slog hertigen af Bevern vid Breslau och eröfrade denna stad (nov. 1757), men blef af Fredrik slagen vid Leuthen 5 dec., efter hvilken motgång K. lämnade krigstjänsten och återvände till Nederländerna, hvilkas styrelse han till landets stora belåtenhet skötte till sin död. 1761 blef han Tyska ordens högmästare. 8. K. Fredrik August, hertig af Mecklenburg-Strelitz, preussisk general och statsman, f. 30 nov. 1785 i Hannover, d. 23 sept. 1837 i Berlin, var yngre son af storhertigen Karl Ludvig Fredrik af Mecklenburg-Strelitz (d. 1816) och halfbroder till preussiske konungen Fredrik Vilhelm III:s gemål Lovisa. Han inträdde 1804 som officer i det preussiska gardet och deltog med utmärkelse i krigen mot Napoleon I, hvarunder han svårt sårades vid Möckern (1813). Från 1816 var han befälhafvare öfver gardeskåren och utnämndes 1825 till general af infanteriet. Från 1817 var han tillika medlem af statsrådet och sedan 1827 dess president, med rätt att bevista ministärens sessioner. Starkt absolutistiskt sinnad, utöfvade han, i synnerhet efter Hardenbergs död, stort inflytande på sin svåger och därmed på de preussiska statsangelägenheterna. <img l>

9. K. Filip Teodor, kurfurste af Pfalz-Bajern, son af pfalzgrefven Johan Kristian Josef af Sulzbach, f. 11 dec. 1724, d. 16 febr. 1799, efterträdde 1733 sin fader under sin närmaste frändes, kurfursten Karl Filips af Pfalz, förmynderskap. Vid dennes död, 31 dec. 1742, ärfde han Kur-Pfalz, Jülich och Berg, och 30 dec. 1777 tillföll honom äfven Bajern. Till Österrike afträdde han genom fördrag 14 jan. 1778 Niederbayern, hvartill en verksam orsak var hans önskan att se sina oäkta söner med skådespelerskan Seyffert, grefvinna Heideck, upphöjda till furstar af Bretzenheim; men afträdelsen inskränktes i freden i Teschen 13 maj 1779 till området ö. om Inn på grund af Fredrik II:s motstånd i det s. k. bajerska arfföljdskriget. Likaså hindrades ett utbyte af Bajern mot Österrikiska Nederländerna 1785 genom det af Fredrik stiftade tyska fursteförbundet. K. uppträdde som gynnare af konst och vetenskap, men stod i beroende af älskarinnor och jesuiter och väckte ovilja genom yppig hofhållning och religiös ofördragsamhet. Han efterträddes af hertig Maximilian Josef af Pfalz-Zweibrücken-Birkenfeld, sedan konung Maximilian I. — Biografi af Lipowsky (1828). <img l>

10. K., storhertigar af Sachsen-Weimar och Sachsen-Weimar-Eisenach: a) K. August, hertig, från 1815 storhertig af Sachsen-Weimar, f. 3 sept. 1757, d. 14 juni 1828 i Graditz vid Torgau, son till hertig Konstantin och Amalia af Braunschweig, efterträdde 1758 sin fader, blef 1775 myndig och äktade s. å. Lovisa af Hessen-Darmstadt. Han tog framstående del i stiftandet af tyska fursteförbundet (1785) och inträdde 1791 i preussiska armén, med hvilken han 1792—93 gjorde fälttåget mot Frankrike. Efter preussiska arméernas nederlag vid Jena och Auerstädt 1806 slöt han sig till Rhenförbundet för att rädda sitt land. Efter slaget vid Leipzig 1813 gick K. i rysk krigstjänst och anförde en af ryssar och tyskar sammansatt armékår i Belgien. På kongressen i Wien 1815 erhöll han ökadt landområde och titeln storhertig. Han var den förste tyske furste, som gaf sitt land en författning (1816), och han regerade så liberalt, som stormakternas reaktionära hållning tillät. Han skyddade tryckfriheten, gynnade universitetet i Jena samt befordrade handel och näringar. Genom att kalla till sig Goethe, som han gjorde till hertigdömets inflytelserikaste ämbetsman, Schiller, Wieland och Herder gjorde han Weimar för en tid till Tysklands andliga medelpunkt. K:s sondotter Augusta var kejsar Vilhelm I:s gemål. — Litt.: v. Wegele, ”K. A.” (1850), Droysen, ”K. A. und die deutsche politik” (1857), ”Briefwechsel des grossherzogs K. A. mit Goethe” (utg. af Schöll, 2 bd, 1863, ny uppl. 1873), ”Briefe des herzogs K. A. an Knebel und Herder” (utg. af Düntzer, 1883), Düntzer, ”Goethe und K. A.” (2 bd, 1861—65; 2:a uppl. 1888). — b) K. Alexander August Johan, den föregåendes sonson, storhertig af Sachsen-Weimar-Eisenach, f. 24 juni 1818 i Weimar, d. där 5 jan. 1901, son af storhertig Karl Fredrik (f. 1783, d. 1853), förmälde sig 1842 med Sofia af Nederländerna (f. 1824, d. 1897) och efterträdde sin fader 1853. Han regerade författningsenligt, slöt sig i den yttre politiken till Preussen, gynnade konst och vetenskap och lät restaurera slottet Wartburg. Vid jubelfesten i Uppsala 1893, som han bevistade, blef han filos. hedersdoktor. <img l>Konung Karl I af Württemberg.

11. K., furstar af Württemberg. a) K. Eugen, hertig, f. 11 febr. 1728 i Bruxelles, d. 24 okt. 1793 på slottet Hohenheim, efterträdde 1737 sin fader, hertig Karl Alexander (f. 1684), och regerade slösaktigt och godtyckligt, till dess han från 1771 kom under inflytande af Franziska von Hohenheim (se d. o.), som han äktade 1785. Därefter verkade han för sitt lands uppblomstring; af honom grundlades den berömda Karlsskolan (se Karlsschule). — Jfr Vely, ”Herzog K. und Franziska von Hohenheim” (3:e uppl. 1877), ”K. Eugen, herzog von Württemberg, und seine zeit” (utg. af Württembergs Geschichts- und altertumsverein, 1903 ff.). — b) K. I Fredrik Alexander, konung, son af Vilhelm I, f. 6 mars 1823 i Stuttgart, d. där