1783—1806” (5 bd, 1888--1901); "K. F:s von Baden
brieflicher verkehr mit Mirabeau und Du Pont"
(2 bd, 1892). -- b)
K. Ludvig, den föregåendes
son, arfprins af Baden, f. 14 febr. 1755, var
förmäld med Amalia Fredrika af Hessen-Darmstadt
och hade med henne en son, Karl Ludvig Fredrik
(se nedan), samt sex döttrar, af hvilka en,
Karolina, förmäldes med Maximilian I Josef af
Bajern, en annan, Elisabet, med Alexander I af
Ryssland och en tredje, Fredrika, med Gustaf IV
Adolf af Sverige (1797). 1801 besökte K. ryska
och svenska hofven; på hemresan genom Sverige
stjälpte hans vagn 15 dec. s. å. 10 km. från
Arboga med den påföljd, att prinsen träffades
af slag och följande dag afled. -- c)
K. Ludvig
Fredrik, den föregåendes son, storhertig af
Baden, f. 8 juni 1786 i Karlsruhe, d. 8 dec. 1818
i Rastatt, äktade 1806 Napoleons adoptivdotter
Stephanie de Beauharnais (se d. o.) och blef
1808 medregent åt sin farfader, Karl Fredrik,
som han 1811 efterträdde. 22 aug. 1818 gaf
han sitt land en frisinnad författning och
lyckades på kongressen i Aachen s. å. vinna
stormakternas erkännande af Badens integritet
och tronföljdsordning, som hotades af bajerska
anspråk. Hans dotter Lovisa (f. 1811, d. 1854)
förmäldes 1830 med prins Gustaf af Vasa.
3. K.,
bajerska furstar: a)
K. Albert,
kurfurste. Se
Karl, romerska kejsare 7. -- b)
K. Teodor Maximilian August, prins, andre son
till hertig Maximilian Josef af Pfalz-Zweibrücken
(sedermera konung Maximilian I af Bajern),
f. 7 juli 1795 i Mannheim, d. 16 aug. 1875 i
Tegernsee, deltog med heder i 1813--14 års krig
mot Napoleon och fick 1815 generalkommandot i
München, nedlade det 1822, då hans reformförslag
icke biföllos, men mottog 1838 öfverbefälet
öfver bajerska hären och blef 1841 fältmarskalk
och generalinspektör öfver denna. I kriget mot
Preussen 1866 anförde han sjunde och åttonde
tyska förbundsarmékårerna -- bajerska och andra
sydtyska trupper --, men måste vika för preussiska
Mainarmén. Efter fredsslutet nedlade K. sina
militära värdigheter. -- c)
K. Teodor, hertig,
ögonläkare, f. 9 aug. 1839 i Possenhofen,
d. 30 nov. 1909 vid badorten Kreuth, yngre
broder till kejsarinnan Elisabet af Österrike,
egnade sig efter sin första gemåls död 1869
åt naturvetenskapliga, särskildt medicinska,
studier, undergick 1873 den för läkaryrkets
utöfning föreskrifna "approbationen", efter
att året förut ha blifvit med. hedersdoktor,
och öppnade 1879 en ögonklinik i Tegernsee. 1884
inrättade han ytterligare en klinik, i Meran,
och 1890 en tredje, i München, till hvilken
senare han under sitt lifs sista år måste
inskränka sig. Han författade flera vetenskapliga
uppsatser under början af sin läkarverksamhet,
men upptogs sedermera h. o. h. af sin praktik,
i hvilken hans andra gemål, prinsessan Maria
Josepha af Braganza, var honom behjälplig
som assistent. Outtröttlig i sitt arbete
och osjälfviskt hjälpsam, var hertigen en
af Tysklands mest anlitade och skickliga
oftalmologer; bl. a. utförde han bortåt 6,000
starroperationer.
4.
K., hertigar af
Braunschweig och
Lüneburg:
a)
K. Vilhelm Ferdinand, son af hertig Karl
I och Fredrik den stores syster Charlotte,
f. 9 okt. 1735, deltog som anförare för de
braunschweigska trupperna i sjuåriga kriget
(1756--63), där han skar sina första lagrar vid
Hastenbeck och Krefeld. Som infanterigeneral
inträdde han 1773 i preussiska armén och kvarstod
i denna, äfven sedan han 1780 efterträdt sin
fader som hertig af Braunschweig. Befordrad till
fältmarskalk och öfverpresident i det nyinrättade
krigskollegiet, anförde han 1787 den preussiska
expeditionen till Holland och
1792 den österrikisk-preussiska armén i
kriget mot Frankrike. Det var han, som 25
juli s. å. utfärdade det med skarpa hotelser
uppfyllda krigsmanifestet. Han eröfrade Longwy
och Verdun samt inträngde i Champagne, men
nödgades efter kanonaden vid Valmy 20 sept.
draga sig tillbaka ur Frankrike.
1793 återtog han Mainz från fransmännen och
segrade vid Pirmasens, Weissenburg (jämte
Wurmser) och Kaiserslautern, men drog ej fullt
gagn af sin öfverlägsenhet, hämmades äfven af
oenigheten mellan Österrike och Preussen och
nedlade 1794 sitt befäl. 1806 ställdes han åter
i spetsen för preussiska hären, men blef vid
Auerstädt 14 okt. i grund slagen af Davout och
dödligt sårad. Som regent var K. duglig och
sparsam. --Jfr Fitzmaurice, "Charles William
Ferdinand, duke of Brunswick" (1901). -- b)
K. Fredrik August Vilhelm, den föregåendes
sonson, son af hertig Fredrik Vilhelm (se d.
o.), f. 30 okt. 1804 i Braunschweig, d. 18
aug. 1873 i Geneve, ärfde Braunschweigs krona, då
hans fader 16 juni 1815 stupade vid Quatrebras.
Han stod under förmynderskap af prinsen-regenten,
sedermera Georg IV af England, och förklarades
myndig 1823. Till följd af sin godtyckliga
regering och sitt anstötliga lif fördrefs han
ur landet genom en folkresning 7 sept. 1830,
hvarpå kronan 1831 öfvergick till hans broder
Vilhelm. K. lefde sedan i utlandet, från 1870
i Genève, till hvilken stad han testamenterade
sin förmögenhet -- bl. a. en dyrbar samling
diamanter -- mot villkor, att staden reste en
ryttarstaty till hans minne, hvilket skedde
1879. --Jfr Braun, "Der diamantenherzog" (1881).
5.
K., furstar af
Hessen-Kassel: a)
K., regerande
landtgrefve, son af landtgrefven Vilhelm VI, f. 3
aug. 1654 i Kassel, d. 23 mars 1730, efterträdde
1670 sin broder Vilhelm VII, men utestängdes
af sin moder från regeringens utöfvande till
1677. Han var en verksam deltagare i krigen mot
Ludvig XIV. Under Stora nordiska kriget sökte
han, ehuru med ringa framgång, medla mellan
Karl XII och Fredrik I i Preussen. I det inre
verkade han åtskilligt godt för sitt land,
särskildt genom
