motsatt tro, ehuru den i Västerlandet gjorde anspråk på att vara den sanna kristendomen. Dess framträdande i västern torde historiskt sammanhänga dels med kvarlefvande rester från gamla kyrkans manikeism, särskildt i Spanien och Södra Frankrike, dels och främst med inflytande från Balkanhalföns paulicianer och bogomiler (se dessa ord), hvilkas läror importerades genom köpmän och studerande och senare genom korstågen. Katarerna stå sålunda äfven historiskt i direkt förbindelse med gamla tidens orientaliska religionsbildningar. — Deras hastiga segertåg genom Europa berodde på, att katolska kyrkan under sin kamp för världslig makt allt mera förlorade möjligheten att tillfredsställa folkets religiösa behof, under det att dessa genom korstågens inflytande stegrades och renades; den världsförsakelse, som katarerna visade, öfverträffade ock i allvar vida det sedeslösa katolska prästerskapets och de vanligen rika klostrens. Tillströmningen till den dualistisk-asketiska åskådningen blef störst mot slutet af 1100-talet; i Italien behärskade katarerna äfven städerna, bestämde öfver tillsättningen af ämbetsmän, afskaffade i Rom den kristna tidräkningen etc.; i södra Frankrike voro de förhärskande och synas där ha bildat en fast organiserad kyrka med invigda biskopar, ja t. o. m. en ”påfve”; rörelsen bredde ut sig öfver Spanien, Tyskland, uppefter Rhen till Nederländerna, in i England o. s. v. De nyaste forskarna (t. ex. Guiraud) ha beräknat, att omkr. 1200 mer än 2/3 af Europas befolkning öppet eller hemligt slutit sig till rörelsen; det kan dock ifrågasättas, om här ej en öfverdrift föreligger likaväl som i betonandet af rörelsens rent antikristna och kulturfientliga art (Luchaire och nästan alla), beroende därpå, att så godt som inga katariska källor bevarats åt oss (af katariska skrifter blott en bibelöversättning och ett ritual); vår kunskap är uteslutande beroende af de katolske motståndarnas, främst inkvisitorernas, skildringar, i hvilka f. ö. oftast katarerna sammanblandas med de från dem grundskilde och lika många valdenserna (inkvisitionens försvarare äro särskildt ifriga att uppvisa katarernas utbredning och farlighet för både kyrka och stat). Då oppositionen mot kyrkan och anslutningen till de katariska idéerna ofta hade framträdt utan direkt historiskt samband på olika platser, fick rörelsen formen af ett flertal sekter med olika namn och i det yttre stundom rätt afvikande utseende. I Italien kallades katarerna patarener (väl efter stadsdelen Pataria i Milano), i Nederländerna piphler (väl förvanskning af paulicianer), i en del af Frankrike tisserands (”väfvare”, emedan i synnerhet väfvarnas klass befordrade den nya rörelsen); i södra Frankrike voro de kända under namnet albigenser (se d. o.). Mycket utbredd var ock beteckningen bulgari, en antydan om rörelsens historiska utgångspunkt. Ofta låg den dualistiska grundåskådningen undanskymd, men öfverallt kännetecknades rörelsen af stark fiendskap mot den katolska klerus och hierarkien och mot kyrkans helgon-, relik- och sakramentväsen; den gaf härutinnan slagorden för all kommande opposition. Likaså gjorde den ett försök att gentemot katolicismen häfda tankens frihet. En allvarlig sedlig kraft utmärkte ock katarerna. Med heroiskt öfvertygelsemod gingo de martyrdöden till mötes. I sin gudstjänst lade de hufvudvikten på predikan och bön; äfven fastor värderades högt. Den fullkomliga försakelsen af all jordisk egendom, äktenskap och köttätande ålåg ej hela församlingen, utan endast några få, de fullkomlige (perfecti); bland perfecti upptogs man genom det för katarerna mest egendomliga bruket deras enda sakrament, consolamentum, andedopet (genom handpåläggning af de närvarande perfecti, till meddelande af den Helige ande). Många togo detta dop på dödsbädden, andra försatte sig efter dess undfående i endura, d. v. s. de svälte sig till döds (en af katolikernas hufvudanklagelser mot katarerna). Bland perfecti voro katarernas kringvandrande apostlar, bärarna af hela rörelsen. Den stora massan, de troende (credentes), kunde i det yttre förblifva i sina yrken och i katolska kyrkan, blott de sökte sin andliga vård hos sina apostlar. Troheten mot apostlarna var under förföljelsetiderna förundransvärd och dessas makt öfver sina anhängare nästan hypnotisk. Mot slutet af 1100-talet var katarernas utbredning så stor och den europeiska kulturen så hotad (jfr dock ofvan), att kampen mot dem under flera årtionden blef katolska kyrkans viktigaste fråga. I denna kamp föddes inkvisitionen, och den kulminerade i albigenskorstågen (se Albigenser), då katarernas makt dränktes i blod under grymheter, som söka sin like i historien. Möjligheten till katarernas öfvervinnande låg dock ej enbart i våldet, utan kanske främst i den helige Frans’ och hans lärjungars verksamhet, genom hvilken folkmassorna, åtminstone delvis, åter fingo det religiösa behof fylldt, hvilket förut drifvit dem in i sekterna. Genom hela 1200-talet höllo sig dock katarapostlar i verksamhet, trots alla hetsjakter; först efter en 120-årig kamp lyckades kyrkan i början af 1300-talet kväfva all aktiv katarisk verksamhet i Västerlandet. Den siste store aposteln var Peter Autier, en mycket betydande man, hvilken efter 13 års kringvandrande 1311 föll i inkvisitionens händer. I de greko-slaviska länderna bortom Adriatiska hafvet bibehöll nymanikeismen trots flera korståg delvis herraväldet fram till den turkiska eröfringens tid; spår af densamma påträffas ännu i våra dagar på Balkanhalfön och i Mindre Asien. — Uttrycket katarer nyttjades tidigt om affällingar i allmänhet från katolicismen. I tyskan kom ordet att beteckna affällingar från hvarje ortodox kyrka, och från platt-tyskans ketter (högtyskans ketzer) härleder sig det svenska kättare. Litt.: F. Tocco, ”L’eresia nel medio evo” (1884), I. von Döllinger, ”Beiträge zur sektengeschichte” I (1890), P. Alphandéry, ”Les idées morales chez les hétérodoxes latins du XIII:e siècle” (1903; utmärkt), A. Luchaire, ”Innocent III, les croisades des Albigeois” (2:a uppl. 1907), J. Guiraud, ”Questions d’histoire chrétienne” (1906; starkt katolsk) och ”Cartulaire de Prouille”, I (1907), Ch. Molinier, ”L’église et la société des cathares” (i ”Revue historique”, 1907 ff., den bästa framställningen). Jfr litteraturen till art. Inkvisition. Hj. H—t. Katarina. 1. Församling i Stockholms stad, omfattar som territoriell församling östra delen af Södermalm. Vid 1909 års slut utgjorde folkmängden 53,698 pers. K. är ett regalt pastorat. Inom dess område ligga Sofiakyrkan och Diakonissanstaltens kyrka, Danviks hospital