(se d. o., sp. 1381) och
Helgalundskapellet.
1906 väcktes förslag att dela församlingen i tre:
Katarina förs., som skulle omfatta den norra delen
af den nuv. församlingen, Sofia förs., den östra
delen, samt en tredje förs., den västra delen.
Tills vidare skulle dock blott Sofiaförsamlingen
utbrytas, 1 maj 1911. Detta beslöts ock
1908, men beslutet är öfverklagadt och beror
f. n. på K. M:ts pröfning. — Johan III gaf 1576
befallning, att ett träkapell skulle uppföras på
den plats å Södermalm, där Sten Sture d. y:s lik
jämte liken af de vid Stockholms blodbad 1520
aflifvade personerna brändes. Hela Södermalm
hörde dock till Maria församling, tills Karl X
Gustaf 1654 förordnade, att östra delen skulle
utgöra en särskild församling och en kyrka
byggas på nämnda kapells plats. Ritningar till
kyrkan uppgjordes af Jean de la Vallée, arbetet
började 1656, och kyrkan invigdes 1671. Denna
kyrka, som finnes afbildad i Dahlberghs ”Suecia
antiqua et hodierna” (se fig.), härjades af den
brand, som 1723 ödelade större delen af Södermalm,
men återställdes af G. J. Adelcrantz och invigdes
åter 1724. Kyrkans nuvarande vackra kupol,
omgifven af fyra småtorn, uppfördes vid denna
ombyggnad (se fig. å pl. XXII till art.
Byggnadskonsten).
Kyrkan är den första konsekvent genomförda centralkyrkan
i Stockholm. Dess inre fick på 1890-talet en färgrik
dekorering, utförd under ledning af Agi Lindegren.
1906 uppsattes en ny altargrupp i skulptur (af
J. A. Wetterlund), och kyrkan fick fyra fönstermålningar
(komponerade af O. Hjortzberg). 1904 restes å kyrkogården
en minnesvård öfver Sten Sture d. y. — 2.
Katarine
kapell i Östergötlands län. Se
Rönö.
1. (K. S. G—g N.)
Katarina kyrkas utseende 1671—1723, efter
Sueciæ-verket.
Katarina (grek.
aeikatharina, den alltid rena),
helgonnamn. Bland helgon med detta namn märkas
följande.
1.
K. martyren (
K. från Alexandria)
tillhör de mest firade helgonens tal. Hon har af
gammalt identifierats med en hos Eusebios omtalad
högboren och skön kvinna i Alexandria, som motstod
kejsar Maxentius’ förförelse och därför beröfvades
sin egendom och drefs i landsflykt. Enligt legenden
var hon en 18-årig jungfru af kunglig börd samt af
ovanlig skönhet och vishet, som vid en disputation,
anordnad på befallning af kejsar Maximinus (enligt
andra Maxentius), till kristendomen omvände femtio
filosofer, som för sin nya tro ledo martyrdöden.
Kastad i fängelse för sin tro, omvände K. kejsarens
gemål, hans fältherre Porfyrios och en mängd
soldater, hvilka delade de nyssnämnde lärdes öde.
Genom ett underverk räddad från döden med stegel
och hjul, blef hon slutligen på kejsarens befallning
halshuggen. Hennes lik skall ha förts till berget
Sinai, där Justinianus I grundlagt ett kloster
till hennes ära och där på 700-talet egyptiska
kristna skola funnit hennes ben. Huruvida bakom
denna legend finnes någon historisk kärna, är
omstridt. K:s åminnelsedag är 25 nov. (eller 5 mars).
Svärd och hjul äro hennes attribut, ibland äfven
en segerpalm, en bok eller en ring, med hvilken
enligt legenden Frälsaren trolofvat sig med henne.
Hon var Parisuniversitetets filosofiska fakultets
skyddspatronessa. I den kristna konsthistorien spelar
Katarina-legenden en stor roll. Litt.: Knust,
”Geschichte der legenden der heiligen Katharina von
Alexandrien und der heiligen Maria Ægyptiaca” (1889),
Viteau, ”Passions des Saints Ecatarine et Pierre
d’Alexandrie” (1897), Paulson, ”Legenden om den
heliga Katarina af Alexandria” (i ”Tidskr. för
teologi”, 1891). Se vidare
Liten Karin.
2.
K. från Sverige. Se
Katarina Ulfsdotter.
3.
K. från Siena, f. 1347 i Siena, d. 29
april 1380 i Rom, dotter till Jacomo Benincasa i
Siena, inträdde vid omkr. 20 års ålder bland
dominikanordens tertiarier och hängaf sig åt de
strängaste botöfningar: hon smakade aldrig kött,
gisslade sig tre gånger dagligen, bar en järnkedja
om höfterna, tillbragte nätterna under böner och
lämnade under tre år ej sin kammare annat än för
att bevista mässan. Senare (från omkr. 1370) utöfvade
hon en omfattande kärleksverksamhet bland fattiga och
sjuka, särskildt under det stora peståret 1374, och
samlade kring sig ett antal likasinnade, de flesta
tillhörande hennes egen orden. Tidigt uppenbarade
sig hennes visionära och profetiska förmåga, redan
under hennes förberedelsetid trolofvade sig enligt
hennes egen berättelse Frälsaren med henne genom att
på hennes finger sätta en blott för henne själf
synlig ring. Denna visionära förening med Kristus
blef allt innerligare. Hon berättar själf, att han
uttagit hennes hjärta och behållit det, och slutligen
erfor hon — dock icke i yttre måtto — Kristi sår å
sin kropp (stigmatisering). Genom sin själfuppoffrande
verksamhet liksom genom sina visioner vann K. oerhördt
anseende i Italien och nödgades gång på gång ingripa
i såväl kyrkans som sin fädernestads öden. Hon stiftade
fred mellan fejdande toskanska adelssläkter, hon begaf
sig 1376 till Avignon för att mäkla mellan Gregorius XI
och Florens, hvilket äfven 1378 lyckades, och hade
betydande del i kurians återinflyttande till Rom,
liksom hon i den därpå utbrytande stora schismen
ställde sig på Urban VI:s sida. Denne ville sända
K. jämte Katarina Ulfsdotter till Neapel för att
draga drottning Johanna på sin sida, men färden
