n. om stora verkstadsbyggnaden belägna, dockorna. De båda första dockorna (fig. 8) fullbordades 1792. De voro öfvertäckta med skjul, hvilande på höga stenpelare. (Den sista af dessa öfverbyggnader refs l900.) En för utförande af de öfriga dockorna bildad särskild kår sammanslogs 1814 med Mekaniska kåren. Den 3:e dockan (påbörjad 1797; fig. 8) fullbordades 1802, den 4:e (grundlagd 1801, men å hvilken arbetet hvilade till 1843) och den 5:e (grundlagd 1846) fullbordades 1850. Ett par af dockorna har efter hand undergått förändringar till djup och längd. Å västra delen af varfvet byggdes 1899—1903 Oskar II:s docka, sprängd i berget med murade portfalsar och delvis murad tröskel; den är försedd med två centrifugalpumpar för elektrisk drift, till hvilka kraften erhålles från stora verkstadens kraftcentral. Om dockornas dimensioner se Docka, sp. 602. Bland det 40-tal förrådsbyggnader, som finnas å varfvet, må nämnas inventariekammaren n:o 1 (uppf. i slutet af 1700-talet efter ritning af K. A. Ehrensvärd), artilleriinventariekammaren (å artillerigården, uppf. 1904 uteslutande af sten och armerad betong), hvari bl. a. flottans gevärsförråd är förvaradt, och den till förrådsbyggnad använda mastkranen af sten (uppf. 1804). Å Lindholmen förvaras en samling gallionsbilder (se Gallionsbild med fig.). 1903—06 byggdes å varfvet den omkr. 750 m. långa s. k. mobiliseringskajen af sten, hvarigenom varfvet fått ett välbehöfligt kajutrymme och välbehöflig hamnbassäng af erforderligt djup. Flottan har gnisttelegrafstation på Lindholmen; den öppnades 15 juli 1910 till allmänt bruk, Sveriges första station för trådlös telegrafering. Den ö, Trossö, hvarå staden förnämligast är anlagd, utgjorde fordom 3/8 mtl skatte under Augerum och tillhörde på 1500-talet en bonde vid namn Offe Månsson. 1679 egdes ön jämte kringliggande holmar af skattebonden Vitus Andersson, som måste afstå densamma till staten (1686 fick han dock efter öfverenskommelse 1,000 dal. smt). 12 nov. 1679 hade nämligen Karl XI resolverat, att en örlogshamn och stad skulle där anläggas, och Dahlbergh anbefalldes samtidigt att utarbeta ritningar härför, hvarjämte han och Tessin skulle uppgöra desseiner till kyrkor, skolor, arsenal och rådhus m. fl. allmänna byggningar. 10 aug. 1680 erhöll staden privilegier som stapelstad. Ronneby borgare uppmuntrades att bosätta sig i K., och staden gynnades genom flera års tullfrihet m. m. 1680 utförde Stuart situationsmätning, utarbetade den första kartan och utstakade staden samt byggde broar mellan Vämmö, 4 holmar och Trossön. 1711 rasade pesten i K., 1789—90 bortrycktes öfver 6,000 människor af smittsamma sjukdomar, som spridts från flottans folk, och 1790 förstördes största delen af staden genom en eldsvåda. K. var från början afsedt att blifva hufvudstation för örlogsflottan, och anstalter härför började genast vidtagas, hvarjämte större delen af flottan förlades där; men redan 1683 fördes den till Kalmar, dit samtidigt Amiralitetskollegium förflyttades från Stockholm. Redan i slutet af s. å. återfördes dock de flesta skeppen till K., men först 1689 förlades där återstoden af flottan samt Amiralitetskollegium, hvilket emellertid återflyttades till Stockholm 1776, under det att K. fortfor att vara flottans hufvudstation. K. egde som örlogshamn ett af naturen synnerligen gynnadt läge. Fastlandet beskrifver där mellan Almö och Möckelö uddar en stor ingående bukt, framför hvilken i en motsvarande båge ligger ett bälte af öar (se kartong å fig. 2), inom sig inneslutande en af världens största och bästa hamnar af nära 20 km. längd och 5 à 10 km. bredd. Som staden ligger på en ö, skild från fastlandet genom Vämmö och mellanliggande sund (jfr fig. 9), var den äfven från landsidan jämförelsevis lätt att skydda mot fientligt anfall. Samtidigt med beslutet om örlogsstationens anläggande anvisades medel till påbörjandet af nödiga befästningar, till hvilka Dahlbergh redan uppgjort desseiner. Arbetena leddes från början af Stuart och skulle utgöras dels af försvarsverk å ömse sidor om södra l. stora inloppet emellan Kungsholmen (se d. o.) och Aspön, där Drottningskär (se d. o.) anlades, dels af en sammanhängande hamn- och stadsbefästning, till hvilken Dahlbergh uppgjorde ritning (i betydligt sammandraget skick 1683 fastställd af K. M:t); men samtidigt framlades en plan till ett ”slutningsverk” mellan kronohamnen och staden. Förläggandet af flottan till K. hade emellertid motarbetats från olika håll, och slutligen omstämdes Karl XI själf, så att befästningsanslaget indrogs 1684, men 1689 upptogos arbetena åter på de båda sjökastellen Kungsholmen och Drottningskär samt kronohamnens sjöfront, där särskildt den egentliga sjölinjen samt flygelverken Göta Lejon och Kungshall (se d. o.) fullföljdes, men den storartade stadsbefästningen kom ej till utförande, utan i dess ställe fastställdes 1694 slutningsverket, som s. å. påbörjades och skulle utgöras af 3 bastionerade fronter med runda torn på de 2 östra kurtinernas midt samt i v. anslutning till det sjöfronten tillhörande verket Drottninghall. 1699 gillades Stuarts förslag till svagare profil för slutningsverket, hvars kurtintorn sedermera utbyttes mot småbastioner. Arbetena gingo emellertid långsamt, och 1709—14 måste därför en mängd provisoriska verk och batterier utföras såväl på själfva Trossön i ”gatumunnarna” som på Stora och Lilla Björkholmen, Pantarholmen, Vämmö, Stumholmen och Ekeskär, hvarefter både nya och gamla verk bestyckades med tills. 134 pjäser, hvartill kommo 11 defensionsfartyg med 300 kanoner. 1715 byggdes dessutom ett batteri på Getskär (se d. o.), strax s. ö. om K. Af ett 1724 års fästningskommissions förslag utfördes blott en linje med redutt å Pantarholmen samt till försvar anordnade krutmagasin å Möllarholmen och Ljungskär. Af de permanenta arbetena vid staden och å kastellen, blef emellertid föga gjordt, och 1770 års sekreta utskott nöjde sig med att påyrka Kungsholmens färdigbyggande till påföljande riksdag; de öfriga 6 inloppen finge försvaras af fartyg. 1789 sattes alla då befintliga verk i försvarsstånd och bestyckades, hvarjämte batterier byggdes på södra udden af Stora Björkholmen, vid stranden nedanför Amiralitetskyrkan, på Hästholmen och på Hästö, hvartill kom försänkning af Båldösund. Från 1791 fortsattes återigen de permanenta arbetena; och 1819 års kommitté ansåg, att vid K. skulle bl. a. örlogsetablissemanget fullständigt omslutas samt verken åt landsidan på Vämmö fullbordas. 1822 bestämdes, att K:s befästningar skulle förstärkas enligt en 1820 fastställd plan, som omfattade Drottningskärs förstärkning, nytt verk å Västra Hästholmen samt några torn och batterier för inre reddförsvaret; och 1836