stora Kecskemétheden mellan Donau och Theiss. 57,812 inv. (1900), mest magyarer af rom.-katolsk eller reformert religion. Omgifningen är delvis odlad (tobak, frukt, vin), men utgöres hufvudsakligen af en vidsträckt ”puszta” med stark boskapsskötsel. Kreatursmarknaden i K. är en af de största i Ungern. Industrien omfattar hufvudsakligen ångkvarnar och tegelbruk. K. har en katolsk och flera reformerta kyrkor, ett par kloster och gymnasier samt en realskola. (J. F. N.) Kedar [ke-], hebr. Kēdār, en betydande nomadstam i den syrisk-arabiska öknen, som ofta omtalas i gamla testamentet. K. betraktades som en son af Ismael (1 Mos. 25: 13) och nämnes ofta tillsammans med Nebajot (Jes. 60: 7). Namnet förekommer äfven i de assyrisk-babyloniska kilinskrifterna, enligt hvilka K:s folk synes ha dyrkat syriska gudomligheter. Enligt assyriologernas beräkningar har K:s och Nebajots blomstringstid börjat omkr. 640 f. Kr. och sträckt sig till in på perserrikets tid. Jfr E. Schrader, ”Die keilinschriften und das alte testament” (3:e uppl., utg. af H. Zimmern och H. Winckler, 1903). E. S—e. <img l>

Keder, Nils, numismatiker, f. 20 mars 1659 i Stockholm, d. 18 apr. 1735, blef 1676 student i Uppsala, där han under ledning af J. Schefferus, A. Norcopensis (Nordenhielm) och J. Columbus egnade sig åt språk- och fornkunskap samt vitterhetsstudier. Därefter begaf han sig på resor och besökte Estland, Ryssland, Danmark, Tyskland, Böhmen, Italien m. fl. länder. Hemkommen till fäderneslandet, fick han i uppdrag att jämte K. F:son Wrede, J. G. Sparfvenfelt och E. Brenner ordna den i kungl. biblioteket förvarade samlingen gamla mynt, ”dessa förträffliga ålderns minningslefvor och sagoljus”, för att använda K:s ord i hans egenhändiga lefvernesbeskrifning. 1697 utnämndes han till assessor i Antikvitetsarkivet. Efter J. F. Peringskiölds död (1725) erbjöds det honom att tillika öfvertaga sekreterar- och antikvariebeställningen i arkivet, men på grund af sin höga ålder afböjde han anbudet. Flera skådepenningar slogos öfver K., och Vet.-societeten i Uppsala invalde honom 1727 till led. Han adlades 1711, med bibehållande af sitt namn. — K. var en lärd man och skref vers på flera språk. Själf i besittning af en ansenlig myntsamling, stod han i nära beröring med in- och utländska myntkännare samt skref på latin åtskilliga numismatiska afhandlingar, hvilka enligt en nyare kännares (B. E. Hildebrands) vittnesbörd ställa honom långt framom hans samtid både i kunskaper och omdömesförmåga. Två längre bröllopskväden af K., hvilka tvifvelsutan tilltalade tidens smak, alldenstund de gång på gång utgåfvos från trycket, finnas intagna i 10:e bandet af ”Samlade vitterhetsarbeten af svenske författare från Stjernhjelm till Dalin”, utg. af P. Hanselli. Kedes [ke'd-; hebr. ḳe'deṡ] var namn på åtskilliga städer i Palestina. 1. En stad inom Naftalis stam i Galiléen. Detta K. var en gammal kananeisk ort med residens för en konung (jfr Jos. 20: 7; 12: 22). Det gamla namnet har bibehållit sig till våra dagar i den nuv. byn Kedes v. om den s. k. Hule-sjön. Från denna stad härstammade Barak (enl. Dom. 4: 6, 9 ff.), den eröfrades 734 tillika med andra delar af Galiléen af Tiglat Pileser III. — 2. En levitstad i Isaskars stam (1 Krön. 6: 72), måhända vid sydvästra kanten af Jisreelsslätten. — 3. En stad inom Juda stam, belägen i det s. k. Sydlandet (Jos. 15: 22). E. S—e. Kediri [kedīri], nederländskt residentskap i östra Java, 7,009 kvkm., med 1,774,545 inv. (1905), af hvilka 2,995 européer och 12,967 kineser. Den mest befolkade delen är den stora slätten kring floden Brantas, där ris och kaffe produceras. Den begränsas af de skogklädda vulkanerna Wilis (2,556 m.) i v. och Ardjoeno (3,339 m.) i ö., samt i s. af kustberget Goenong Kidal. Kusten saknar hamnar. Hufvudorten är K. vid mellersta Brantas och järnvägen till Soerabaja. 17,159 inv. (1895). J. F. N. Kediv [kedīv], Chediv l. Khedive (af pers. chidīv, ”herre”, ”härskare”, ”stormäktigaste konung”) förekommer (enligt Mordtmann) redan i armeniska kilinskrifter vid sjön Van och på sasanidiska pehlevisigill som persisk konungatitel, men bäres i våra dagar officiellt endast af vicekonungen af Egypten alltsedan 1867, då Ismail pascha erhöll rättighet att utbyta den forna titeln af wali (”ståthållare”) mot den af K. I det diplomatiska och officiella tidningsspråket brukar man, med mera afseende på kedivvärdighetens verkliga än titelns egentliga betydelse, låta titeln K. åtföljas eller ännu oftare utbytas mot den af ”Hans kungl. höghet”. H. A.* Kedja. 1. Ret., en framföring af samordnade företeelser i oafbruten stegring, som står nära den s. k. klimax (se d. o.), men i olikhet mot denna är ändlös (”efter mässlingen kom scharlakansfebern, efter den fick hon kikhostan, efter kikhostan bröt hon af sej ena benet — å inte var dä slut mä dä”) och alltså endast visar några led af en serie. Se R. M. Meyer, ”Deutsche stilistik” (1906). — 2. Mek. Se Kätting. R—n B. Kedjeberg, geogr. Se Berg, sp. 1416. Kedjebråk, mat. Se Bråk, sp. 403. Kedjedrill, mus., detsamma som drillkedja (se Drill). Kedjegång. Se Ur. Kedjeharf, landtbr. Se Harf, sp. 1466. Kedjekorall, paleont. Se Halysites. Kedjekula, artill., två genom en kedja förenade runda fullkulor eller oftast halfva sådana, hvilka under 16:e—17:e årh. skötos ur kanoner mot ett fientligt fartygs tackling. H. W. W.* Kedjelinje (lat. catenaria), mat., kallas den kroklinje, som bildas af en jämntjock kedja med oändligt små länkar eller af en fullt böjlig sträng, som är fritt upphängd vid båda ändarna. Kedjelinjen är bland alla linjer af samma längd den, hvars tyngdpunkt ligger lägst. Galilei, som först sökte lösa problemet att finna kedjelinjen, ansåg den vara en parabel, hvilken åsikt dock experimentellt vederlades af J. Jungius. Problemet framställdes ånyo af Jacques Bernoulli, 1690, och löstes 1691 samtidigt af Leibniz, Huygens och bröderna Bernoulli. Kedjelinjen eger flera viktiga, både rent