Ehrengard Melusina v. der Schulenburg, f. 1667, d. 1743. Kendall [ke'ndl], Amos, nordamerikansk politiker, f. 1789 i Dunstable, Massachusetts, d. 1869 i Washington, var först advokat och sedan tidningsman i Kentucky, uppträdde redan under presidentvalskampanjen 1824 som en af Andrew Jacksons ifrigaste förkämpar och erhöll efter dennes val till president ett ämbete vid justitieministeriet. Han tillhörde den inflytelserika kretsen af Jacksons förtroliga rådgifvare (”kökskabinettet”), anses ha skrifvit en stor del af dennes budskap och andra statsskrifter samt var själen i Jacksons häftiga strid mot Förenta staternas bank. 1835—40 var K. postminister i Jacksons kabinett. Han återgick 1841 till tidningsmannaverksamhet, ingick 1845 bolag med S. F. B. Morse om dennes telegrafpatent och blef, när detta omsider vunnit erkännande, en rik man. Som ”Jacksonsk demokrat” uppträdde K. under inbördeskriget energiskt i skrift för unionens upprätthållande. Han utgaf 1843 en biografi öfver Jackson (ofullb.); hans egen själfbiografi utgafs 1872 af W. Stickney. V. S—g. Kene [ke-]. Se Keneh. Keneh [ke-] l. Kene. 1. Provins (mudirije) i Öfre Egypten, på båda sidorna af Nilen. 87,070 kvkm. (1,686 kvkm. kulturyta). 780,849 inv. (1907), hvaraf 16,168 nomader och 9,978 utlänningar. Betydlig sockerrörsodling. — 2. Hufvudstad i nämnda provins, vid Nilens högra strand. 20,069 inv. (1907). Ångbåtsstation och öfvergångsort för pilgrimer öfver Koser till Mekka. Staden, som af grekerna kallades Kainepolis, är sedan forntiden berömd för sina porösa lerkärl, hvaraf årligen utföras nära 1 mill. st., samt för sina brända röda eller svarta krukmakarvaror. J. F. N. Kenem [ke-], oas. Se Charge. Kengis [ke'ȵis], järnbruk i Pajala socken, Norrbottens län, strax ofvanför Torne älfs förening med Muonio älf. Bruket, som numera är obetydligt (där har de senare åren tillverkats endast litet järnmanufaktur), är det äldsta inom Norrbotten och var det förnämsta af de s. k. Kengisverken. Anledningen till järnverksrörelsens uppkomst i dessa trakter var, att 1640 järnmalmsfält upptäcktes vid Junosuando (se d. o.), högre upp vid Torne älf, till följd hvaraf Junosuando masugn och stångjärnsverk anlades 1647 och senare Tornefors masugn (1709). Under Karl XII:s krig råkade verken i ödesmål, och K. brändes af ryssarna 1717. Under frihetstiden sattes de åter i gång; en ny masugn anlades 1744 vid Palokorva (nedanför Tornefors) och 1753 Svansteins järnbruk vid Torne älf i Öfver-Torneå socken. På 1800-talet gick bruksrörelsen alltmer tillbaka, och af Kengisverken har endast K. i senare tid varit i verksamhet. Wbg. Kengrasen. Hänvisningen hit gäller Kerryrasen (se d. o.). Kehia [kē-], isolerad bergsstock i Öst-Afrika n. om Kilimandjaro, 10′ s. om ekvatorn, uppstiger på den omkr. 2,000 m. höga Leikipiaplatån till (enl. Mackinder) 5,240 m. höjd med branta, tornlika spetsar, som omsluta en 7,5 km. bred krater. Femton små glaciärer sträcka sig utmed dess sidor ned till 4,400 m. höjd. K. upptäcktes af Krapf 1849; grefve Teleki kom 1887 upp till 4,680 m. höjd och Mackinder 1899 upp till toppen. (J. F. N.) Kenicius [kenī-], Nils, biskop. Se König. <img l>

Kenicius [kenī-], Petrus, universitetslärare, ärkebiskop, f. 1555 i Umeå, d. 3 febr. 1636 i Uppsala, var son till en ”birkekarl” (handelsman) i Baggböle, Könik Olofsson (däraf namnet Kenicius), blef 1575 student i Uppsala, men afbröt studierna 1580, då universitetet för pestens skull stängdes. Ratad af bönderna i sin hemort som kaplan för sitt svaga målföres skull, begaf sig K. 1582 till Rostock och 1583 till Wittenberg, där han 1586 vann magistergraden. 1587 återvände han till Sverige och förordnades till läsemästare vid det af Johan III upprättade Stockholmskollegiet, men blef 1589, jämte ett par af sina ämbetsbröder, kastad i fängelse för sitt motstånd mot liturgien. Större delen af 1591 synes K. ha varit fri, togs sedan åter i fängsligt förvar och frigafs först strax före konungens död. Vid Uppsala möte 1593 var K. en af de tolf bisittare, som valts att bistå ordföranden, 1 aug. s. å. förordnades han till poenitentiarius vid Uppsala domkyrka och erhöll uppdrag att vid det återupprättade universitetet föreläsa nya testamentets exegetik. Pä riksdagen i Söderköping 1595 valdes han till biskop i Skara. K. deltog också i det politiska lifvet, underhandlade med Sigismund 1597 om de andliges privilegier och deltog 1608 i fredsunderhandlingarna med Polen i Reval. Sistnämnda år utnämndes han af konungen till biskop i Strängnäs, men slapp att tillträda detta ämbete, som öfvertogs af Laurentius Paulinus Gothus, först utnämnd till K:s efterträdare i Skara. 1609 blef K. af biskopar och en del präster, samlade till möte i Stockholm, på konungens uttryckliga förord vald till ärkebiskop och Uppsala universitets förste prokansler. Vid universitetets första teologie doktorspromotion var han den främste bland dem, som promoverades. I sin krafts dagar var K. en utmärkt kyrkans ledare med storartad arbetsförmåga och egnade universitetet ett varmt intresse. Orklöshet och sjukdom hämmade hans verksamhet de sista lefnadsåren, hvadan ärkestiftets kyrkliga förhållanden vid hans död befunno sig i lägervall. Vid riksdagarna 1617—33 var K. prästeståndets talman. E. M. R. Kenilworth [ke'nlωəth]. 1. Stad i engelska grefsk. Warwick, nära Avon. 4,544 inv. (1901). K:s enda märkvärdighet är ruinerna af det gamla slottet K., hvilket i början af 12:e årh. uppfördes af Geoffrey de Clinton, ”lord chief-justice” under Henrik I, och sedermera blef kunglig egendom. Drottning Elisabet skänkte det 1562 till sin gunstling R. Dudley, som utvidgade och förskönade det. Huru han där på ett storartadt sätt mottog drottningen skildras af W. Scott i hans roman ”Kenilworth”. Under inbördes kriget förstördes slottet af Cromwells soldater. — 2. Stad i nordamerikanska staten New Jersey, 1 timmes järnvägsresa från New York, med ett svenskt läroverk, Upsala college (se d. o.). (J. F. N.)