Kieler [kīl-],
Laura, dansk (norskfödd)
författarinna, född
Smith Petersen, f. 9
jan. 1849 i Tromsö, utgaf redan 1869 berättelsen
Brands dötre,
synbarligen påverkad af H. Ibsen, men märklig genom
den djärfhet, hvarmed hon, blott 20 år gammal, inlät
sig på lifvets stora problem. 1873 gifte hon sig med
adjunkten (senare lektorn) V. Kieler vid Frederiksborgs
läroverk. Af hennes senare berättelser handla
André fra Kautokeino (1879; sv. öfv. 1881) och
Laurekas Korhoinen (1881)
om lifvet på gränsen mellan skandinavernas och
lapparnas vistelseorter, medan
Min broder amtmanden (1882)
skildrar förhållandena inom norska ämbetsmannaklassen.
Skådespelet
Mænd af ære (1890),
som väckte starkt motstånd vid uppförandet i Köpenhamn
och Kristiania, utgör ett skarpt angrepp på den nutida
bohemen, under det berättelsen
I en lysengels skikkelse (1892)
är riktad mot pietismens urartning i Norge. Nästan
alla hennes senaste arbeten behandla de danske
slesvigarnas ställning under tyskt herravälde och
de personliga brytningar, som detta kan ge anledning
till. De äro genomträngda af en så varm nationalkänsla,
att tendensen stundom öfverflyglar poesien. Till
denna grupp höra romanerna
Dit folk skal være mit (1901; 2:a uppl. 1903),
med fortsättningen
Karen Jürgens
(2:a uppl. 1903) och
Sten Stensen till Stensby (2 uppl. 1904).
E. Ebg.
Kieler sprotten [kīl-], ty. (”Kielhvassbuk”). Se
Kiel.
Kieler umschlag [kīl-], ty., ett redan på
1400-talet förekommande årligt möte i jan. af
holsteinska adelsmän och penningmän från Holstein
samt angränsande trakter för uppgörande af
penningtransaktioner (lån, återbetalning,
räntelikvider).
E. Ebg.
Kieler woche [kīl-], ty. (”Kielveckan”). Se
Kiel.
Kielhorn [kīlhårn],
Lorenz Franz, tysk
indolog, f. 1840 i Osnabrück, d. 1908 i
Göttingen, samarbetade i Oxford 1862—65 med
M. Müller i utgifvandet af dennes första stora
Rigvedaupplaga, var professor i sanskrit 1866—81
vid Deccan college i Poona och sedan 1882 i
Göttingen. Resultaten af K:s bearbetning af
det rika epigrafiska material, som han dels
själf samlat, dels fick sig tillsändt, äro
företrädesvis nedlagda i ”Indian antiquary” och
”Epigraphia indica”. Efter Bühlers död ledde han utgifvandet af
”Grundriss der indoarischen philologie”.
Tills. med Bühler har K. grundat serien
”Bombay sanskrit series”. Bland hans öfriga
arbeten märkas ”Çāntanava’s Phiṭsutra”
(med öfv. i ”Abhandlungen für die kunde des Morgenlandes”, IV, 1866),
”Nāgojibhaṭṭa’s Paribhāṣenduçekhara” (I, text, II,
öfv. i ”Bombay sanskrit series” 1868, 1874);
Sanskrit grammar (ibid., 1870, 3:e uppl. 1888,
öfv. till ty. af W. Solf, s. å.),
Kātyāyana and Patanjali (1876),
”The Vyakaraṇa-mahabhaṣya of Patanjali”
(3 bd i ”Bombay sanskrit series”, 1880—85; 2:a uppl. 1892—96) och
Report on the search of sanskrit manuscripts (1881).
K. F. J.
Kielland [tjä'llan],
Gabriel Kirsebom,
norsk präst, f. 26 jan. 1796 i Stavanger,
d. 20 apr. 1854 i Lyngdal, blef student vid
Köpenhamns universitet 1816, men tog teol. examen
i Kristiania 1823 och var 1824—37 kyrkoherde
i Finnö, senare i Lyngdal. Han tillhörde
brödraförsamlingen och hade väsentlig del i
stiftandet af Det norske missionsselskab. —
Hans hustru,
Gustava Blom, f. 6 mars 1800 i
Kongsberg, d. 28 febr. 1889 i
Skien, var en mycket älsklig personlighet, namnkunnig
för sitt duktiga arbete i missionens tjänst. Hon
författade flera vackra barnsånger och har i
Erindringer fra mit liv (1882; flera uppl.)
gifvit lifliga skildringar från en troende prästs
hem under brytningstiden.
O. A. Ö.
<img l>
Kielland [tjä'llan]. 1.
Alexander Lange K.,
en af Norges mest betydande författare, f. 18
febr. 1849 i Stavanger af en gammal, högt
ansedd köpmansfamilj, som räknades som ortens
främsta, d. 6 april 1906 i Bergen. Han genomgick
latinskolan, hvars undervisning han satiriserat
i sina senare romaner, blef 1867 student,
tillbragte några år vid Kristiania universitet,
där han flitigt deltog i sällskapslifvet, men
föga gjorde sig gällande i studentkretsarna
(sådana den tidens rörelser som landsmålsifvern
och de andra folkliga och nationella tendenserna
lämnade honom rätt oberörd). Af litterära intryck
voro Heines och Kierkegaards de djupaste. 1871
blef K. juris kandidat, bosatte sig i Stavanger,
där han utlöste patent som underrättssakförare,
men beslöt att gå öfver i praktisk verksamhet
och inköpte ett tegelbruk, som han dref i
ett årtionde. Emellertid började småningom de
litterära intressena gro, läsning af samtidens
romanlitteratur, särskildt den franska,
satte frukt; han skref enstaka småskisser i
”Dagbladet” samt proverbet
Paa hjemvejen,
som offentliggjordes i ”Nyt norsk tidsskrift”
(omarbetadt 1887). Mot sin fars bestämda gensaga
reste han 1878 till Paris, där det då var
världsutställning, i afsikt att utbilda sig till
skriftställare. Där träffade han Björnstjerne
Björnson, för hvilken han uppläste sina första
smånoveller. B., som genast insåg K:s stora
förutsättningar, uppmuntrade honom att fortsätta
samt var hans förmedlare till det Gyldendalska
förlaget, som 1879 — sedan han vändt hem — utgaf
Novelletter (”Novelletter”, 1881).
Dessa fina småskisser, i hvilka förf., utom af
fransk prosa, påverkats af Topsöe och Jacobsen,
väckte genast stor uppmärksamhet. K. framstod med
ens fullfärdig utan några läroår, han anslog en
viss världsmannaton, uttryckets finhet och stilens
skärpa förenades med en erfarenhet och en skarpblick,
som icke brukade vara debuterande författares; där
fanns exempelvis ett sådant litet mästerstycke som
”Haabet er lysegrönt”, vidare ”Erotik og idyl”,
”Slaget ved Waterloo” m. fl.
Bakom den behärskade formen gömde sig en spetsig
satir; han förde intet slagsvärd: ”värjan är mitt vapen”,
skref han. Kort därefter samlade sig K. till ett
större arbete, romanen
Garman og Worse (1880; ”Garman & Worse”, s. å.),
som visade, att han förfogade öfver gröfre
vapen än den lilla fina värjan. Påverkad dels af
Dickens, dels af Turgenjev, framställer K. två
släktled emot hvarandra och har, säkerligen
efter modeller, som stodo honom nära, tecknat
en hvardagshistoria, sådan som tilldrager
