undan de upproriske. Ludvig (IV), som däraf fick tillnamnet ultramarinus, fr. d’outre mer (d. v. s. från hinsidan hafvet), efterlämnade vid sin död (954) två söner, Lothar och Karl, af hvilka den förre efterträdde fadern på Frankrikes tron, den senare (978) emottog Nedre Lothringen som hertigligt län af Tyska riket. Lothar efterträddes 986 af sin son, Ludvig V fainéant, som afled redan 987. Med honom utgick karolingiska ätten på Frankrikes tron; ty fransmännen korade till hans efterträdare Hugo Capet. Karl af Lothringen, som blifvit Hugo Capets fånge och dog i fängelset 992, efterlämnade 3 söner. Den äldste af dem, Otto, blef faderns efterträdare i Nedre Lothringen och dog utan manlig af komma år 1003; de båda yngre sönerna, Ludvig och Karl, dogo obemärkta i Tyskland, man vet icke ens när. Så vissnade den yngsta och längst lefvande grenen af karolingernas urgamla stamträd, som genom Karl den stores tre sonsöner gifvit konungaätter åt det kristna Västerlandets tre förnämsta riken på den tiden. — Litt.: Warnkoenig och Gérard, ”Histoire des carolingiens” (2 bd, 1862), Bonnell, ”Die anfänge des karolingischen hauses” (1866), Dümmler, ”Geschichte des ostfränkischen reiches” (2:a uppl., 3 bd, 1887—88), Lot, ”Les derniers carolingiens” (1891), Mühlbacher, ”Deutsche geschichte unter den karolingern” (1896), Dahn, ”Die könige der germanen”, bd 8: ”Die franken unter den karolingern” (1897—1900), Böhmer-Mühlbacher, ”Regesta imperii. I. Die regesten des kaiserreichs unter den karolingern 751—918” (2 dlr, 1899—1904), Kleinclausz, L’empire carolingien, ses origines et ses transformations” (1902). S. F. H.* Karolingiska renässansen kallas stundom det genom studium af företrädesvis den latinska senantiken samt lifligare förbindelser med det östromerska kejsardömet framkallade uppsvinget af vetenskap (särskildt historieskrifning), litteratur och konst vid Karl den stores hof. Rörelsens centralhärd var den litterära krets, som bildade sig kring kejsaren och till sina märkesmän räknade angelsaxaren Alkuin, langobarden Paulus Diaconus samt frankerna Angilbert och Einhard, om hvilken sistnämnde Wattenbach säger, att ingen medeltida författare kommit de klassiska förebilderna så nära. Om denna rörelses förädlande inflytande på tidens konst se Ornamentik. V. S—g. Karolingiska sagokretsen, Frankisk-karolingiska sagokretsen eller Karlssagan, en af de hufvudgrupper, i hvilka den romantiska medeltidspoesien i Europa fördelade sig, har till medelpunkt kejsar Karl den store och hans paladiner. Den äldsta formen för denna litteratur var folkvisan; sedan följde de rimmade romanerna, och slutligen upplöstes och omkläddes dessa i prosadräkt. De första hjältedikterna till Karl den stores lof klingade i norra Frankrike, hvarifrån de spredos till Italien, Nederländerna, Tyskland, Spanien, England och Skandinavien. — Karlssagans hjälte har föga mer än några spridda drag gemensamt med den historiske Karl, och dennes romantiska afbild urartade slutligen rent af till en vrångbild. Så länge traditionerna om den store kejsaren voro vid fullt lif, d. v. s. under de närmaste århundradena efter hans död (814), lät man rättvisa vederfaras hans dygder, men medeltidens senare romandiktare framställde honom som en obillig härskare, stundom t. o. m. (t. ex. i Quatre filz Aymon) som en löjlig person eller en feg stackare. Detta gäller i synnerhet om de dikter, som behandla Karls förhållande till hans vasaller. Den karolingiska sagans idévärld är i många afseenden så starkt påverkad af Artursagan (se d. o.), att nästan samma iakttagelser kunna göras i afseende på bägge dessa cykler. Båda grunda sig på föregifna historiska fakta: Arturs krig med sachsarna, Karls med sarasenerna; bägge hjältarna skildras som hemsökta af olyckor inom sina egna familjer och ofta äfven i sina yttre företag. I bägge diktkretsarna nedsättes monarkens karaktär mer än som öfverensstämmer med historiens vittnesbörd och på bägge hållen af samma anledning, nämligen på det att Arturs riddare af runda bordet och Karls paladiner måtte framstå i så mycket bjärtare dager. Den äldsta formen för Karlssagans poetiska behandling, den nordfranska kämpavisan eller balladen, från 9:e och 10:e årh., grundade sig på de ännu lifliga minnena från Karl den stores dagar. Ur denna diktform utvecklade sig från 12:e årh. det konstmässiga epos, den rimmade romanen, som betecknas med benämningen chanson de geste (se d. o.). Från och med 14:e årh. började dessa rimmade romaner att omklädas i prosadräkt; och i denna form vunno de efter boktryckarkonstens införande (midten af 1400-talet) en vidsträckt spridning i alla länder, emedan de ingingo i den stora folklitteraturen, som har sina yttersta utlöpare i det s. k. skillingstrycket. Det karolingiska epos hade till sina källor, utom de lefvande traditionerna och sångerna, äfven gamla krönikor och uppteckningar af historiska händelser. Som den viktigaste af dessa urkunder betraktades länge den s. k. Turpins krönika, men denna har i senare tid bevisats vara författad ej af Karl den stores samtida, ärkebiskop Turpin i Reims, utan först i slutet af 11:e eller början af 12:e årh. Af den karolingiska diktkretsens särskilda alster äro de äldsta och mest betydande för länge sedan förlorade. Ett enda minnesmärke af den äldsta perioden har bibehållit sig i en någorlunda ursprunglig form, nämligen Ronceval- l. Rolandssången (Roman de Roncevaux, Chanson de Roland), otvifvelaktigt den märkligaste af alla medeltidens episka dikter. I denna nämnas flera andra gamla sånger, i hvilka Karls bedrifter förhärligas, såsom Aspremont, Enfances d’Ogier (om kriget i Italien), Guitalin (om kriget mot sachsarna), Basin, Couronnement de Louis, hvilka alla sålunda ega en ansenlig ålder, ehuru de numera finnas kvar endast i en jämförelsevis modern dräkt. Yngre än de nämnda dikterna, men dock af hög ålder, äro Berte ans grans piés, Mainet (i hvilken Karls ungdom skildras) och La reine Sibile (numera i behåll endast på fransk-italiensk dialekt). Till samma skede höra äfven Ogier de Danemark (se Holger danske), Girard de Roussillon, Doon de Nanteuil, Renaud de Montauban m. fl., hvilka alla behandla Karls och hans vasallers inbördes strider. Alla de nämnda dikterna ha sin urkälla i en mer eller mindre trogen tradition. Men denna var ingalunda outtömlig, och småningom förlorade den sin produktionskraft, så att trouvèrerna slutligen ej hade någon annan utväg än att antingen fritt uppfinna nya ämnen eller göra om dem, som funnos. Följden blef, att den lifskraftiga diktningens