Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1039-1040 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl, romerska kejsare - Karl 6. K. VI Josef Frans - Karl 7. K. VII Albert - Karl I (rum. Carol), konung af Rumänien - Karl (it. Carlo), konungar af Sardinien - Karl 1. K. Emanuel I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedan K. understödt August III i polska
successionskriget, måste han genom
preliminärfreden i Wien 1735 afträda Neapel och
Sicilien till konung Filips af Spanien son Karl,
och efter ett nytt krig med Turkiet nödgades han
i freden i Belgrad 1739 återlämna nästan alla
i föregående fred förvärfvade besittningar,
utom Banatet. Hufvuduppgiften för K:s politik
var att skaffa sig de europeiska makternas
bifall till ”den pragmatiska sanktionen”
(19 april 1713), som stadgade de österrikiska
ländernas odelbarhet och hans döttrars arfsrätt
till dem, om han ej efterlämnade någon son. Han
lyckades ock småningom få denna lag erkänd af
Europas makter; för detta syfte uppoffrade han
Ostendekompaniet åt holländarna (1731). Detta
hindrade dock icke, att ett allmänt krig,
österrikiska successionskriget, utspann sig
om de österrikiska länderna, när efter hans
död hans äldsta dotter, Maria Teresia, besteg
tronen. 1708 hade K. förmält sig med Elisabet
Kristina af Braunschweig-Wolfenbüttel (f. 1691,
d. 1750). Med honom utslocknade det habsburgska
husets manliga linje. — Litt.: Schirach,
”Biographie K:s VI.” (1776), v. Radics, ”K. VI
als staats- und volkswirt” (1886), Landau,
”Geschichte K:s VI als könig von Spanien”
(1889). Värdefulla äro venezianska sändebudet
Foscarinis ”Arcane memorie” (1750).


7. K. VII Albert, romersk kejsare, son af
kurfursten Max Emanuel af Bajern och Teresia
Kunigunda, dotter till Johan Sobiesky af Polen,
f. 6 aug. 1697 i Bruxelles, d. 20 juni 1745 i
München, råkade under spanska successionskriget
i österrikisk fångenskap och uppfostrades i
Österrike. 1717 deltog han i det österrikiska
kriget mot Turkiet, och 1722 blef han förmäld
med kejsar Josef I:s yngre dotter, Maria
Amalia. 1726 efterträdde han sin fader som
kurfurste. Sedan han 1731 uttalat sin protest
mot kejsar Karl VI:s ”pragmatiska sanktion”,
gjorde han vid dennes död (1740) anspråk på
det österrikiska arfvet som ättling af kejsar
Ferdinand I:s dotter Anna samt slöt 1741
mot den af Karl VI utsedda efterträderskan,
Maria Teresia, förbund med Frankrike, Spanien,
Preussen och Sachsen. Med en bajersk-fransk här
inryckte han s. å. i de österrikiska arfländerna
och hotade Wien, men vände sig i stället mot
Böhmen, där han intog Prag (25 nov. 1741)
och hyllades som konung. 24 jan. följande
år valdes han till kejsare och kröntes i
Frankfurt 12 febr. Men då inträdde ett omslag i
krigslyckan. Med ungrarnas tillhjälp dref Maria
Teresia K:s trupper ur Österrike och eröfrade
inom kort hela Bajern. Först sedan Fredrik II
i Preussen, enligt förbundsfördrag i Frankfurt
22 maj 1744, förnyat kriget mot Österrike,
kunde K. återvända till sin hufvudstad,
München. — Jfr Heigel, ”Der österreichische
erbfolgestreit und die kaiserwahl K:s
VII.” (1876).
1. S. B. 2—3. S. F. H.* 4—7. V. K—r.*



Karl I (rum. Carol), konung af
Rumänien, andre son
till furst Karl Anton af Hohenzollern-Sigmaringen
(se Karl, tyska furstar 6) och Josefina
af Baden, f. 20 april 1839 i Sigmaringen,
erhöll namnen Karl Eitel-Friedrich Zephyrin
och var preussisk officer, då han 20 april
(n. st.) 1866 valdes till ärftlig regerande
furste af Rumänien och med Frankrikes och
Preussens bifall antog valet. Stora svårigheter
mötte honom i början af hans regering. Med
misstroende eller fientlighet behandlades han
af Ryssland, Österrike och Porten. Därtill
sällade sig landets betänkliga finansiella
ställning, ämbetsmännens opålitlighet, bristen
på disciplin inom hären samt partistrider och
täta ministärförändringar. Särskildt svår blef
hans ställning under fransk-tyska kriget 1870—71
på grund af rumänernas sympati för Frankrike
och en kris, som samtidigt träffade landets
af Strousberg ledda järnvägsbyggnader. Efter
ett mot honom riktadt revolutionsförsök 1870
och ett tysk-fientligt uppträde under rysk
inverkan 22 mars 1871 hotade K. att nedlägga
kronan och förmådde därigenom de konservative
att genom ministären Lascar Catargiu (1871—76)
gifva honom ett fastare stöd. K:s ställning
blef sedan orubbad, äfven då det radikala
partiet kom till makten under Ion Bratianu
(1876—88). I det rysk-turkiska kriget 1877—78
slöt sig K. till Ryssland och förde själf befälet
öfver sin här samt sept.—dec. 1877 öfver hela
rysk-rumänska hären vid Plevna, till hvilken
Osman pascha slutligen gaf sig (10 dec.). Genom
detta krig förvärfvade Rumänien sitt oberoende,
hvarefter K. enligt folkrepresentationens beslut
26 mars (n. st.) 1881 antog konungatiteln. Från
1883 slöt han sig nära till trippelalliansen,
särskildt Tyskland, gaf därmed sitt land en
säker yttre ställning och bidrog att motverka
Rysslands orientpolitik. Med oafbrutet arbete och
stort tålamod har K. sökt undanröja hindren för
Rumäniens framåtskridande; det har lyckats honom
att bl. a. reformera hären, höja skolväsendet
och genom järnvägsanläggningar lätta samfärdseln;
under strängt konstitutionella former har han
utöfvat ett bestämmande inflytande på landets
öden. Sedan 1869 är han förmäld med prinsessan
Elisabet af Wied (se Elisabet, drottning af
Rumänien, sp. 408—409). En dotter Maria (f. 1870)
dog redan 1874, och tronföljare är sedan 1889 K:s
brorson Ferdinand (f. 1865). — Litt.: ”Aus dem
leben könig K:s von Rumänien” (4 bd, 1894—1900),
ett verk, som går till 1881 och återger konungens
egna dagboksanteckningar, och Sturdza, ”Charles
I, roi de Roumanie, chroniques, actes, documents”
(2 bd, 1899—1903).
G. W—k.

Karl (it. Carlo),
konungar af Sardinien:

1. K. Emanuel I,
son af Viktor Amadeus II, f. 27 april 1701
i Turin, d. där 19 febr. 1773 (som hertig af
Savojen K. E. III), uppsteg på tronen 1730, då
fadern nedlade regeringen. Då denne 1731 gjorde
ett försök att återtaga den, lät K. E. fängsla
honom och höll honom till hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>