sökte fördrifva hans broder Ferdinand från dennes nyförvärfvade riken, Böhmen och Ungern, samt 1529 belägrade Wien. På sommaren 1535 företog K. från Barcelona ett tåg till Tunis, fördref dess härskare, sjöröfvarhöfdingen Hairaddin Barbarossa, och befriade en mängd kristna slafvar. Däremot misslyckades hans tåg på hösten 1541 mot sjöröfvarna i Algeriet. Under dessa K:s yttre strider utbredde sig reformationen i Tyskland, och K. nödgades gång på gång göra eftergifter åt dess anhängare, på det att icke ett inbördes krig skulle komma till de yttre krigen. Sedan riksdagsbeslutet i Augsburg 1530 med stränga hotelser ålagt protestanterna att återvända till katolska kyrkan, måste K. genom religionsfreden i Nürnberg 1532 förbinda sig att tills vidare inställa alla processer i religionssaker mot de protestantiske furstarna och städerna, hvilka i Schmalkalden 1530 ingått ett förbund ”till evangeliums upprätthållande”. Först sedan han 1544 fått fred med Frankrike, kunde han egna odelad uppmärksamhet åt de religiösa förhållandena i Tyskland och med kraft arbeta på återupprättandet af kyrkans enhet. På riksdagen i Regensburg 1546 förklarade han det schmalkaldiska förbundets hufvudmän, kurfursten Johan Fredrik af Sachsen och landtgrefven Filip af Hessen, i akt. Han kufvade därefter de sydtyske protestanterna samt besegrade och tillfångatog med hertig Morits’ af Sachsen tillhjälp vid Mühlberg (1547) Johan Fredrik, hvarefter dennes bundsförvant Filip af Hessen gaf sig på nåd och onåd. Det s. k. Augsburger-interim 1548 gaf övergångsbestämmelser, tills kyrkomötet i Trident hunnit ordna de kyrkliga frågorna. Ett hårdt slag för K. var hans statssekreterare Granvellas död 1550. Nytt missnöje i tyska riket väcktes särskildt af kejsarens sträfvan att skaffa sin son Filip framtida utsikt till kejsarkronan, och hans öfvermakt där bröts plötsligt, då Morits oförmodadt afföll och i förbund med konung Henrik II af Frankrike började krig. Morits’ försök att taga kejsaren till fånga i Innsbruck misslyckades dock i maj 1552. K. nödgades att i stilleståndet i Passau, s. å., medgifva lutheranerna full religionsfrihet, hvilken bekräftades genom religionsfreden i Augsburg 25 sept. 1555. Året därefter tvangs han genom stilleståndet i Vaucelles att lämna stiften Metz, Toul och Verdun i Frankrikes händer. Modfälld af dessa motgångar och äfven kroppsligt bruten af gikt och annan sjukdom, beslöt han draga sig ifrån det politiska lifvet. Åt sin son Filip, hvilken 1554 erhållit styrelsen af Neapel och Milano och i okt. 1555 Nederländerna med Franche-Comté, gaf han 16 jan. 1556 Spaniens krona, och s. å. öfverlämnade han ledningen af kejsardömets angelägenheter åt sin broder Ferdinand, ehuru denne först i mars 1558 kröntes till kejsare. Efter sin tronafsägelse bosatte han sig i början af 1557 invid klostret Geronimo de San Yuste i Estremadura, där han sysselsatte sig med andaktsöfningar, läsning och mekaniska arbeten, men äfven brefväxlade med sin son i politiska ämnen. 1574 begrofs K. i Escorial. — 11 mars 1526 hade han förmält sig med Isabella af Portugal (d. 1538). Af hans 7 barn i äktenskapet med henne öfverlefde honom 3: Filip (f. 1527, konung i Spanien), Maria (f. 1528, gift med kejsar Maximilian II) och Johanna (f. 1535, g. m. tronföljaren i Portugal Johan, som dog 1554, sedan Spaniens regentinna 1554—59). Af K:s barn utom äktenskapet må nämnas Margareta af Parma (f. 1522) och Don Juan d’Austria (f. 1547). — Litt.: K:s brefväxling är utgifven af Lanz (3 bd, 1844—46) och Gachard (”Correspondance de Charles V et d’Adrien VI”, 1859). Jämte äldre arbeten af Sleidanus (1555), Sandoval (1604), Robertson (1769) m. fl. märkas f. ö.: Ranke, ”Deutsche geschichte im zeitalter der reformation” (7:e uppl. i 6 bd, 1894), Janssen, ”Deutsche geschichte seit dem ausgange des mittelalters”, bd 2—3 (1879—81), Baumgarten, ”Geschichte K:s V” (3 bd, 1885—92), Armstrong, ”The emperor Charles V” (2 bd, 1902), Henne, ”Histoire du règne de Charles V en Belgique” (10 bd, 1858—60, 2:a uppl. i 4 bd, 1865), de Leva, ”Storia documentata di Carlo V in correlazione all’Italia” (5 bd, 1863—94), Mignet, ”Rivalité de François I et de Charles V” (2 bd, 1875), Maurenbrecher, ”K. V und die deutschen protestanten 1545—55” (1865). <img l>

6. K. VI Josef Frans, romersk kejsare, kejsar Leopold I:s och Eleonoras af Pfalz-Neuburg yngre son, f. 1 okt. 1685, d. 20 okt. 1740, uppställdes som pretendent till spanska kronan efter Karl II:s död (1700). Då emellertid denne i sitt testamente utsett Filip af Anjou till efterträdare, utbröt spanska tronföljdskriget (1701). K. utropades i Wien under namn af Karl III till konung af Spanien, hvarefter han 1704 med en engelsk-holländsk här begaf sig dit och fattade fast fot i Katalonien och Valencia. I Barcelona uthärdade han 1706 en svår belägring och vistades där, tills Starhembergs och Stanhopes trupper i sept. 1710 förde honom till Madrid, som han dock snart måste lämna; större delen af spanska folket, i synnerhet kastilianarna, slöt sig troget till Filip af Anjou. Då K:s äldre broder, kejsar Josef I, 1711 afled utan manliga arfvingar, återvände K. till Österrike för att taga de habsburgska arfländerna i besittning, och 12 okt. s. å. valdes han till romersk kejsare. Han fortsatte striden om spanska arfvet, äfven sedan hans bundsförvanter för att hindra Spaniens och Österrikes förening i en hand slutit fred med Frankrike i Utrecht 1713 och erkänt Filip som spansk konung. 1714 nödgades han dock uppgifva sina anspråk på Spanien och nöja sig med de flesta spanska biländerna uti Italien — Neapel, Milano och Sardinien — samt Spanska Nederländerna. Från denna tid intog K. främsta rummet bland Europas regenter. Ehuru mångsidigt bildad, välmenande och hederlig, var han dock icke någon öfverlägsen personlighet. Knappt var spanska kriget slutadt, förrän han invecklades i krig med Turkiet (1716), hvilket i freden i Požarevac 1718 till honom afträdde Temesvárbanatet, Valakiet v. om Aluta och norra Serbien med Belgrad, hufvudstödet för osmanska makten i sydöstra Europa. Spaniens anfall på Sardinien 1717 afvärjdes genom förbund med England och Frankrike 1718 och medförde öns bortbytande till huset Savojen mot det rikare Sicilien. Men