rot. Den utsipprande kådan hopsamlas i behållare antingen i form af fördjupningar i själfva trädet eller i små upphängda flaskor. Dessa behållare tömmas då och då på sitt kådinnehåll, som bearbetas i terpentinfabriker. W. E—n. Katod (af grek. katodos, väg nedåt, nedväg), fys., den negativa polen i en stapel. Se Elektrod. Katodfallet. Se Ionisering, sp. 828. Katodi (Katkari), indisk stam. Se Kolh. Katodstrålar (se Katod), fys. (jfr Ionisering, sp. 828—830) kallas efter Hittorf eg. den kaskad af elektroner, som slungas ut från gasskiktet strax framför katoden i ett glimurladdningsrör. Numera har ordet ”katodstrålar” fått den vidgade betydelsen af genom gas rusande elektronström öfver hufvud. Så kallas den elektronström, som röntgenstrålar, becquerelstrålar samt äfven i någon mån katod- och kanalstrålar utdrifva ur ämnen, i hvilka de absorberas, för sekundära katodstrålar. Från starkt glödande fasta kroppar, särskildt oxider af alkali- och jordartsmetaller, utsändas elektroner. Härpå beror möjligheten att göra katodstrålarna särskildt kraftiga genom att använda en med lämpliga oxider bestruken glödande s. k. wehneltkatod. Katodstrålarna ha förmågan att ionisera den gas de genomila. Härvid förlora de småningom sin hastighet. Om man vill, att de skola ha lång bana, måste således gasen, som de löpa uti, vara mycket förtunnad. En decimeters fri våglängd erhålles vid ett tryck af omkring en hundradels mm. kvicksilfver. Sättes en fast kropp i vägen för katodstrålarna, bromsas de hastigt i denna, hvarvid de utsända, jämte sekundära katodstrålar, tvära elektromagnetiska vågor, röntgenstrålar. Samtidigt bringas ofta den fasta kroppen (glas och allehanda kristaller, men ej metaller) att lysa, fluorescera med en för densamma egen färg (ofta grönt). Endast ytterligt tunna hinnor af fasta kroppar kunna genomträngas af vanliga katodstrålar. Genom ett hål i en skärm satt i vägen för katodstrålar i ett glimurladdningsrör kan man från dessa uttaga ett fint knippe, hvilket, om det träffar en tvärställd fluorescensskärm, framkallar på denna en liten lysande fläck. Fläckens läge är sådant, att en rät linje från densamma genom hålet träffar katodytan vinkelrätt, en följd af katodstrålarnas i regel rätliniga bana vinkelrätt mot katodytan. Annorlunda formad bana få katodstrålarna, om de genomlöpa ett elektrostatiskt fält med kraftverkan vinkelrät mot deras normala bana. Af den elektriska kraften drifvas de åt sidan, mindre dock ju hastigare de löpa. Afböjningen kan observeras på fluorescensfläcken. Äfven ett magnetfält kröker katodstrålarnas bana kring de magnetiska kraftlinjerna, så som det skulle böja en böjlig, elastisk strömledare. En sådan fluorescensfläck som den nämnda följer ögonblickligt växlingar i de afböjande fälten och utgör vårt bästa observationsmedel på förloppet hos mycket hastiga periodiska sådana växlingar. (Fig. visar en för dylika försök mycket begagnad anordning, ett s. k. Brauns rör.) Ur observationer på elektrostatisk och magnetisk afböjning kunna beräknas två storheter, katodstrålarnas hastighet och förhållandet mellan deras laddning och massa. Hastigheten befinnes vara oerhörd: flera tusen mil per sekund. Elektriska laddningen antages af många skäl vara ung. 4,6 . 10^—10 elektrostatiska enheter, och massan (d. v. s. en elektrons massa) måste då vara nära 2,000 gånger mindre än massan hos en väteatom. På grund af sin stora hastighet besitta katodstrålarna stor lefvande kraft och kunna framkalla stor värmeverkan, där de bromsas. R—r H.

Brauns rör.

Katogen (af grek. kato, nedifrån, och gignesthai, uppstå), som uppstår nedifrån. Motsats: anogen. Katolicism (af grek. katholikos, allmän), eg. ett uttryck för den kristna kyrkans allmänlighet, d. v. s. hennes egenskap att stå öppen för alla och hennes uppgift att utbreda sig öfver hela jorden; sedermera beteckning för den kristendomsform, som framträder i de grekiska och romerska kyrkorna, i motsats till protestantismen (jfr Katolsk). Beträffande den historiska utvecklingen och den närvarande gestalten af katolicismen i dessa båda hufvudtyper se Grekisk-katolska kyrkan och Romersk-katolska kyrkan. Gäller det att fastställa den principiella åtskillnad, på hvilken motsättningen mellan katolicism — i sin konsekventast utbildade gestalt framträdande i den romerska katolicismen — och protestantism beror, kan man utgå från de intellektualistisk-lagiska och sakramental-magiska drag, som häfta vid den katolska frälsningsuppfattningen. Den frälsningssökande människan ställes af katolicismen inför en uppenbarad lära om Gud och världen, hvilken lära af den skolastiska teologien utbildats till ett detaljeradt lärosystem, samt inför en uppenbarad lag, som auktoritativt fastställer, hvad människorna skola göra, och som med sitt sökande efter förtjänstfulla gärningar med inre nödvändighet drifver fram en asketisk sedlighetsuppfattning. Det af kyrkan sanktionerade lärosystemet framträder äfven som en absolut auktoritet, fordrande obetingad underkastelse, om icke såsom personlig öfvertygelse, så åtminstone i den meningen, att man måste hålla för sant, hvad kyrkan lär, viss om, att den eger den fullkomliga sanningen (fides implicita). Jämsides löper den sakramental-magiska linjen. Förhållandet mellan Gud och människan fattas icke som ett rent andligt, personligt förhållande, utan som en halft naturartad process; Guds nåd blir liksom ett slags öfverjordisk medicin, sinnligt-öfversinnliga krafter, hvilka genom sakramenten ingjutas i människorna. Båda dessa linjer finna en föreningspunkt i katolicismens centraltanke, dess kyrkobegrepp. Det yttre kyrkosamfundet är genom sitt hufvud, påfven, innehafvare af den fullkomliga gudomliga sanningen och rätten och afgör genom honom hvad som står och hvad som icke står i öfverensstämmelse med dessa. Den religiösa vissheten hvilar alltså för katoliken på den yttre kyrkliga auktoriteten. Kyrkan är ock den makt, som allena innehar de frälsande sakramentala gudomskrafterna; förvaltningen af dessa kräfver den rättsligt ordnade, hierarkiska kyrkoinstitutionen, som genom sina invigda organ förmedlar de öfvernaturliga krafterna åt mänskligheten. När protestantismen finner uttryck för det för sin motsättning till katolicismen karakteristiska i vissheten om