detta slag på kontinenten. I början af jan. hålles årligen en stor mässa (Kieler umschlag) och i slutet af juni en mycket besökt seglingsregatta, den förnämsta på kontinenten (Kieler woche). Bland exportvaror märkes rökt fisk (Kieler sprotten). K. har elektriska spårvägar och järnvägslinjer i fem riktningar. Dess hamn är den bästa vid tyska Östersjökusten och danades efter 1866 till tysk hufvudmarinstation samt skyddades genom befästningar, bland hvilka märkas den inloppet spärrande fästningen Friedrichsort samt flera fort och kustbatterier, såsom fort Falkenstein på Braunen berge och på andra stranden verken vid Labö och Möltenort (fort Stosch). Mellan K. och Friedrichsort utmynnar vid Holtenau Nord—Östersjö-kanalen. Till följd häraf och genom sin förträffliga hamn, som endast har den olägenheten, att den tillfryser om vintern, är K. en af de förnämsta handelsstäderna vid Östersjön. Dess handelsflotta räknade 1908 91 fartyg (däraf 81 ångfartyg) om 31,107 ton. Som örlogshamn (plan se Hamn, sp. 1275) är K. säte för en mängd marina institutioner och kommandon. — K. omnämnes redan i 11:e årh. som stad och inträdde i 14:e årh. i hanseförbundet. Efter hertigdömena Schleswigs och Holsteins delning (1544) hörde K. till den gottorpska delen och blef efter Schleswigs förening med Danmark (1721) hertigarnas af Holstein-Gottorp residens, men kom genom det s. k. mageskiftet 1773 till den kungliga danska delen af Holstein. Staden intogs af Torstenson 1643, men utrymdes sommaren 1644 och besattes då af Gallas för en kort tid. Den intogs sedan af svenskarna under Helmut Wrangel och behölls af dem till fredsslutet 1648. 1657 intogs K. af Karl X, och 5 aug. 1658 gick han där ombord på sin flotta med något öfver 5,000 man samt landsteg 7 aug. vid Korsör på Själland, och därmed var hans andra krig med Danmark börjadt. 9 sept. 1813 inryckte svenska kavalleriet under Sköldebrand i K., hvarefter bro slogs öfver Eider. Historiskt märkligt är K. genom den därstädes 14 jan. 1814 ingångna freden mellan Sverige och Danmark samt mellan Danmark och England; i den förra afstod Danmarks konung till Sveriges konung sina anspråk på Norge, och Sverige afträdde till danska kronan svenska Pommern (se Sverige-Norge).

Fig. 2. Germaniavarfvet i Kiel.

J. F. N. L. W:son M. <img l>

Kiel [kīl], Friedrich, tysk tonsättare, f. 1821 nära Siegen, Westfalen, d. 1885 i Berlin, försökte sig redan tidigt i pianospel och komposition på egen hand samt fick sedermera undervisning i teori af Kummer i Koburg (1838—39). 1842—44 öfvade han sig i de strängaste kontrapunktiska arbeten hos Dehn i Berlin, där han senare blef kompositionslärare, 1866 vid Sternska konservatoriet (med professors titel från 1868) och 1870 vid den nyinrättade högskolan för musik. Som lärare åtnjöt K. högt anseende, hvarom många elever (bl. a. svenskarna V. Svedbom och E. Sjögren) burit vittne. Som tonsättare vann han rykte som en bland samtidens mest framstående i den klassiska stilen dels genom sina många större och smärre orkester-, kammarmusik-, piano- och violinkompositioner, dels och i synnerhet genom sina kyrkliga verk, bland hvilka oratoriet Christus (uppf. 1874; i Uppsala 1895, i Stockholm 1896) samt de båda Requiem (1862 och 1881) anses efter Mendelssohns och Cherubinis vara de förnämsta i sitt slag uti strängt kyrklig stil. Han skref äfven en Missa solemnis, ett Stabat mater, ett Tedeum, oratoriet Der stern von Bethlehem m. m. Så långt efter-klassiciteten kan ersätta den verkliga klassiciteten, så långt bristen på ursprungligt skapande geni kan fyllas genom en eminent talang i förening med både lärdom, klarhet och kraft i konceptionen, förtjänar kanske K. sitt namn som sin tids främste kyrkokompositör. A. L.* Kieladressen [kīl-], en 1844 af historikern J. G. Droysen (se d. o.), då professor vid Kiels universitet, författad protestskrivelse mot den danska helstatspolitiken, hvilken, försedd med massunderskrifter, öfverlämnades till de schleswig-holsteinska ständerna i Itzehoe s. å. V. S—g. Kielce [tje'ltse]. 1. Rysk-polskt guvernement, begränsadt af Galizien samt guv. Radom och Piotrkow. 10,093 kvkm. 763,746 inv. (1897), 75 inv. på 1 kvkm., alla polacker, med undantag af omkr. 70,000 judar och några tyska kolonister. Landet genomskäres i ö. och v. af de yttersta förgreningarna af Karpaterna och bildar den vackraste delen af Polen. Det har ganska stora mineralrikedomar, hvilka dock ej blifvit i någon större mån bearbetade. — 2. Hufvudstad i nämnda guv., i berglandet omkring Lysa Gora. 23,189 inv; (1897). Rom.-katolsk biskop och prästseminarium, två gymnasier och nunnekloster. Staden hade förr mycket rika kopparverk, hvilka nu äro öfvergifna. (J. F. N.)