väcktes hans intresse för konsten, och hans betydande
byggnadsföretag, som uppfördes efter italienska
(östgotiska) förebilder och smyckades med
italienska konstverk, gåfvo uppslaget till den
storartade arkitektur — särskildt af kyrklig
art —, som under den följande medeltiden
uppblomstrade n. om Alperna och Pyrenéerna (se
Byggnadskonst, sp. 725 ff.). Den förnämsta af
hans byggnader var den praktfulla domkyrkan i
Aachen. Till medelpunkt för sina kulturella
sträfvanden gjorde han sitt hof, dit han
samlade en mängd lärda män. Bland dessa var
Alkuin (se d. o.) K:s förnämste rådgifvare i
frågor rörande bildningens befrämjande. Den
lärda kretsen sammanslöt sig jämte K. till
ett litterärt sällskap, en ”akademi”, hvars
medlemmar författade latinska skaldestycken och
antogo namn, hämtade ur den heliga skrift eller
den klassiska litteraturen. Så t. ex. kallade
K. sig David, Alkuin Horatius Flaccus och Einhard
(se d. o.), ledaren af byggnadsföretagen och
K:s blifvande biograf, Besalel efter
den israelitiska stiftshyddans konstruktör. Under
Alkuins ledning upprättades en hofskola,
och därur utgingo flera af K:s förnämsta
medhjälpare. Det var den klassiska bildningen,
som K. och hans lärda vänner sökte återupplifva,
men hos K. förkväfde ej denna sträfvan
förståendet för det nationellt-germanska. Han
började själf skrifva en germansk (frankisk)
grammatik, gaf germanska namn åt månaderna
och vindarna och åvägabragte en samling af
gamla germanska hjältesånger, som tyvärr ej
finnes i behåll.
För en själfständig germansk
kultur var dock tiden ännu ej mogen, och den
klassiska renässans, som knyter sig till K:s
namn, förmådde, trots att hans bildningsarbete
äfven syftade att nå folkets breda lager, ej
tränga synnerligen djupt ned och förkväfdes
till stor del under den allmänna förvildning,
som inträdde vid hans rikes upplösning. Men
alldeles utan frukt blef den dock ej. En
följd däraf var, att särskildt inom kyrkan,
äfven under de mörkaste följande tiderna,
något samband bevarades med forntidens kultur,
och detta blef förutsättningen för
den senare medeltidens bildningsarbete. Fastän
K:s sträfvanden ej omedelbart ledde till
beståndande resultat vare sig inom statslifvet
eller den andliga kulturen, har han dock mer än
någon annan åstadkommit, att ur folkvandringens
kaos en ny civilisation kunde utveckla sig.
Fig. 3. Relikskrin af silfver (från slutet
af 1100-talet) med Karl den stores ben uti.
(Domkyrkan i Aachen.)
K:s gestalt var högväxt och imponerande. Hans
skelett har en längd af 1,92 m. Ögonen voro
stora och blixtrande och håret blondt. Endast en
samtida bild finnes af honom — en ryttarstatyett
i brons (jfr fig. 1). Rösten var klangfull,
ehuru ej stark, och han egde stor naturlig
vältalighet. Han var vänsäll, glad och folklig,
men kunde ock, retad till vrede eller när
statskonsten syntes honom kräfva det, vara
fruktansvärdt hård, såsom då han (782) för att
bryta sachsarnas sega motstånd på en dag lät
afrätta 4,500 sachsiska krigsfångar. I hvardagslag
enkel i lefnadssätt och klädsel — han bar då
alltid den nationella frankiska dräkten —,
utvecklade han endast vid större fester en
prakt, som motsvarade hans maktställning. Han omgaf
sig emellertid med en lysande hofstat. Hans
arbetsamhet var utomordentlig och inkräktade
ofta på nattens timmar. Idrottsöfningar
utgjorde hans förnämsta nöje, särskildt jakt —
af gammalt germanernas käraste tidsfördrif. Ehuru
nitälskande för kristlig sed, skattade han dock
själf åt den löslighet, som ofta röjde sig i
tidens förhållande mellan könen, och det föredöme
han i detta hänseende gaf inverkade skadligt på
lifvet inom hans hof, hvars sedliga rykte ej var
det bästa. Ingen af hans döttrar ingick lagligt
äktenskap — emedan han af faderlig ömhet ej ville
skilja sig från dem —, men de inläto sig på fria
kärleksförbindelser, som ej blefvo utan frukt. Så
var historieskrifvaren Nithard (se d. o.) en son
till hans dotter Berta och skalden Angilbert
(Homerus i den vittra akademien). K. hade ej
något egentligt residens, hvilket berodde dels
däraf, att han genom resor ville personligen
öfvervaka förvaltningen i det stora riket,
dels därpå, att han för sitt hofs underhåll
väsentligen var hänvisad till de många
