Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1051-1052 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl, tyska furstar - Karl 11. K., furstar af Württemberg - Karl 11.b K. I Fredrik Alexander, konung - Karl 12. K. Ludvig Johan, ärkehertig af Österrike - Karl (ung. Károly), konung af Ungern. Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien 3. - Karl, biskopar i Linköping - Karl 1. Se K. Magnusson - Karl 2. Se Bååt 2. - Karl af Anjou. Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien - Karl af Durazzo. Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien - Karl af Edsvära, lagman - Karl Albert - Karl 1. Kurfurste af Bajern. Se Karl, romerska kejsare 7. - Karl 2. Se Karl, konungar af Sardinien 4. - Karl Alexanders land - Karl Algotsson. Se Algotssönerna - Karlmagnus saga - Karlanda - Karl Anton. Se Karl, tyska furstar 6. - Karl August - Karl 1. Svensk kronprins. Se Karl, svenska prinsar 2. - Karl 2. Storhertig af Sachsen-Weimar. Se Karl, tyska furstar 10. - Karlavagnen. Se Björn, astron. - Karlberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

6 okt. 1891, blef 1846 förmäld med storfurstinnan
Olga af Ryssland (f. 1822, d. 1892) och uppsteg
1864 på tronen. I 1866 års krig mellan Preussen
och Österrike slöt sig K. till den förra
makten. I fredsslutet förband han sig till
offensiv- och defensivallians med Preussen. 1867
ingick han i den tyska tullföreningen, hvarefter
han 1870—71 deltog i kriget mot Frankrike
och 1871 blef medlem af Tyska riket. Jfr
”Württemberg und sein könig 1864—1889” (jubileumsskrift 1889), och
Hochstetter, ”König K. von Württemberg” (1891).


12. K. Ludvig Johan, ärkehertig
af Österrike, generalissimus i österrikiska
armén, militärförfattare, f. 5 sept. 1771 i
Florens, d. 30 april 1847 i Wien, var son till
dåv. storhertigen Leopold af Toscana (1790
kejsar Leopold II). K. hade svag kroppsbyggnad
och drog sig gärna undan det bullrande lifvet i
hufvudstaden till ensligheten, där han fördjupade
sig i sina älsklingsstudier, de militära. De
krig, som franska revolutionen framkallade,
gåfvo honom snart tillfälle att använda sina
kunskaper. Redan 1792 förde han en brigad,
och de båda följande årens fälttåg gjorde
honom så bemärkt, att han 1796 fick befälet
öfver armén i Tyskland, med hvilken han gick
från den ena segern till den andra. 1799 stred
han åter med icke mindre framgång på den tyska
krigsskådeplatsen, men måste 1800 för sjuklighet
nedlägga befälet, hvilket han dock s. å. återtog
efter österrikarnas nederlag vid Hohenlinden. Som
president i hofkrigsrådet 1801—05 arbetade
han outtröttligt på österrikiska härväsendets
utveckling i alla riktningar, hvilket arbete
afbröts af krigsutbrottet 1805. Han fick då sin
verksamhet på italienska krigsskådeplatsen,
där han vann den lysande segern vid Caldiero
30 okt. Efter Ulms fall kallades han med sin
armé till Tyskland, men vid hans ankomst dit var
kriget redan afgjordt. Han fortsatte efter detta
som krigsminister sin organisatoriska verksamhet,
till dess 1809 års händelser ånyo kastade honom
fram på krigsskådeplatsen, där han visade sig
som en värdig motståndare till Napoleon. Han
besegrade denne vid Aspern och Esslingen (maj
1809), men låg under i slaget vid Wagram (juli
s. å.). I de följande krigen med Napoleon tog
K. icke del. 1815 blef han guvernör i Mainz. All
den tid, som icke upptogs af tjänsten, egnade
han åt att fullkomna den österrikiska armén
och att inom denna utveckla en äkta soldatanda;
men framför allt arbetade han dock på höjandet
af officerarnas vetenskapliga utbildning,
för hvilket ändamål han författade en mängd
afhandlingar i krigskonstens olika delar,
bland hvilka hans
Grundsätze der strategie, erläutert durch die darstellung des feldzugs von 1796 in Deutschland (3 dlr, 1814)
intager främsta rummet. 1893—95 utkommo i
6 digra bd
Ausgewählte schriften weiland seiner kaiserlichen Hoheit des Erzherzogs Carl von Oesterreich.
I sitt äktenskap (1815) med Henrietta
af Nassau-Weilburg blef K. fader till
fältmarskalken ärkehertig Albrekt (se
d. o., sp. 497). — Litt.:
von Angeli, ”Erzherzog Carl von Oesterreich als feldherr und heeresorganisator” (5 bd, 1895—97), och
Zeissberg, ”Erzherzog Carl von Oesterreich; ein lebensbild” (2 dlr, 1895).
2. G. W—k. 4—6 o. 8—11. (G. W—k.) 7 o. 12. C. O. N.

