kungsgårdarna. Dessa sökte han göra till
mönsterfarmer, och deras skötsel, som var
undandragen grefvarna, handhades af en särskild
tjänstemannakår. Från 795 uppehöll han sig
dock mest i Aachen, i hvars varma källor
han fann stort behag. Här uppförde han (utom
domkyrkan, se ofvan) ett ståtligt palats (
pfalz,
af lat.
palatium) och en mängd byggnader för det
talrika hofvet och den blandade mängd människor,
som af olika anledningar samlades till detta. K:s
monogram meddelas på pl. I till art.
Autografi.
I enlighet med de frankiska traditionerna ville
K. dela riket mellan sina tre äkta söner: Karl,
Pippin och Ludvig. De två sistnämnde blefvo
som barn (781) af påfven invigda till hans
medregenter, den förre i Italien, den senare
i Akvitanien, och på en herredag i Aachen 806
utfärdades en stadga om, huru riket efter hans
död skulle fördelas mellan de tre. Men Pippin dog
810 och 811 äfven den äldste och mest begåfvade
af sönerna, Karl, hvilken fadern möjligen ämnat
till sin efterträdare i kejsarvärdigheten. Då
lät K. (813) på en herredag i Aachen den
återstående sonen, Ludvig, med egna händer
sätta kejsarkronan på sitt hufvud. Pippins
son Bernhard skulle dock efterträda sin far
i Italien. 28 jan. 814 afled K. och blef
begrafven i Aachens domkyrka. En sägen, att
han begrafts sittande på en tron, är troligen
grundlös. Sedan kejsar Fredrik Barbarossa
utverkat hans helgonförklaring (1165), flyttade
han hans ben ur den marmorsarkofag, hvari de
hvilade, till ett dyrbart relikskrin (fig. 3)
som ännu befinner sig i Aachens domkyrka.
K. var fyra gånger gift, nämligen med 1. den
ofvannämnda Desiderata, 2. Hildegard (783),
moder till Karl, Pippin och Ludvig, 3. Fastrada
(d. 794) och 4. Liutgard (d. 800, några månader
före K:s kejsarkröning). Med flera frillor hade
han åtskilliga barn. — K. utgör medelpunkten
i en stor medeltidssagokrets (se
Karolingiska
sagokretsen). De förnämsta källorna till hans
historia äro den samtida framställningen i de
frankiska riksannalerna och Einhards biografi.
Karl den skallige. Efter en dedikationsbild
i Codex aureus i Regensburg, skrifven 870 på
hans befallning.
2. K. (II)
den skallige (fr.
Charles le chauve),
konung i
Frankrike, f. 13 juni 823, var
yngste son till kejsar Ludvig den fromme i dennes
andra gifte (med Judit, af welfernas urgamla
ätt). Faderns önskan att äfven tillförsäkra
denne son en del af riket framkallade strider
mellan honom och de äldre sönerna. Sedan kejsar
Ludvig dött, 840, stridde sönerna sinsemellan,
i det de båda yngre, Ludvig den tyske och K. den
skallige, förbundo sig mot den äldste, kejsar
Lothar. Besegrad 841 vid Fontanetum (nu Fontenoy,
s. om Auxerre), måste Lothar bekväma sig till
fördraget i Verdun 843, i kraft hvaraf Karl
den stores monarki delades så, att Lothar
med kejsarvärdigheten, som dock ej innebar
öfverherrskap öfver bröderna, förenade Italien
och en landsträcka längs Rhône, Saône, Rhen,
Mosel och Maas från Medelhafvet och till Nordsjön
(”Mellanfranken”), medan Ludvig den tyske fick
hvad som låg ö., K. den skallige hvad som låg
v. om sistnämnda område. Dennes regering var en
stormupprörd tid, hvarunder Frankrike hemsöktes
af nordmännen och sönderslets af uppror och
inre oroligheter, i synnerhet i Bretagne,
hvars hertigar sökte göra sig oafhängiga, och i
Akvitanien, där Pippin, en son till Ludvig den
frommes andre son, Pippin, uppträdde med anspråk
på sin faders riksdel och t. o. m. förband sig
med nordmännen. Han blef dock slutligen (864)
utlämnad till K. Af dessa inre oroligheter
sökte Ludvig den tyske draga fördel och lyckades
verkligen för kort tid blifva hyllad som konung
af ett parti i Frankrike (858). Å andra sidan
sökte äfven K. utvidga sitt rikes gränser. Så
bemäktigade han sig Lothringen vid Lothar II:s
död (869), men måste följande år genom fördraget
i Meerssen dela det med Ludvig den tyske. Sedan
kejsar Lothar I:s ätt 875 utgått med hans äldste
son, Ludvig II, som efter fadern ärft Italien
och den därvid fästa kejsarvärdigheten, företog
K. två härnadståg till detta land. Under det
förra (875—876) blef han i Rom af påfven krönt
till kejsare. Efter Ludvig den tyskes död, 876,
angrep han dennes land, men blef af hans son
Ludvig slagen vid Andernach s. å. 6 okt. 877
afled K. på återväg från sitt andra tåg till
Italien. Sonen Ludvig (den stammande) blef hans
efterträdare i konungadömet i Frankrike. —
Litt.: Warnkoenig och Gérard, ”Histoire des
Carolingiens” (2 bd, 1865), Böhmer-Mühlbacher,
”Regesta imperii”, bd I (1880—89), Dümmler,
”Geschichte des ostfränkischen reichs” (3 bd,
2:a uppl. 1887—88), Lot och Halphen, ”Le règne
de Charles le chauve”, I (1909) och Calmette,
”La diplomatie carolingienne 843—877” (1901).
3. K. (III)
den tjocke (ty.
Karl der dicke;
fr.
Charles le gros l.
le gras), f. 839, d. 13
jan. 888, var tredje och yngste son till konung
Ludvig (I) den tyske, vid hvars död (876) hans
rike (Tyskland) delades så, att äldste sonen,
Karlman, fick Bajern, Ludvig (II), kallad den
unge, Sachsen och Lothringen samt K. den tjocke
Schwaben. Efter Karlmans och Ludvigs död (880
och 882) tillföllo deras riksdelar K., som
dessutom 879 erhöll Italien och 881 romerska
kejsarkronan. Då 884 Ludvig den stammandes
andre son, Karlman, dog, blef K. den tjocke, med
förbigående af Ludvigs yngste, ännu minderårige
son, Karl den enfaldige, vald till konung äfven
af Frankrike. Sålunda återförenades för kort
tid (884—887) Karl den stores rike utom nedre
(”cisjuranska”) Burgund. Men K. den tjocke
var sjuklig och som regent icke vuxen sin
svåra uppgift. Under de inre striderna inom
karolingiska huset hade de stores makt och
själfrådighet vuxit den kungliga myndigheten öfver
hufvudet, och samtidigt fortsattes nordmännens
plundringar. K. köpte deras aftåg vid Elsloo
vid Maas (882); senare belägrade de Paris, som
dock tappert försvarade sig under grefve Eudos
af Paris ledning (885—886), och äfven nu köpte
kejsaren en skymflig fred. Omsider tröttnade
man vid den kejserliga odågan. På en herredag
i Tribur 887
