<img l>
att på gynnsamma villkor öppna det för de ur
Frankrike landsflyktige hugenotterna. Med
sin gemål, Maria Amalia af Kurland, änka
efter hans broder och företrädare, hade K. 15
barn, bland hvilka märkes hans efterträdare
Fredrik, hvilken 1720 till följd af sitt
gifte med Karl XII:s syster Ulrika Eleonora
valdes till Sveriges konung. — <img l>b) K., yngre
son af arfprinsen, sedermera landtgrefven
Fredrik II och engelske konungen Georg II:s
dotter Maria, f. 19 dec. 1744 i Kassel,
d. 17 aug. 1836. Föräldrarnas äktenskap
var olyckligt och upplöstes 1754, hvarefter
K. från 1756 jämte sina bröder uppfostrades
hos sin aflidna mosters gemål, danske konungen
Fredrik V, hvars dotter Lovisa 1766 blef K:s
maka. K. inträdde i den danska armén, blef
redan 1766 generallöjtnant och president i
krigsrådet, utnämndes 1774 till fältmarskalk och
blef 1814 generalfältmarskalk. 1768 sattes han
till ståthållare öfver hertigdömena Slesvig och
Holstein, med slottet Gottorp till residens; och
då en gemensam slesvig-holsteinsk regering 1834
upprättades på Gottorp, utnämndes K. till dess
öfverpresident. Efter Danmarks krigsförklaring
mot Sverige 1788 inryckte han som dansk
öfverbefälhafvare med 9,500 man i Bohus län och
tillfångatog 29 sept. vid Kvistrum en svensk
härafdelning på 700 man, men förmåddes 9 okt. af
engelska sändebudet i Danmark att upphöra med
fientligheterna och drog sig snart tillbaka
till Norge. K. egde ett lefvande intresse
för vetenskaperna, var en ifrig frimurare,
sysselsatte sig äfven länge med guldmakeri och
författade
Mémoire sur la campagne de 1788 en
Suède (1789),
Aufklärungen über die geschichte
der grafen Struensee und Brandt (s. å.) samt
Mémoires de mon temps, ännu blott till en del
offentliggjorda (1861; öfv. till no. och utg. af
J. Anker 1893). Hans son Karl Fredrik blef hans
närmaste efterträdare i den slesvig-holsteinska
regeringen. En dotter till K., Maria Sofia
Fredrika, blef Fredrik VI:s af Danmark gemål;
en annan, Louise, förmäld med hertig Vilhelm af
Holstein-Beck (sedermera hertig af Glücksborg),
blef moder till konung Kristian IX af Danmark
och dennes syskon.
6. K.
Anton, furste af
Hohenzollern-Sigmaringen, f. 7 sept. 1811
i slottet Krauchenwies, d. 2 juni 1885 i
Sigmaringen, efterträdde sin fader 1848, men
afsade sig 1849 regeringen till förmån för
konungen af Preussen, hvaremot han 1850 erhöll
titeln ”höghet och 1861 ”kunglig höghet”. 1858
blef han ministerpresident och president i
statsrådet, men nedlade dessa ämbeten 1862 och
var 1863—71 militärguvernör i Rhenprovinserna
och Westfalen. 1859 utnämndes han till
infanterigeneral och 1868 till vicepresident
i landtförsvarskommissionen. 1834 förmälde han
sig med prinsessan Josefina af Baden (f. 1813,
d. 1900). Bland hans söner märkas furst Leopold
(f. 1835, d. 1905, preussisk generalöfverste),
som blef den yttre anledningen till fransk-tyska
kriget 1870, och konung Karl af Rumänien.
— Biografi af Schmitz (4:e uppl. 1893).
<img l>
7. K., hertigar af
Lothringen: a) K. (IV)
Leopold, hertig af Lothringen, österrikisk
fältmarskalk, f. 3 april 1643 i Wien, d. 18
april 1690 i Wels, blef till följd af Frankrikes
eröfringslusta fördrifven från sitt land. Han
fick af kejsar Leopold I befälet öfver ett
kavalleriregemente och stred med utmärkelse
under Montecuccoli först vid S:t Gotthard
1664 och sedermera i Nederländerna samt vid
Rhen, där han själf fick öfverbefälet. Sina
skönaste lagrar skar han dock vid undsättningen
af Wien (1683), som belägrades af turkarna,
och under fortsättningen af kriget med dessa
(seger vid Mohácz, 1687). Rikskriget mot
Frankrike började han 1689 med intagandet
af Mainz efter tappert försvar. Döden afbröt
dock hans segerlopp. K. ansågs för en af sin
tids största härförare. — <img l>b) K.
Alexander, den
föregåendes sonson, österrikisk fältmarskalk,
f. 12 dec. 1712 i Lunéville, d. 4 juli 1789
i Tervueren, var broder till kejsar Frans
Stefan, Maria Teresias gemål. Från sin första
ungdom egnade han sig åt krigaryrket och
ådagalade under 1736—39 års krig med turkarna
stor begåfning, blick och omdöme. Vid 27 års
ålder fältmarskalk, fick K. 1742 öfverbefälet
i Böhmen. Han stred med både skicklighet och
lycka med Fredrik II, fastän han förlorade slaget
vid Chotusitz. Under de följande åren vann han
stora framgångar öfver bajrarna och fransmännen
samt öfvergick t. o. m. Rhen 1744, återkallades
året därefter att bekämpa Fredrik, men blef
besegrad vid Hohenfriedberg och Soor. Sedan
Fredrik 1745 slutit fred, deltog K. i 1746—48
års fälttåg i Nederländerna under hertigens
af Cumberland öfverbefäl och blef efter freden
i Aachen (1748) ståthållare i österrikiska
Nederländerna. Sjuåriga krigets utbrott, 1757,
kallade honom åter till Böhmen som arméns högste
befälhafvare. Tillbakaträngd af Fredrik II,
blef han besegrad utanför Prag (6 maj). Han
inryckte därefter i Schlesien,
