flock. Segrarna mottogo prisen ur de åskådande damernas händer. Detta slags ridderliga lekar, som omtalas första gången 842 vid Karl den skalliges försoning med Ludvig den tyske, undanträngdes till en tid af tornerspelen, men aflöste mot medeltidens slut i sin tur dessa, emedan de voro ofarliga för deltagarnas lif och lemmar. Karusellerna infördes från Italien till Frankrike under Henrik IV, och en af de sista karusellerna därstädes var den, som Ludvig XIV gaf 1662 i Paris, till ära för m:lle de La Vallière, på den plats, som sedan dess bär namnet Place du Carrousel. I Sverige tillställdes i 17:e årh. karuseller 1649, 1650 (Kristinas kröning), 1668 samt 19 dec. 1672, då Karl XI:s tillträde till regeringen firades med en dylik, hvilken beskrefs af Ehrenstrahl och efter hans teckningar stacks i koppar på 63 blad (jfr fig. 1). Dessa karuseller försiggingo på den s. k. riddar- l. rännarbanan på nuv. Hötorget i Stockholm. Gustaf III, som i likhet med Ludvig XIV gärna själf uppträdde i karuseller, gaf bl. a. 1776 på Ekolsund en sådan, som räckte i tre dagar, och 1777 på Adolf Fredriks torg i Stockholm en, som räckte i 4 dagar. Den praktfullaste af Gustaf III:s karuseller var den, som i aug. 1785 anordnades på Drottningholm med anledning af G. M. Armfelts bröllop. Den sista karusellen i Sverige hölls 30 aug. 1800 på Drottningholm (se Eichhorn, ”Svenska studier”, I, 144). I Frankrike förekomma ännu militära karuseller årligen vid ridskolan i Saumur (se fig. 2). Jfr Stiller, ”Das karusselreiten” (1889). — 2. Platsen eller banan för en ringränning. — 3. Ett i synnerhet för minderåriga afsedt nöje, bestående i åkning i små vagnar, på bänkar, trähästar o. d., hvilka äro fästa medelst stänger vid en roterande vertikal pelare och försättas i en allt hastigare rörelse kring densamma. Försöken att från trähästarna midt under farten fånga en invid karusellen stundom upphängd ring anses utgöra ett minne från de medeltida ringränningarna. — 4. Platsen eller ställningen för dylik kretsåkning. Karusser, zool. Se Rudsläktet. Karvakrol (Carvacrol), kem., en med tymol (se d. o.) isomer metylisopropylfenol (CH₃ : C₃H₇ : OH = 1 : 4 : 2) med angenäm kryddlukt, som i likhet med tymol förekommer i många labiaters och umbelliferers eteriska olja. Vid 0° stelnande olja. H. E. Karwar [kāωā'ə], Carwar, hufvudstad i distriktet Northkanara (se Kanara), kejsardömet Indien. 16,847 inv. (1901; 1,827 kristna). K. var förr en af de förnämsta hamnarna på västkusten, men har nu förlorat sin betydelse efter järnvägarnas anläggning i södra Indien. (J. F. N.) Karwendel, en grupp af Nordtyroler kalkalperna mellan Isar i v. och Achensjön i ö. De bestå af en nordvästlig del, Vordere K.-kette, med toppen Karwendel (2,538 m.), och en sydligare, Hintere K.-kette, med Birkkarspitz (2,756 m.). J. F. N. Karwin, by i österrikiska Schlesien, vid Kaschau—Oderberg-banan. 14,326 inv. (1900). Betydliga stenkolsgrufvor, kokstillverkning. J. F. N. Karvol, farm. Se Karvon och Dill. Karvon (Carvonum) l. Karvol, kem., med. farm., en ketonkamfer af ringformig byggnad, som utgör en hufvudbeståndsdel af kumminoljan (Ætheroleum carvi), i hvars ställe karvon upptagits i Sv. farmakopén, och äfven finnes i dill och fänkål. Karvon, som stelnar i stark köld och har sammansättningen C₁₀ H₁₄ O, är en färglös eller svagt gulaktig, flyktig vätska med stark lukt af kummin. Den användes mest som smakförbättrande medel samt som adjuvans (understödjande tillsats) till digestionsförbättrande och ”väderdrifvande” medikament. H. E. C. G. S. Karyais. Se Kariais. <img l>

Karyatider (grek. karyatides), bygnk., draperade kvinnliga figurer, använda som bärande delar, t. ex. af ett bjälklag, en gesims e. d., i st. f. en pelare eller kolonn. Karyatider förekomma inom både den antika (grekisk-romerska) konsten samt renässansen och den därifrån härledda barockstilen. I den senare användas de ofta i möbelarkitekturen, t. ex. på sängar, skåp o. d. Berömda äro de härliga kvinnofigurer (urspr. 6 st.), som uppbära taket öfver den lilla utbyggnaden till Erechtheion på Atens Akropolis (en af dessa har blifvit öfverförd till British museum i London; gipsafgjutning i Sveriges nationalmuseum). Dessa karyatider (se fig.) kallas äfven kaneforer (se d. o.), ”korgbärerskor”, emedan man i dem velat se efterbildningar af de atenska jungfrur, som deltogo i det årliga panatenaiska festtåget till gudinnan Athenas ära, bärande på hufvudet korgar med gåfvor till gudinnan. Ordet karyatid härledes enligt det vanliga antagandet från orten Karyai i Lakonien, hvars kvinnor efter ett upplopp tvungits till hård slaftjänst; men det bör tilläggas, att jämväl tempeljungfrurna i Artemis’ (Dianas) å samma ort belägna helgedom buro namnet karyatides. Upk.* Karyofyllacéer, bot., namn på fam. Caryophyllaceæ. Karyogami (af grek. karyon, nöt, och gamos, äktenskap), biol., sammansmältning af cellernas kärnor vid organismernas befruktning. L—e. Karyokines (af grek. karyon, nöt, och kinesis, rörelse), bot. Se Cellbildning, sp. 1395. Karyopilit Hamberg (af grek. karyon, nöt, och pilos, filt), miner., vattenhaltigt mangansilikat i nötbruna trådiga massor från Pajsberg. A. Hng. Karyops, bot. Se Hinnfrukt. Karystos, stad på södra kusten af ön Eubea. Omkr. 1,500 inv. I forntiden var staden bekant för sin hvita, grönstrimmiga marmor. Den intogs af perserna 490 f. Kr., och dess flotta bistod dem i slaget vid Salamis, hvarför den sedan straffades af de segrande grekerna. (J. F. N.) Karön, liten ö i Östersjön, strax utanför Ronnebyåns mynning. Hafsbad, restauration m. m. för brunns- och badgästerna vid Ronneby. Kas. 1. Se Bollspel, sp. 1017. — 2. Se Vedmått. Kasaba. Se Kasba. Kasaker, tatariskt folk. Se Kirgiser. Kasalinsk, kretsstad i guv. Syr-darja i ryska Turkestan, på högra stranden af Syr-darja. 7,600 inv. (1897). K. behärskar vägarna till Aralsjön, Chiva och Orenburg. Det anlades 1854 af ryssarna under benämningen Fort n:r 1. J. F. N. Kasan, ryskt guvernement och stad. Se Kazan. Kasanlyk. Se Kazanlük. Kasarer. Se Kazarer.