berör Valencia. 32,197 kvkm., hvartill kommer en mindre enklav (14 kvkm.) i franska dep. Pyrénées-orientales. Det omfattar de fyra prov. Lerida, Gerona, Barcelona och Tarragona. Beräknad folkmängd 2,057,597 pers. (1908). Större delen af K. upptages af terrasser, utgående såväl från Pyrenéerna som från de utmed kusten löpande Kataloniska bergen. Låglandet är inskränkt till några smärre kustpartier vid Figueras, Tarragona och Ebrodeltat samt Leridaslätten i det inre. Vattendragen utgöras af Ebro, som på en kort sträcka genomflyter södra K., samt dess biflod Segre med tillflödena Noguera Ribogorzana, gränsflod mot Aragonien, Noguera Pallaresa, Cervera m. fl. Af kustfloderna Fluvia, Ter, Tordera, Llobregat är den sistnämnda störst; den lilla Cenia bildar gränsen i s. Landets bergiga beskaffenhet gör, att klimatet är mindre varmt, än man af K:s läge i jämnhöjd med mellersta Italien skulle vänta. Endast kusten och de lägre dalarna bära i detta hänseende Medelhafsländernas allmänna prägel; man träffar där både oliv- och orangeträd, ris och dadelpalmer, hvilka senare dock aldrig hinna längre än till blomning. I det inre är floran mycket mera växlande, och där förekomma nästan alla det tempererade bältets träd och frukter. Korkeken växer mycket ymnigt. Jorden är i allmänhet bördig och omsorgsfullt odlad samt lämpar sig väl för alla de vanliga sädesslagen, ehuru dessas afkastning ej motsvarar behofvet. Markens konstgjorda vattning är drifven till en hög grad af fullkomlighet. Boskapsskötseln omfattar hufvudsakligen fårafvel. En kännbar olägenhet är bristen på skog, hvilken framkallats af en fortsatt hänsynslös sköfling och nu nödvändiggör en ansenlig införsel af virke. De mineraliska tillgångarna bestå i järn, koppar, bly, stenkol och bergsalt. Industrien är lifligare än i någon annan del af Spanien. Endast i K. finnas verkliga moderna fabriksstäder och större industriella anläggningar. Störst är verksamheten inom bomullsväfveriet, för hvilket Barcelona är hufvudorten, men äfven andra grenar, såsom metall-, pappers- och glasfabrikationen, äro aktningsvärdt representerade. Lika blomstrande är handeln, hvari i synnerhet det närbelägna Frankrike är intresseradt, därnäst England, som på K. afsätter maskiner och stenkol. Barcelona och Tarragona höra till de lifligare hamnstäderna vid Medelhafvet. Kommunikationerna i landets inre ha, trots naturliga svårigheter, på senare tider mycket förbättrats. — Invånarna äro intelligenta, måttliga och driftiga samt utmärka sig för högt uppdrifven nationalkänsla och starkt frihetsbegär. I motsats till öfriga spanjorer utvandra de starkt och träffas i nästan alla Nord-Amerikas hamnstäder. Med sina grannar, kastilianerna, ha de aldrig kunnat enas, utan intaga en fientlig ställning till dem, hvilket ofta framkallat separatistiska sträfvanden i K. från det centrala Spanien. Om språk och litteratur se Katalanska litteraturen och Katalanska språket. — K. var redan på romarnas tid en blomstrande provins och kallades då Hispania tarraconensis. I början af 400-talet öfversvämmades det af germanska horder och låg under västgoternas välde ända till 712, då det eröfrades af morerna. Dessa fördrefvos icke fullständigt förrän i början af 800-talet, då Karl den store (801) förenade landet under namn af Marca hispanica med sitt rike. ”Spanska mark” indelades i 15 grefskap, bland hvilka Barcelona snart fick en viss öfvervikt. Vid denna tid träffas för första gången namnet Catalaunia, sannolikt en förvrängning af ”Gotholania”, till minne af landets forna herrar, goterna. Efter Karl den tjockes död, 888, gjorde sig grefvarna af Barcelona själfständiga, och sålunda uppkom ”furstendömet” K., hvilket egde bestånd till 1137, då det, genom giftermålsförbindelse mellan de regerande husen, förenades med Aragonien. Under Ferdinand den katolske införlifvades landet med det öfriga Spanien, men behöll sin ursprungliga fria författning, hvilken upphäfdes först af Filip V, till hvars motståndare i spanska successionskriget K. slutit sig. S. A. L.* Kataloniska bergen. Se Katalonien. Katalys (af grek. katalysis, upplösning). 1. Kem., Berzelius’ benämning på det fenomen, att vissa ämnen påskynda en kemisk reaktion, utan att därvid synbart förändras eller förbrukas. Ett af de första kända exemplen på katalys var den fint fördelade platinans förmåga att åstadkomma föreningen af vätgas och syrgas till vatten. Denna reaktion försiggår visserligen äfven utan katalysator (se d. o.), men vid vanlig temperatur med mycket mindre hastighet, så att den knappast är märkbar. På samma sätt förhåller det sig med många katalytiska reaktioner: en katalysator kan således endast ändra reaktionshastigheten, men icke framkalla reaktioner, som den förutan icke skulle inträda. Bland andra katalytiska reaktioner l. katalyser, där fint fördelad platina (platinasvamp) är verksam, är den moderna fabrikationen af svafvelsyra (se d. o.) viktigast; en annan platinakatalys är syrsättningen af ammoniak till nitrat (se d. o.) enligt Ostwald. En tekniskt viktig katalytisk oxidation är vidare framställningen af klor (se d. o.) af klorväte och luft enligt Deacon-processen, hvarvid kopparsulfat tjänstgör som katalysator. En mängd synteser och spjälkningar påskyndas katalytiskt genom syror (vanligen starka mineralsyror), t. ex. bildningen af estrar (se Ester) ur alkoholer och syror, vidare rörsockrets inversion (se Invertera 2) och andra kolhydrats, t. ex. stärkelsens, spjälkning. Som Arrhenius visat, påskynda ekvivalenta mängder af olika syror en reaktion desto starkare, ju starkare syran är dissocierad i ioner (se Dissociation); syrornas katalytiska verkan är således proportionell med koncentrationen af väteionerna i deras lösningar. Äfven vid sönderdelningen af estrar äro syror verksamma som katalysatorer, och det är ett viktigt faktum, att katalysatorn icke har någon inverkan på det naturliga jämviktsläget mellan estern, vattnet och esterns komponenter, och att katalysatorer öfver hufvud taget icke eller endast obetydligt ändra den påskyndade reaktionens jämviktsläge. På samma sätt som väteioner utgöra den katalytiskt verksamma delen hos syror, äro hydroxylioner den katalytiskt verksamma delen, när baser påskynda reaktioners hastighet. Äfven vatten verkar ofta som katalysator, små spår vatten visa sig nämligen ofta vara nödvändiga för att utlösa reaktioner mellan ämnen, som i absolut torrt tillstånd icke märkbart reagera, t. ex. klor och koppar. Fysiologiskt ytterst viktiga katalysatorer äro enzymen (se d. o.), hvilka påskynda såväl spjälkningar som synteser i djur- och växtorganismen. — 2. Med. Den elektriska, företrädesvis den konstanta, strömmens