Karl (ung. Károly), konung af Ungern.
Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien 3, sp. 1025.

Karl, biskopar i Linköping.
1. Se Karl Magnusson. —
2. Se Bååt 2.

Karl af Anjou [ãʃō]. Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien, sp. 1025.

Karl af Durazzo. Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien, sp. 1025.

Karl af Edsvära, lagman, skall ha varit
den elfte i ordningen af Västergötlands
lagmän. Han utmärkte sig för synnerlig
rättvisa och oväld, hvarför han äfven erhöll
tillnamnet ”fosterlandets fader”. Hans
efterkommande voro i flera led lagmän i
Västergötland, och det är möjligt, ehuru
ej bevisligt, att Algotssönernas sedermera
så berömda släkt härstammade från honom.
K. H. K.*

Karl Albert. 1. Kurfurste af Bajern. Se Karl, romerska kejsare 7, sp. 1039. —
2. Se Karl, konungar af Sardinien 4, sp. 1041.

Karl Alexanders land, en ö i norra delen af ögruppen Frans Josefs land (se d. o.).
J. F. N.

Karl Algotsson. Se Algotssönerna.

Karlamagnús saga, en fornnorsk bearbetning af
dikter, tillhörande den karolingiska sagokretsen (se d. o.).

Karlanda, socken i Värmlands län, Nordmarks
härad. 20,207 har. 1,918 inv. (1909). Annex till
Holmedal, Karlstads stift, Nordmarks kontrakt.

Karl Anton. Se Karl, tyska furstar 6, sp. 1047.

Karl August, svensk kronprins. Se Karl, svenska prinsar 2, sp. 1009. —
2. Storhertig af Sachsen-Weimar. Se Karl, tyska furstar 10, sp. 1049.

Karlavagnen. Se Björn, astron.

Karlberg, kungligt slott i Solna socken,
Stockholms län, strax n. v. om Stockholm, midt
emot Kungsholmen, vid Mälarviken Karlbergssjön,
som genom den korta Karlbergskanalen förenas med
Ulfsundasjön, också en vik af Mälaren. Egendomen,
bildad af 1 1/2 mtl (hemmanen Ösby, Bolstomta och
Lundby), donerades åt riksamiralen Karl Karlsson
Gyllenhielm, som gaf det namnet K. och där —
enligt gamla uppgifter 1637—39 — uppförde en
slottsbyggnad. Dess arkitekt var sannolikt
Hans Jacob Kristler. Slottet hade den senare
vasatidens typ med högt stupande tak och sirade
gaflar (fig. 1). Af Gyllenhielms arfvingar
inköptes K. af rikskansleren M. G. De la Gardie,
hvilken på 1670-talet utvidgade och ombyggde
slottet i tidens smak under ledning af Jean de
la Vallée. Nu tillkommo de båda framskjutande
flyglarna och den mellan dem liggande terrassen
och trappan utåt sjön (fig. 3) samt på motsatta
sidan af hufvudbyggnaden borggården med dess båda
originella paviljongartade flyglar (fig. 2), den
ena af dem inrymmande slottskyrkan. Byggnaden är
ännu i sitt nuv. skick mycket typisk för den de
la Valléeska stilens smak och tendenser. Af den
ståtliga inredningen återstå numera endast några
rika och tunga plafonder i stuck. Vid denna tid
anlades äfven parken med dammar, statyer,
orangerier, en stor djurgård m. m. Från riksrådet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>