tid efterföljdes af en period, 12:e—14:e årh., som karakteriseras af idel nybildningar och omdiktningar. De märkligaste alstren från denna period äro de metriska romanerna Huon de Bordeaux (som innehåller Oberonsagan), Gui de Nanteuil, Fierabras, Guiteclin (af Jehan Bodel), Girart de Viane (af Bertrand), flera arbeten af Henrik III:s hofskald Adenez le roi (13:e årh.) samt Huon de Villeneuves berömda dikter Regnauld de Montauban, Doolin de Mayence, Maugis d’Aigremont och Quatre filz Aymon (alla från 13:e årh.). Under den följande perioden, eller den cykliska diktningens tid, höll man sig, under en i ögonen fallande brist på omväxling, företrädesvis till ämnen, som gingo ut på feodalväsendets och enskilda hjältars förhärligande. Som personliga medelpunkter i dessa diktcykler återfinnas paladinerna Garin de Monglane och Doon de Mayence, kring hvilka tidens hela romantiska skaldskap grupperar sig. För att vid det fria diktandet fylla de genealogiska luckorna uppfann man en mängd händelser och personer, alltid dock i den nyktra konventionella ton, som alltmer gjort sig gällande. De poetiska alstren från denna tid blefvo också alltmer entoniga och de uppträdande personerna allt blodlösare. All originalitet och uppfinningsförmåga utsinade efter hand fullständigt — en naturlig sak, då man ej längre hade några folktraditioner att bygga på. I stället för dessa senare tog man alltmer sin tillflykt till under och fesagor, hvilka, ursprungligen främmande för den karolingiska sagokretsen, lånades från Arabiens sagolitteratur, den nordiska och den klassiska mytologien eller från Arturcykeln. Från dessa senfranska dikter med deras främmande påhäng har man länge hämtat kunskapen om den fornfranska epiken. Det var nämligen dessa jämförelsevis unga rimmade romaner, som jämte några gamla krönikor, fingo tjäna till källor för 15:e årh:s prosabearbetningar. Dessa sistnämnda åtnjöto, äfven de, en lång tid den stora allmänhetens välvilja, men urartade och blefvo till sist alldeles onjutbara. Ändtligen gjorde den satiriska riddarromanen i förbund med boktryckarkonsten slut på hela genren. De karolingiska dikterna öfverfördes tidigt från Frankrike till utlandet. Alltifrån 13:e årh. var denna litteratur populär i en stor del af Europa. De enda folk, som ej berörts af sångerna om Karl och hans paladiner, äro de slaviska, för hvilka hela denna idékrets var främmande. Till de romanska folken åter spredos de genom vandrande jonglörer (se d. o.), och de germanska folken lärde känna dem på den lärda vägen. Sedan de från rimmade dikter förvandlats till prosaromaner, vunno de en mycket vidsträckt spridning, särskildt i Nederländerna och, genom detta land, i Tyskland. — Nyromantiken upptog ånyo till behandling sagokretsens ämnen, dels i epos, dels i ballader och dramer, t. ex. Dorotea Schlegel, Fouqué, Simrock, Uhland. I norra Italien sjöngo franska jonglörer på blandad fransk-italienska. Däraf uppstod ett slags egendomlig folkpoesi med starkt romantisk skuggning. En produkt af denna diktning är den ofvan nämnda ”La reine Sibile”. Efter en tid omkläddes denna folkpoesi i prosaromanens dräkt, och ur dessa romaner åter uppkom, särskildt i Toscana, en ridderlig epik, hvilken småningom frigjorde sig från sina förebilder, blef ironisk och slutligen utmynnade i Orlando furioso (Den rasande Roland), som har mycket litet kvar af den gammalkristna fransk-nationella inspirationen. Vid sidan af denna konstpoesi fortforo emellertid prosaromanerna att hänföra folket, och en kompilation af de bästa bland dem, under titeln Reali di Francia (omkr. år 1350), åtnjöt länge en utomordentlig popularitet och upplefde otaliga upplagor. I Norden, särskildt i Norge, blef den karolingiska sagan, Karlamagnús saga, känd redan under 13:e årh. och intager bland den främmande litteratur, som under nämnda tid införlifvades med Nordens, otvifvelaktigt främsta rummet med hänsyn till såväl betydelse som omfång. Den utgör en samling af flera berättelser (þættir), sammanbundna till ett helt och grupperade omkring sagohjälten Karl den store, sådan han lefde i den äldre medeltidens folktro. Den i södern gängse föreställningen om Karl som en den kristna trons utbredare bland hednafolken gjorde honom äfven i Norden till medelpunkt för en religiöst romantisk saga. Därför böriar ookså en norsk handskrift af sagan med: ”Í nafni guðs byrjast upp saga Karlamagnús och kappa hans.” Redan med kristendomens införande i Norden hade Carolus Magnus blifvit framställd som idealet af en kristen riddersman, och Olof den helige döpte efter honom sin son till Magnus, ett namn, som sedan blef så allmänt i Norden. Enligt G. Storm har sannolikt England varit mellanled mellan de franska dikterna och Karlamagnússagan, något, som bevisligen egt rum i afseende på andra sagoöfverflyttningar. Den norske öfversättaren har säkerligen ej haft framför sig något original, innehållande just de berättelser, som utgöra Karlamagnússagan; i alla händelser är någon sådan samling ej nu känd. Han måste därför anses såsom ordnare och bearbetare af det, som i sagans hemland utgjordes af spridda dikter, krönikor och sägner. I afseende på Karlamagnússagans form råder samma förhållande som i afseende på den öfriga norska öfversättningslitteraturen. Denna blef nämligen alltifrån början (”Tristansagan”, öfv. 1226, var, så vidt man vet, det första af romantikens importerade alster) afklädd originalens poetiska dräkt och omstöpt i prosaform, antagligen emedan man vid öfversättningsperiodens början (omkr. 1225) redan hade en inhemsk klassisk prosalitteratur att ansluta sig till såsom mönster. — Den norska ”Karlamagnús saga” föreligger i två skilda bearbetningar: en äldre, från förra hälften af 13:e årh. (i handskrift dock ej äldre än 14:e årh:s senare hälft), och en yngre, från slutet af 13:e eller början af 14:e årh. (handskrift från slutet af 17:e årh.). Ett fragment, som knappast är yngre än midten af 13:e årh., förvaras f. n. i Norska riksarkivet. Sagan utgafs 1860 af Unger. Af den svenska Karlamagnus krönika äro större fragment (särskildt ”Jerusalemsfärden” och ”Roncevalslaget”) bevarade i handskrifter från 15:e årh. (den äldsta, från omkr. 1430—50, visar tillbaka på en ännu äldre kodex). De utgåfvos 1847 (efter af J. E. Rietz tagna afskrifter) af E. S. Bring och 1887—89 af G. E. Klemming. Den danska Keyser Karl Magnus krönike finnes numera kvar endast i en handskrift, gjord i Börglum kloster 1480 (nu i K. biblioteket i Stockholm), och trycktes efter en från denna tagen afskrift 1508 eller 1509 (ej 1501) i Köpenhamn hos Gottfred af