försäljningskonkurrens upphäfd. Det är dessa gemensamma afsättningsorgan, hvilka ofta organiseras som själfständiga aktiebolag, som särskildt afses med benämningen syndikat, ehuru denna beteckning ofta nog äfven användes som liktydig med kartell. I kartellaftalet bestämmas såväl omfånget af de olika medlemmarnas produktion som det pris de skola erhålla för sina produkter och öfriga villkor. Kartellaftal ingås i allmänhet för viss tid eller med rätt för enhvar af deltagarna att uppsäga öfverenskommelsen. Kartellen äro därför icke så fasta och starka som trusterna (se Trust). Medan tillika vid de senare alla de sammanslutna företagens produktionsverksamhet ställes under enhetlig ledning — de sammansmälta faktiskt till ett enda stort företag —, bibehålla de olika deltagarna i ett kartell sin själfständighet i fråga om det sätt, hvarpå de vilja ordna och leda sin produktion, blott med iakttagande af de gränser för produktionens omfattning, som aftalet innehåller. Men det händer naturligtvis, att kartellsammanslutningen är första steget på en utvecklingslinje, som slutar med trusten. Kartellbildningarna äro en naturlig produkt af den moderna ekonomiska utvecklingen. I samma mån som öfverblicken öfver marknaden försvårades i och med att denna som följd af kommunikationsväsendets utveckling blef allt större och till sist med afseende på en hel mängd produkter omfattade hela världen, kom produktionsverksamheten att i allt högre grad drifvas på måfå, utan att utbudet af varor rättades efter det verkliga behofvet af dem. Följden däraf blef öfverproduktion och kriser. Genom kartellsammanslutningarna kan en bättre anpassning af utbudet till efterfrågan åvägabringas, hvarigenom priset på respektive varor kan bli mindre fluktuerande och öfverproduktion undvikas, till gagn icke blott för de enskilda producenterna, utan äfven för samhället i dess helhet. Kartellen kunna vidare nedbringa respektive varors produktionskostnader i vidsträckt mening genom att väsentligt reducera de stora utgifter, som afsättningen af varorna under konkurrens medför. Så kunna i högst betydlig grad omkostnader för handelsresande, reklamväsen, oskäligt lång kredit, onödiga frakter m. m. nedbringas, också det äfven ur samhällssynpunkt en fördel. Att de, som genom dessa inskränkningar bli ekonomiskt lidande, icke se kartellsammanslutningarna med blida ögon, är emellertid själfklart. Tydligt är dock, att kartellen kunna missbruka den styrka, som sammanslutningen skänker. Konsumenterna kunna måhända bli hänsynslöst uppskörtade genom för höga pris, försäljare af råvaror och andra produktionsmedel, som ett kartell behöfver, genom för låga. De senare söka vanligen skydda sig genom sammanslutning i sin ordning, kartell föder kartell, men konsumenterna ha svårare att sålunda tillvarataga sina intressen. Är vederbörande stat omgärdad af höga tullmurar, håller kartellet ofta mycket höga pris i det egna landet, men säljer öfverskottet af sin i stor skala drifna produktion till relativt låga pris i utlandet. Är produkten t. ex. ett halffabrikat, bli på detta sätt de inländska producenter, som i sin tillverkning använda detta halffabrikat, sämre behandlade än de utländska producenterna i samma bransch. En ytterligare fara af kartellen ligger däri, att genom konkurrensens upphäfvande sporren till tekniskt framåtskridande i afsevärd mån kan gå förlorad, o. s. v. Under sådana förhållanden är klart, att kartellväsendets utveckling och kartellens politik måste från statens sida följas med mycken uppmärksamhet. Att förbjuda dylika sammanslutningar vore olämpligt, då de kunna medföra betydelsefulla fördelar, men man måste, åtminstone i många fall, kontrollera dem i större eller mindre omfattning i syfte att förhindra maktmissbruk. I flera fall lämnar makten öfver tullsatserna ett kraftigt medel i statens hand att hålla kartell i schack. — Kartellbildningar ha relativt lätt att komma till stånd inom industrier, som frambringa produkter af likartad beskaffenhet eller åtminstone af sådan art, att olikheten i kvalitet lätt kan kontrolleras, sålunda exempelvis inom kol-, petroleum-, socker-, tegelindustrierna m. fl. Af betydelse är också, om produktionen ligger i händerna på några få stora firmor eller på en mängd små. I senare fallet möter sammanslutningen större hinder. Inom jordbruket, med dess olika produktionsförhållanden och många producenter och som i fråga om skörderesultatet är så beroende af omständigheter, öfver hvilka människorna ej råda, har kartellbildningen svårt att framträda. Särskildt i Tyskland har kartellväsendet vunnit stark utveckling. Det första egentliga kartellet i modern tid lär ha bildats där 1862. Alltifrån 1880-talet sköt rörelsen kraftig fart. 1887 funnos där, enligt Bücher, 70 kartell, 1890 var antalet 137 och 1900 uppgafs det till 300. En kartellstatistik, som i nov. 1905 förelades tyska riksdagen, omnämner 385 kartellsammanslutningar. Öfriga länder, där kartellrörelsen ganska kraftigt utvecklats, äro Österrike-Ungern, Frankrike, Belgien. Men den har sträckt sig äfven till de flesta andra länder, såsom England, Ryssland och de skandinaviska staterna. Skyddstullar äro således icke någon nödvändig förutsättning för uppkomsten af kartell. På de flesta håll ha regeringar och representationer förr eller senare börjat med uppmärksamhet följa denna betydelsefulla företeelse inom det ekonomiska samhällslifvet. I Sverige väcktes vid 1910 års riksdag i Andra kammaren motion af frih. E. Palmstierna med hemställan om skrifvelse till K. M:t med anhållan om undersökning snarast möjligt ang. inom landet befintliga kartell och truster i syfte, att kunskap måtte erhållas om deras antal, beskaffenhet och arbetssätt m. m. Andra kammaren biföll, men Första kammaren afslog skrifvelseförslaget. Litt.: ”Schriften des Vereins für socialpolitik”, LX ff., ”Reports of the Industrial commission, Vol. I. Preliminary reports on trusts and industrial combinations” (Washington 1900), ”Kartelle” i ”Handwörterbuch der staatswissenschaften” med där angifven litteratur, G. Cassel, ”Kartell- och trustväsendet från socialekonomisk synpunkt” (i ”Ekonomisk tidskr.”, 1901), D. Davidson, ”Koncentreringstendenser i det moderna näringslifvet” (ibidem, 1905). 1. V. S—g. 2. J. R. N. Kartera, belägga med ”karta”. Se Stämpelpapper. Kartesch (ty. kartätsche, fr. cartouche), artill., en med små kulor (skrot) fylld och i båda ändarna sluten bleckcylinder, ämnad att skjutas ur en artilleripjäs. Under namn af skrå- l. hagelskott nyttjades karteschen redan på 1500-talet i fästningskriget samt fr. o. m. 1600-talet äfven i fältkriget. I början lades skroten lösa i pjäsen och utslungades