i v. och n. v., branta och under en sträcka af 32 km. alldeles otillgängliga. En häftig bränning dånar där emot de svarta klipporna. Den mest besökta hamnen är Waimea på sydvästra kusten, hvilken dock lämnar dåligt skydd; bättre är hamnen Hanalei på norra kusten. Ön producerar i synnerhet sockerrör, ris och sydfrukter. Äfven boskapsskötseln är betydande. Jfr Hawaiiöarna. J. F. N. Kauar (Kaouar), oasgrupp i Sahara, midt emellan Fessan och Bornu, något s. om 20° n. br. K. bildar en 80 km. fr. n. till s. gående dalsänka, i sin norra del 447 m., i sin södra 305 m. ö. h., samt omfattar jämte Bilma (se d. o.) 2,750 kvkm. I ö. omgifves det af Mogodombergen (632 m.), i v. af sandöknen. Vatten finnes öfverallt under ytan, och oasen är som en stor palmlund. På några ställen finnas saltsjöar, och stora salttransporter afgå härifrån till Sudan. Eljest produceras medelmåttiga dadlar; men befolkningen drifver ej jordbruk af fruktan för de rofgirige tuaregerna. Invånarna, omkr. 4,000, tillhöra tibbu l. teda, men tala en negerdialekt (kanuri), som står bornuspråket nära. Af gruppens 11 oaser är Dirki med 250 hus störst; där bor höfdingen öfver K. I Schimmedru residerar en schejk af senusi-sekten, K:s andliga öfverhufvud. Till skydd mot tuaregerna äro flerstädes små fästen byggda på klipporna. J. F. N. Kaub (Caub), stad i preussiska reg.-omr. Wiesbaden (Hessen-Nassau), vid Rhen. 2,028 inv. (1905). Stora skifferbrott. Vinodling. På ett brant berg ofvan staden ligga ruiner af den 1805 förstörda, nu restaurerade borgen Gutenfels och på en klippa i Rhen slottet Pfalz l. Pfalzgrafenstein, urspr. ett vakttorn, uppfördt 1326 till skydd för rhentullen. Vid K. öfvergick Blücher Rhen nyårsnatten 1814; hans staty är rest i staden. K. har flera gånger lidit genom bergras. (J. F. N.) Kaudinska passen. Se Caudinska passen. Kauer, Ludbert, riksråd, blef 1575 kammarjunkare hos hertig Karl och 1586 hertigens råd, användes af denne sommaren 1592 på en beskickning till Tyskland och äfven sedermera i flera diplomatiska uppdrag. Han blef 1599 ståthållare på Nyköpings slott och 1602 riksråd, afled våren 1608 och begrofs 25 maj s. å. i Örebro. Kauer, Ferdinand, österrikisk tonsättare, f. 1751 i Mähren, d. 1831 i Wien, där han länge lefde som populär sångspelskomponist, var teaterkapellmästare i Wien och Graz. Han komponerade nära 200 operor och sångspel, bland hvilka i synnerhet Das Donauweibchen (1798; ”Donaufrun”, 1844) blef mycket spridt och länge bibehöll sig. De flesta af hans öfriga kompositioner (symfonier, kammarmusik, kyrkliga verk, sånger m. m.) gingo förlorade vid Donaus öfversvämning 1830. A. L.* Kaufbeuren [-böjren], stad i bajerska reg.-omr. Schwaben, vid Wertach, en biflod till Lech. 8,955 inv. (1905). Realskola, landtbruksskola, nunnekloster samt betydande bomullsindustri, stor litografisk anstalt, tillverkning af landtbruksredskap, symaskiner m. m. K. var fri riksstad 1286—1803 och kom 1803 till Bajern. Det var förr en ryktbar vallfartsort. J. F. N. <img l>Angelika Kauffmann. Efter ett själfporträtt.

Kauffmann, (Marie Anna) Angelika, schweizisk målarinna, f. 30 okt. 1741 i Chur (Schweiz), d. 5 nov. 1807 i Rom, dotter af en målare från Tyrolen, utbildade sig från sin barndom under resor med fadern uti Italien samt besökte Milano, Florens, Rom, där hon gjorde Winckelmanns bekantskap, och Neapel (1753—66). Hon lärde sig därunder hylla den riktning i måleriet, som från midten af 1700-talet, i samband med den nyväckta entusiasmen för en renare skulptur och arkitektur, vände sig uteslutande till den klassiska fornvärlden, och hvars grundläggare var Winckelmann samt förnämste konstnär Raphael Mengs. Hon flyttade 1766 till London, där hon på grund af sin skönhet blef mycket firad och för sina arbeten 1768 vid målarakademiens stiftelse upptogs bland dennas professorer. Där råkade hon förälska sig i en ung man, som utgaf sig för att vara en svensk grefve Horn; men hon upptäckte, sedan de blifvit gifta, att han endast varit grefvens betjänt, och äktenskapet upplöstes 1768. 1781 gifte hon sig med en veneziansk målare Zucchi, en gammal vän till hennes fader, och återvände med honom till Italien. Hon bodde först i Venezia, men sedan i Rom, där hon för sin återstående lifstid slog sig ned och arbetade. Angelika K:s arbeten utmärkas för en viss friskhet och glädtighet i uppfattningen samt för mycket behag, om också ytligt, i form och färg; men de äro svaga i teckningen och stundom äfven bemängda med mycken sentimentalitet. Bäst lyckades hon måhända i porträtt, någon gång äfven i en genrebild ur samtidens lif, men hon förskönade alltid verkligheten. Bland porträtten, af hvilka många finnas i England, märkas Hertiginnan Amalia af Weimar och En moder med sitt barn (i Louvre). Hon gjorde sig äfven känd för skicklighet att föra etsnålen och var, i synnerhet i sin ungdom, mycket hängifven åt musiken. Biogr. af de Wailly (1859), Schram (1890), Gerard (1892) och Engels (1903). C. R. N.* Kauffmann. 1. Hermann K., tysk målare, f. 1808 i Hamburg, d. 1889, studerade i Hamburg för Hardorff och 1827—33 i München, var sedan till sin död bosatt i sin födelsestad, men gjorde studieresor i Oberbajern, Tyrolen och Norge. Han målade genrebilder och landskap med staffage och i synnerhet hästar: Fraktvagn framför en smedja, Slädbana på Elbe, Fiskare på isen, Postvagn i snöstorm, Utanför värdshuset och dylika motiv, ofta utförda med enkel gedigenhet i uppfattning och hållning. Högst nådde han i sina utkast, tecknade och ofta helt lätt färglagda. K. är rikt representerad i Hamburgs Kunsthalle med målningar och teckningar. Postvagnen (1846) finns jämte en figurskiss i Kristiania nationalgalleri. Jfr Lichtwark, ”H. K. und die kunst in Hamburg 1800—1850” (1894). 2. Hugo K., den föregåendes son, tysk målare, f. 1844 i Hamburg, från 1874 bosatt i München, framställer friskt och lifligt, med karaktär och humor, sina medborgare vid spelbordet, i kägelbanan, på värdshuset, på auktion o. d.