der Ostseeprovinzen Russlands, 1894”, 1895.) — Hos Mensjikov fick tsar Peter se K. Fängslad af hennes skönhet och vinnande sätt, tog Peter henne till älskarinna, och hon förstod att med klok beräkning göra sig oumbärlig. Hon öfvergick 1703 till grekisk-katolska kyrkan och fick därvid namnet Katarina Aleksejevna (namnet Aleksejevna fick hon efter tronföljaren Aleksej, som var hennes dopfadder). 1707 blef hon hemligt förmäld med Peter och födde honom (förutom några i späd ålder aflidna barn) 1708 dottern Anna (sedermera förmäld med den i Sveriges historia bekante Karl Fredrik af Holstein-Gottorp) och 1709 dottern Elisabet (sedermera rysk kejsarinna). Hon följde Peter 1711 i det turkiska kriget och räddade genom sin rådighet den ryska hären från fullkomlig undergång, när den af turkarna blifvit omringad vid Pruth. Hon deltog nämligen i förhandlingarna mellan ryske befälhafvaren och storvesiren, hvilken med mutor förmåddes sluta fred. Peter visade sin tacksamhet genom att 1713 offentliggöra sitt giftermål med henne. 1718 blef hon förklarad för kejsarinna och 1724 krönt i Moskva. Efter Peters död, 1725, blef den af honom till hans efterträderska bestämda K. med Mensjikovs hjälp utropad till kejsarinna. Som sådan har hon lämnat ett dåligt eftermäle. Mensjikov, med hvilken K. åter trädde i ett intimt förhållande, var Rysslands verklige monark samt regerade despotiskt och utan duglighet. Den ynnest K. slösade på sin måg och det holsteinska partiet var förhatlig för ryssarna. Hofvet vardt en skådeplats för intriger och råa utsväfningar. För de sistnämnda dukade K. under 17 maj 1727. — K:s syskon, Fredrik, Kristina och Anna, lefde länge i obemärkthet som bondfolk eller lifegna, men upphöjdes slutligen af sin syster i grefligt stånd. Jfr J. Grot, ”Om Katarina I:s härkomst” (i ”Hist. bibliotek” 1880), och Brückner, ”Der briefwechsel Peters des grossen mit K.” (i ”Hist. taschenbuch” s. å.). <img l>

2. K. II hette eg. Sofia Fredrika Augusta, var dotter till furst Kristian August af Anhalt-Zerbst och Johanna Elisabet af Holstein-Gottorp (en syster till [sedermera] konung Adolf Fredrik af Sverige) och föddes 2 maj (n. st.) 1729 i Stettin, där fadern då förde befäl öfver ett där förlagdt preussiskt regemente. Hon var utrustad med skarpt och beräknande förstånd samt egde tillika ganska fördelaktigt yttre och intagande sätt. Kejsarinnan Elisabet af Ryssland, som varit förlofvad med hennes i Petersburg kort före det tilltänkta bröllopet aflidne morbroder, prins Karl August af Holstein-Gottorp, utsåg henne till gemål åt sin systerson, tronföljaren Peter, hertig af Holstein-Gottorp, samt inbjöd henne och hennes moder till ryska hofvet, dit de ankommo i febr. 1744. Af statsskäl öfvergick hon i juli s. å. till grekisk-katolska läran och erhöll därvid namnet Katarina Aleksejevna. Moderns intriger i Fredrik II:s af Preussen intresse utsatte K. för många obehag vid ryska hofvet under förlofningstiden, och hennes äktenskap med tronföljaren, ingånget sept. 1745, blef icke lyckligt. Hennes råe och illa uppfostrade gemål visade henne snart uppenbar likgiltighet, och Elisabet lät af fruktan för statshvälfningsplaner på ett mycket besvärande sätt öfvervaka det unga hofvet genom spioner. K. lät sig emellertid ej nedtryckas af några svårigheter; ärelystnaden och maktbegäret höllo henne uppe. Första tiden af sitt glädjelösa och ännu barnlösa äktenskap sökte hon förströelse och sysselsättning i studier, hvarvid hon rönte liflig påverkan af den franska upplysningsfilosofien; själf uppger hon, att svensken Henning Gyllenborg (se Gyllenborg) 6 under ett besök i Ryssland 1745 öfvat starkt inflytande på utvecklingen af hennes allmänna åskådning i denna riktning. Sin makes likgiltighet betalade hon med samma mynt, och 1752 skänkte hon sin ynnest åt den unge och sköne grefve Sergej Vasiljevitj Soltikov; hennes son storfurst Paul, som föddes 1754, ansågs af samtiden tämligen allmänt som en frukt af denna förbindelse. Soltikov aflägsnades kort därefter från hofvet. Några år senare blef den vackre och världsvane polacken Stanislaw Poniatowski hennes älskare, och samtidigt började K. taga aktiv del i det politiska intrigspelet, därvid efter förmåga främjande engelska och preussiska intressen. Rikskansleren Bestusjev-Rjumin, som i början varit hennes fiende, närmade sig henne med tanke på den bestämmande roll hon väntades komma att spela efter Elisabets död, och de intriger rörande storfurst Peters uteslutande från tronföljden, hvilkas upptäckt 1758 föranledde Bestusjev-Rjumins fall, komprometterade äfven på det betänkligaste K. inför kejsarinnan. De farligaste bevisen på hennes delaktighet i komplotten hade emellertid hon och Bestusjev i tid lyckats förstöra, och vid ett par för hennes öde afgörande samtal med Elisabet lyckades K., som därvid uppträdde med beundransvärd klokhet och själfbehärskning, afvärja den hotande stormen. Efter Elisabets död (jan. 1762) besteg Peter som Peter III ryska tronen, och snart mognade hos K. planerna på hans afsättning. Hon förstod skickligt att göra sig omtyckt hos den stora allmänheten, som stöttes tillbaka af Peters förakt för allt ryskt, särskildt den ryska kyrkan, och af hans förkärlek för preussiska militärinrättningar. Bland de unge gardesofficerarna skaffade K:s nye älskare (från 1762) Grigorij Grigorjevitj Orlov och dennes bröder henne en mängd äfventyrslystna anhängare. Hon anknöt äfven förbindelser med storfurst Pauls guvernör, diplomaten Nikita Panin, och i den unga furstinnan Dasjkova (se d. o.), en brorsdotter till rikskansleren Vorontsov, vann hon för en kort tid en energisk och hängifven väninna. Då Peter under förberedelserna till ett i armén impopulärt fälttåg i holsteinskt intresse mot Danmark vid en hoffest (juni 1762) offentligen förolämpade sin gemål och samtidigt allt bestämdare rykten visste förmäla, att han ämnade skilja sig från K. och i stället gifta sig med sin älskarinna, furstinnan Dasjkovas syster Jelisaveta Romanovna Vorontsov, upphörde hos K. all tvekan, och bröderna Orlov påskyndade än ytterligare palatsrevolutionens utförande. Tidigt på morgonen 8 juli 1762 hämtade Aleksej Orlov K. från Peterhof in till Petersburg, där gardesregementena