6 okt. 1891, blef 1846 förmäld med storfurstinnan Olga af Ryssland (f. 1822, d. 1892) och uppsteg 1864 på tronen. I 1866 års krig mellan Preussen och Österrike slöt sig K. till den förra makten. I fredsslutet förband han sig till offensiv- och defensivallians med Preussen. 1867 ingick han i den tyska tullföreningen, hvarefter han 1870—71 deltog i kriget mot Frankrike och 1871 blef medlem af Tyska riket. Jfr ”Württemberg und sein könig 1864—1889” (jubileumsskrift 1889), och Hochstetter, ”König K. von Württemberg” (1891). <img l>

12. K. Ludvig Johan, ärkehertig af Österrike, generalissimus i österrikiska armén, militärförfattare, f. 5 sept. 1771 i Florens, d. 30 april 1847 i Wien, var son till dåv. storhertigen Leopold af Toscana (1790 kejsar Leopold II). K. hade svag kroppsbyggnad och drog sig gärna undan det bullrande lifvet i hufvudstaden till ensligheten, där han fördjupade sig i sina älsklingsstudier, de militära. De krig, som franska revolutionen framkallade, gåfvo honom snart tillfälle att använda sina kunskaper. Redan 1792 förde han en brigad, och de båda följande årens fälttåg gjorde honom så bemärkt, att han 1796 fick befälet öfver armén i Tyskland, med hvilken han gick från den ena segern till den andra. 1799 stred han åter med icke mindre framgång på den tyska krigsskådeplatsen, men måste 1800 för sjuklighet nedlägga befälet, hvilket han dock s. å. återtog efter österrikarnas nederlag vid Hohenlinden. Som president i hofkrigsrådet 1801—05 arbetade han outtröttligt på österrikiska härväsendets utveckling i alla riktningar, hvilket arbete afbröts af krigsutbrottet 1805. Han fick då sin verksamhet på italienska krigsskådeplatsen, där han vann den lysande segern vid Caldiero 30 okt. Efter Ulms fall kallades han med sin armé till Tyskland, men vid hans ankomst dit var kriget redan afgjordt. Han fortsatte efter detta som krigsminister sin organisatoriska verksamhet, till dess 1809 års händelser ånyo kastade honom fram på krigsskådeplatsen, där han visade sig som en värdig motståndare till Napoleon. Han besegrade denne vid Aspern och Esslingen (maj 1809), men låg under i slaget vid Wagram (juli s. å.). I de följande krigen med Napoleon tog K. icke del. 1815 blef han guvernör i Mainz. All den tid, som icke upptogs af tjänsten, egnade han åt att fullkomna den österrikiska armén och att inom denna utveckla en äkta soldatanda; men framför allt arbetade han dock på höjandet af officerarnas vetenskapliga utbildning, för hvilket ändamål han författade en mängd afhandlingar i krigskonstens olika delar, bland hvilka hans Grundsätze der strategie, erläutert durch die darstellung des feldzugs von 1796 in Deutschland (3 dlr, 1814) intager främsta rummet. 1893—95 utkommo i 6 digra bd Ausgewählte schriften weiland seiner kaiserlichen Hoheit des Erzherzogs Carl von Oesterreich. I sitt äktenskap (1815) med Henrietta af Nassau-Weilburg blef K. fader till fältmarskalken ärkehertig Albrekt (se d. o., sp. 497). — Litt.: von Angeli, ”Erzherzog Carl von Oesterreich als feldherr und heeresorganisator” (5 bd, 1895—97), och Zeissberg, ”Erzherzog Carl von Oesterreich; ein lebensbild” (2 dlr, 1895). 2. G. W—k. 4—6 o. 8—11. (G. W—k.) 7 o. 12. C. O. N. Karl (ung. Károly), konung af Ungern. Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien 3, sp. 1025. Karl, biskopar i Linköping. 1. Se Karl Magnusson. — 2. Se Bååt 2. Karl af Anjou [ãʃō]. Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien, sp. 1025. Karl af Durazzo. Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien, sp. 1025. Karl af Edsvära, lagman, skall ha varit den elfte i ordningen af Västergötlands lagmän. Han utmärkte sig för synnerlig rättvisa och oväld, hvarför han äfven erhöll tillnamnet ”fosterlandets fader”. Hans efterkommande voro i flera led lagmän i Västergötland, och det är möjligt, ehuru ej bevisligt, att Algotssönernas sedermera så berömda släkt härstammade från honom. K. H. K.* Karl Albert. 1. Kurfurste af Bajern. Se Karl, romerska kejsare 7, sp. 1039. — 2. Se Karl, konungar af Sardinien 4, sp. 1041. Karl Alexanders land, en ö i norra delen af ögruppen Frans Josefs land (se d. o.). J. F. N. Karl Algotsson. Se Algotssönerna. Karlamagnús saga, en fornnorsk bearbetning af dikter, tillhörande den karolingiska sagokretsen (se d. o.). Karlanda, socken i Värmlands län, Nordmarks härad. 20,207 har. 1,918 inv. (1909). Annex till Holmedal, Karlstads stift, Nordmarks kontrakt. Karl Anton. Se Karl, tyska furstar 6, sp. 1047. Karl August, svensk kronprins. Se Karl, svenska prinsar 2, sp. 1009. — 2. Storhertig af Sachsen-Weimar. Se Karl, tyska furstar 10, sp. 1049. Karlavagnen. Se Björn, astron. Karlberg, kungligt slott i Solna socken, Stockholms län, strax n. v. om Stockholm, midt emot Kungsholmen, vid Mälarviken Karlbergssjön, som genom den korta Karlbergskanalen förenas med Ulfsundasjön, också en vik af Mälaren. Egendomen, bildad af 1 1/2 mtl (hemmanen Ösby, Bolstomta och Lundby), donerades åt riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm, som gaf det namnet K. och där — enligt gamla uppgifter 1637—39 — uppförde en slottsbyggnad. Dess arkitekt var sannolikt Hans Jacob Kristler. Slottet hade den senare vasatidens typ med högt stupande tak och sirade gaflar (fig. 1). Af Gyllenhielms arfvingar inköptes K. af rikskansleren M. G. De la Gardie, hvilken på 1670-talet utvidgade och ombyggde slottet i tidens smak under ledning af Jean de la Vallée. Nu tillkommo de båda framskjutande flyglarna och den mellan dem liggande terrassen och trappan utåt sjön (fig. 3) samt på motsatta sidan af hufvudbyggnaden borggården med dess båda originella paviljongartade flyglar (fig. 2), den ena af dem inrymmande slottskyrkan. Byggnaden är ännu i sitt nuv. skick mycket typisk för den de la Valléeska stilens smak och tendenser. Af den ståtliga inredningen återstå numera endast några rika och tunga plafonder i stuck. Vid denna tid anlades äfven parken med dammar, statyer, orangerier, en stor djurgård m. m. Från riksrådet