i öfverhuset om skilsmässa, för att konungen sedan
skulle kunna ingå ett protestantiskt gifte. Efter sin
gemåls död (1685) lefde K. i stor tillbakadragenhet
till 1692, då hon återvände till Portugal, där hon
1704 och 1705 var landets regentinna. I allmänhet
utan politiska intressen, främjade hon dock ifrigt
den engelsk-portugisiska allianspolitik, som
fulländades genom Methuenfördraget 1703. — Öfver
K. 1—K. 5 finnas biografier i A. Stricklands ”Lives
of the queens of England”.
1-5. V. S-g.
<img l>
Katarina af Medici (fr.
Cathérine de Médicis),
fransk drottning, f. 13 april 1519 i Florens,
d. 5 jan. 1589 i Blois, var dotter till Lorenzo II
de’ Medici och Madeleine de la Tour d’Auvergne,
som var befryndad med franska konungahuset.
Fader- och moderlös kort efter födelsen, blef
hon vid 14 års ålder genom sin frändes, påfven
Klemens VII:s, bemedling förmäld med hertig
Henrik af Orléans, sedermera konung Henrik II
af Frankrike. Redan från början kyligt mottagen
vid franska hofvet, spelade hon där länge en
underordnad roll, äfven sedan hon 1536 blifvit
dauphine. Hennes make behärskades helt af Diana
af Poitiers, som K. emellertid småningom
förstod göra till sin väninna. K:s ställning
blef bättre, sedan hon 1544 fått sin förstfödde,
och 1547 blef hon högtidligt krönt till drottning
i Saint-Denis. Efter Henrik II:s död 1559 måste
hon länge tåla Guisernas öfvermäktiga inflytande
på grund af deras nära släktskap med Maria Stuart,
som h. o. h. behärskade K:s son Frans II. Men då
hon såg deras ofantliga makttillväxt, sökte hon
med bistånd af kansleren Michel de l’Hospital
inleda en försoningens politik på det religiösa
området och närmade sig hugenotterna. 1560 blef
K. vid Frans II:s död af riksständerna utsedd till
regentinna under sin andre son Karl IX:s minderårighet.
Äfven som sådan sökte hon föra en tolerant politik
mera för att neutralisera Guisernas inflytande än
af verklig böjelse. Hon bidrog också kraftigt till
religionsfreden i Amboise (19 mars 1563), liksom
också till fördraget med England i Troyes (11 april
1564), hvarigenom Frankrike återfick Calais. Äfven
sedan Karl IX blifvit myndig (1563), fortsatte K.
att utöfva den egentliga makten, och hon förändrade
då h. o. h. taktik, sedan hon blifvit befriad från
Guisernas öfvermakt. Hon sökte långsamt, men utan
våldsamheter utrota protestantismen i Frankrike och
ställa konungen i spetsen för det katolska partiet.
Härtill bidrogo i sin mån hennes förbindelser med
Filip II i Spanien (sedan 1559 hennes måg). Dessa
gåfvo upphof till det andra hugenottkriget, som
snart efterföljdes af ett tredje. Oaktadt vissa
framgångar måste K. ingå den dyrköpta freden i
Saint-Germain (8 aug. 1570). Hon måste nu kämpa
om makten öfver den vankelmodige konungen med
hugenotternas ledare, amiral Coligny (se d. o.), och
ställde sig till sist i spetsen för en sammansvärjning
mot honom och protestantismens främsta, hvilken
resulterade i Bartolomeinattens (se d. o.) blodbad.
Hennes andel däri har aldrig blifvit fullt klargjord.
Under de därpå följande nya religionsstriderna
minskades hennes anseende och inflytande alltmer i
synnerhet efter bildandet af ”ligan” (1585) med
Guiserna i spetsen. Hennes makt öfver älsklingssonen
Henrik III, som 1574 efterträdde Karl IX, var dock
nästan obegränsad. Hans svaghet, motgångarna i
kampen mot hugenotterna och ligans framgångar
förbittrade hennes sista år. K. var en ovanligt
härsklysten kvinna, som ansåg alla medel tillåtliga
för vinnande af sitt mål. Hon sökte på alla sätt
stärka sina barns maktställning i Frankrike. För att
själf få härska uppmuntrade hon såväl Karl IX som
Henrik III i deras indolens och utsväfningar. Hon
omgaf sig med italienska gunstlingar, hvilket förtröt
fransmännen, och visade sig i sitt offentliga och
privata lif frigjord från alla moraliska grundsatser,
men arbetade kraftigt på konungamaktens stärkande
och Frankrikes yttre storhet. Hon befrämjade konsten,
särskildt arkitekturen, och flera slott i Frankrike
ha henne att tacka för sin tillkomst. En kostymbild
af K. finnes å pl. II till art.
Dräkt. H. de la
Ferrière utgaf 1880—98 ”Lettres de Catherine de
Medicis”. Litt.: Hilliger, ”K. von Medici und die
zusammenkunft in Bayonne” (1891), Bouchot,
”Catherine de Médicis” (1899, illustr. praktverk),
och Lacombe, ”Les débuts des guerres de religion.
Catherine de Medicis” (s. å.).
E. A—t.
<img l>
Katarina (ry.
Jekaterina),
ryska kejsarinnor:
1. K. I föddes 15 april 1684, hette eg. Marta
och var dotter till en livländare Samuel Skavronski.
(Berättelsen att hon varit dotter till den i
Västergötland bosatte svenske kvartermästaren Rabe
saknar all grund.) Hon kom tidigt i främmande
personers vård och blef 1702 gift i Marienburg
(i Livland) med en svensk soldat, dåv. ryttaren
vid Livländska adelsfanan
Johan Kruse (
Cruhs).
Strax efter bröllopet togs Marienburg genom
kapitulation; K. bortfördes som segrarens byte
och kom, efter att ha passerat ett par mellanhänder,
till furst Mensjikov. När Kruse 1708 (då ”förare”)
ville ingå nytt äktenskap, med en änka Sofia Richter,
meddelade han inför konsistoriet i Pernau, enligt dess
ännu i behåll varande protokoll, att K. var
köpmansdotter från Polen (antagligen Litauen eller polska
Livland), och en major v. Heinen berättade i en till
konsistoriet insänd skrift, att han efter Dorpts
kapitulation (1704) sett Katarina i Narva, att hon då
varit hos ”Menschenkopf” (Mensjikov) och med
denne haft 2 barn samt att hon ej ville återknyta
förbindelsen med sin förste man, ”emedan hon nu
hade det så bra som en prinsessa”. 1710 var Kruse
sergeant vid öfverste Nierots regemente, och det är
antagligt, att han med detta regemente vid Revals
kapitulation (28 sept. 1710) råkade i rysk fångenskap.
Hans senare öden äro ej kända. (Jfr ”Sitzungsbericht
der Gesellschaft für geschichte und alterthümer
