till lekdamm. I denna, som ej behöfver vara större än 5 à 10 ar och som ej gärna får ha större djup än 1/2 à 3/4 m., insättas strax före leken, som i Skåne vanligen inträffar under senare hälften af maj vid 17 à 20° C. i vattnet, en honkarp och två hankarpar. För att så mycket möjligt är hindra rom- och yngelfiender — vissa roffiskar, grodor, större vatteninsekter m. fl. — att fortplanta sig i karpens lekdammar, och på det att dessas botten må bättre uppvärmas och blifva friare från skadliga gaser, hållas lekdammarna torra till kort före karparnas insättande och den så godt som omedelbart därpå följande leken. Af en stor honkarp fås vid en och samma lek 100,000 yngel eller t. o. m. däröfver. Rommen kläckes snart, och redan en knapp vecka därefter affiskas lekdammen med fina tyllhåfvar, om den ej har direkt aflopp till annan damm, dit ynglet skall flyttas. För att få tillräcklig näring måste det nämligen redan nu insättas i en betydligt större damm eller i flera dammar, de första sträck- eller tillväxtdammarna. Äro dessa dammar af medelgod beskaffenhet, anses 100,000 yngel i dem behöfva ett utrymme af omkr. 3 har, men om de ej äro större, får karpynglet åter efter omkr. 4 veckor flyttas till sträckdammen eller -dammarna af andra ordningen, och då bör ej gärna mindre än 1 har beräknas för 1,000 à 1,100 fiskar. På så sätt erhållas i Tyskland redan första hösten unga karpar af omkr. 1/8 kg. vikt och ända till 1/2 kg. vikt, om ynglet i andra sträckdammen får dubbelt så stort utrymme som det nämnda. Från sistnämnda damm flyttas karparna till öfvervintringsdamm och följande vår till en tredje sträckdamm, där 400 à 800 st. kunna sättas på 1 har. Nästa höst få dessa karpar en vikt af 1/2 à 1 kg. och komma då åter i vinterdamm. Följande vår flyttas de till de s. k. hufvuddammarna, då 200 à 400 komma på hvarje har, om dammarna äro något så när goda. Hösten därpå eller vid omkr. 2 1/2 års ålder äro karparna, som sagdt, i mellersta Europa redan saluvuxna. Hufvuddammarna utfiskas vanligen i okt. — Liksom lekdammarna böra äfven alla sträck- eller tillväxtdammar vara grunda. Tid efter annan bör man låta äfven dessa dammar stå torra för att öka deras produktionsförmåga af de små vattendjur (vattenloppor och andra hinnkräftor, mygglarver m. fl.), hvaraf karpen hufvudsakligast lefver. Vanligt är också att för samma ändamål upplöja, gödsla och beså dammbottnen med hafre, vicker eller andra foderväxter. Vintertiden ligga i regel alla andra dammar än öfvervintringsdammarna torra. Dessa senare behöfva ej vara stora, då åtminstone den vuxna karpen ej äter under den kallare årstiden. Däremot måste öfvervintringsdammarna vara 2 à 4 m. djupa, ha fast botten och rinnande vatten. Ungkarp har man emellertid under senaste år äfven börjat hålla öfver vintern i något större och näringsrika dammar. Ganska vanligt är, att man söker befordra karpens tillväxt i dammar genom direkt utfodring, hvartill användes billigare kött, äfven af fisk, lupiner, ärter, potatis, mäsk o. s. v. Såväl kött som baljväxter och potatis kokas helst före utfodringen. Karpdammar kunna med fördel anläggas endast på sådana lokaler, där de kunna åstadkommas genom uppdämningar; att gräfva sådana skulle erfordra alldeles för stora kostnader. Dammarnas godhet beror dels af tillflödena, dels och i synnerhet af bottnens beskaffenhet. Botten af sand och mager lera är dålig, torfbotten, som ej för mycket besväras af humussyra, samt i synnerhet humusblandad lerbotten fördelaktig. Dammarna måste vara försedda med aflopp, så att de kunna fullständigt aftappas, hvilket är alldeles nödvändigt, bl. a. för att kunna fullständigt uppfiska karparna. Härför äro dammarna, som böra grunda upp mycket sakta mot kanterna, försedda med diken, hvilka sammanlöpa mot det djupaste stället invid den vall, där afloppet är anordnadt. Detta utgöres i de flesta fall af en s. k. munk, d. v. s. en af bräder gjord trumma, hvars ena, slutna del går ut horisontellt genom vallens botten. Munkens andra, från den nämnda delens inre ända uppstående del har den in mot dammen vända sidan öppen, dock så att den tillslutes med i två falsar inskjutbara brädlappar. Alltefter som dessa undan för undan borttagas öfverifrån, sjunker dammens vatten, öfverst insättes i st. f. brädlapp ett galler af metalltrådsduk. Affiskningen sker under senhösten. Karpen försäljes vanligen i lefvande, alltid i färskt tillstånd. Den är härdig vid transport. För att så fullständigt som möjligt få den i karpdammarna befintliga fisknäringen utnyttjad och på samma gång få bort med karpen om näringen konkurrerande eller för honom eljest skadliga vattendjur, såsom grodor, ödlor, vissa större vatteninsekter, spigg och andra småfiskar, hvaribland äfven karpyngel i hufvuddammarna, där den större karpen kan ha lekt, brukar man bland den jämförelsevis större karpen insätta gös, smärre gäddor eller andra fiskar, under senare år äfven regnbågsforeller. Dessa fiskar blifva snart säljbara och öka inkomsten af karpdammarna. — Många kvarndammar, märgel- eller torfgrafvar, i byar eller betesmarker belägna, för kreaturens vattning afsedda dammar och andra dylika vatten kunna användas äfven för karp, synnerligast om de kunna aftappas eller om de ha så jämn botten, att de kunna noga affiskas med not. Många sådana dammar äro mycket rika på näring för karpen. Numera anses det i Tyskland vara lämpligast att i dessa dammar på våren insätta ”tvåsomriga” (2 år gamla) ungkarpar och affiska dessa närmaste höst, då de bruka ha mer än fördubblats i vikt och vara fullt saluvuxna. Af den rikhaltiga litteraturen om karpdammar och karpodling må nämnas C. Nicklas, ”Lehrbuch der teichwirtschaft” (2:a uppl. 1898), och F. Susta, ”Die ernährung des karpfens und seiner teichgenossen” (2:a uppl. 1905). F. T—m. Karpell (af grek. karpos, frukt), bot., fruktblad. Som karpeller betecknade man förr dels baljkapslarna hos Ranunculaceæ m. fl., dels nötterna hos Ranunculaceæ och Rosaceæ. G. L—m. Karpen, zool. Se Karpsläktet. Karpfiskar, zool. Se Cyprinider. — Om det till fam. hörande elritssläktet och dess svenska representant, elritsan l. alkufvan, se Elritssläktet. Karpholit, miner. Se Karfolit. Karpid (af grek. karpos, frukt), bot., fruktblad. Karpiński, Franciszek, polsk poet, f. 1741, d. 1825, på sin tid mycket populär genom nationella idyller och visor, som förskaffade honom namnet ”hjärtats skald”. Den första samlingen, Zabawki wierszem i prozą, utkom 1780. Bäst anses