Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karolinger - Karolingiska renässansen - Karolingiska sagokretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undan de upproriske. Ludvig (IV), som däraf
fick tillnamnet ultramarinus, fr. d’outre mer
(d. v. s. från hinsidan hafvet), efterlämnade
vid sin död (954) två söner, Lothar och
Karl, af hvilka den förre efterträdde fadern
på Frankrikes tron, den senare (978) emottog
Nedre Lothringen som hertigligt län af Tyska
riket. Lothar efterträddes 986 af sin son,
Ludvig V fainéant, som afled redan 987. Med honom
utgick karolingiska ätten på Frankrikes tron;
ty fransmännen korade till hans efterträdare
Hugo Capet. Karl af Lothringen, som blifvit
Hugo Capets fånge och dog i fängelset 992,
efterlämnade 3 söner. Den äldste af dem, Otto,
blef faderns efterträdare i Nedre Lothringen
och dog utan manlig af komma år 1003; de båda
yngre sönerna, Ludvig och Karl, dogo obemärkta
i Tyskland, man vet icke ens när. Så vissnade
den yngsta och längst lefvande grenen af
karolingernas urgamla stamträd, som genom Karl
den stores tre sonsöner gifvit konungaätter åt
det kristna Västerlandets tre förnämsta riken
på den tiden. — Litt.: Warnkoenig och Gérard,
”Histoire des carolingiens” (2 bd, 1862),
Bonnell, ”Die anfänge des karolingischen hauses”
(1866), Dümmler, ”Geschichte des ostfränkischen
reiches” (2:a uppl., 3 bd, 1887—88), Lot, ”Les
derniers carolingiens” (1891), Mühlbacher,
”Deutsche geschichte unter den karolingern”
(1896), Dahn, ”Die könige der germanen”,
bd 8: ”Die franken unter den karolingern”
(1897—1900), Böhmer-Mühlbacher, ”Regesta
imperii. I. Die regesten des kaiserreichs unter
den karolingern 751—918” (2 dlr, 1899—1904),
Kleinclausz, L’empire carolingien, ses
origines et ses transformations” (1902).
S. F. H.*
Karolingiska renässansen kallas stundom det
genom studium af företrädesvis den latinska
senantiken samt lifligare förbindelser med det
östromerska kejsardömet framkallade uppsvinget
af vetenskap (särskildt historieskrifning),
litteratur och konst vid Karl den stores
hof. Rörelsens centralhärd var den litterära
krets, som bildade sig kring kejsaren och till
sina märkesmän räknade angelsaxaren Alkuin,
langobarden Paulus Diaconus samt frankerna
Angilbert och Einhard, om hvilken sistnämnde
Wattenbach säger, att ingen medeltida
författare kommit de klassiska förebilderna så
nära. Om denna rörelses förädlande inflytande
på tidens konst se Ornamentik.
V. S—g.
Karolingiska sagokretsen, Frankisk-karolingiska
sagokretsen eller Karlssagan, en af de
hufvudgrupper, i hvilka den romantiska
medeltidspoesien i Europa fördelade sig, har
till medelpunkt kejsar Karl den store och hans
paladiner. Den äldsta formen för denna litteratur
var folkvisan; sedan följde de rimmade romanerna,
och slutligen upplöstes och omkläddes dessa
i prosadräkt. De första hjältedikterna till
Karl den stores lof klingade i norra Frankrike,
hvarifrån de spredos till Italien, Nederländerna,
Tyskland, Spanien, England och Skandinavien. —
Karlssagans hjälte har föga mer än några spridda
drag gemensamt med den historiske Karl, och
dennes romantiska afbild urartade slutligen rent
af till en vrångbild. Så länge traditionerna
om den store kejsaren voro vid fullt lif,
d. v. s. under de närmaste århundradena efter
hans död (814), lät man rättvisa vederfaras hans
dygder, men medeltidens senare romandiktare
framställde honom som en obillig härskare,
stundom t. o. m. (t. ex. i Quatre filz Aymon)
som en löjlig person eller en feg stackare. Detta
gäller i synnerhet om de dikter, som behandla
Karls förhållande till hans vasaller. Den
karolingiska sagans idévärld är i många afseenden
så starkt påverkad af Artursagan (se d. o.),
att nästan samma iakttagelser kunna göras i
afseende på bägge dessa cykler. Båda grunda
sig på föregifna historiska fakta: Arturs krig
med sachsarna, Karls med sarasenerna; bägge
hjältarna skildras som hemsökta af olyckor
inom sina egna familjer och ofta äfven i sina
yttre företag. I bägge diktkretsarna nedsättes
monarkens karaktär mer än som öfverensstämmer
med historiens vittnesbörd och på bägge hållen
af samma anledning, nämligen på det att Arturs
riddare af runda bordet och Karls paladiner
måtte framstå i så mycket bjärtare dager.
Den äldsta formen för Karlssagans poetiska
behandling, den nordfranska kämpavisan eller
balladen, från 9:e och 10:e årh., grundade
sig på de ännu lifliga minnena från Karl den
stores dagar. Ur denna diktform utvecklade
sig från 12:e årh. det konstmässiga epos, den
rimmade romanen, som betecknas med benämningen
chanson de geste (se d. o.). Från och med
14:e årh. började dessa rimmade romaner
att omklädas i prosadräkt; och i denna form
vunno de efter boktryckarkonstens införande
(midten af 1400-talet) en vidsträckt spridning
i alla länder, emedan de ingingo i den stora
folklitteraturen, som har sina yttersta utlöpare
i det s. k. skillingstrycket.
Det karolingiska epos hade till sina källor, utom
de lefvande traditionerna och sångerna, äfven
gamla krönikor och uppteckningar af historiska
händelser. Som den viktigaste af dessa urkunder
betraktades länge den s. k. Turpins krönika, men
denna har i senare tid bevisats vara författad ej
af Karl den stores samtida, ärkebiskop Turpin i
Reims, utan först i slutet af 11:e eller början
af 12:e årh.
Af den karolingiska diktkretsens särskilda
alster äro de äldsta och mest betydande för
länge sedan förlorade. Ett enda minnesmärke
af den äldsta perioden har bibehållit sig i en
någorlunda ursprunglig form, nämligen Ronceval-
l. Rolandssången (Roman de Roncevaux, Chanson de
Roland), otvifvelaktigt den märkligaste af alla
medeltidens episka dikter. I denna nämnas flera
andra gamla sånger, i hvilka Karls bedrifter
förhärligas, såsom Aspremont, Enfances d’Ogier
(om kriget i Italien), Guitalin (om kriget mot
sachsarna), Basin, Couronnement de Louis, hvilka
alla sålunda ega en ansenlig ålder, ehuru de
numera finnas kvar endast i en jämförelsevis
modern dräkt. Yngre än de nämnda dikterna,
men dock af hög ålder, äro Berte ans grans
piés, Mainet (i hvilken Karls ungdom skildras)
och La reine Sibile (numera i behåll endast
på fransk-italiensk dialekt). Till samma skede
höra äfven Ogier de Danemark (se Holger danske),
Girard de Roussillon, Doon de Nanteuil, Renaud
de Montauban m. fl., hvilka alla behandla Karls
och hans vasallers inbördes strider. Alla
de nämnda dikterna ha sin urkälla i en mer
eller mindre trogen tradition. Men denna var
ingalunda outtömlig, och småningom förlorade
den sin produktionskraft, så att trouvèrerna
slutligen ej hade någon annan utväg än att
antingen fritt uppfinna nya ämnen eller göra
om dem, som funnos. Följden blef, att den
lifskraftiga diktningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
