NORDISK FAMILJEBOK

KONVERSATIONSLEXIKON OCH REALENCYKLOPEDI

Kikarsikte, krigsv., ett till moderna artilleripjäsers riktmedel hörande syftmedel, som ersätter sikte och korn. Kikarsiktet utgöres af en enkelkikare, hvari anbringats ett hårkors, som vid pjäsens inriktande inställes på den i kikaren uppkomna förstorade bilden af målet (riktpunkten). Se vidare Jaktgevär, sp. 1215 och fig. 9, samt Riktmedel. G. af Wdt. Kikbär, bot., en på enbusken mycket allmän gallbildning (se Gallmyggor). Kikbären ha haft användning i folkmedicinen, kokta i mjölk mot kikhosta (däraf namnet). En allmän tro är, att kikbären hindra enen att antaga trädform, hvarför trädartade enar skulle förekomma i synnerhet i närheten af industriella anläggningar, hvilkas rök skulle fördrifva gallmyggan; cypressformade enar kunna dock vara fullsatta med kikbär, t. o. m. i närheten af rökgifvande bruk. G. L—m. Kikhosta (lat. pertussis, ty. keuchhusten, fr. coqueluche, eng. hoopingcough), med., en smittsam barnsjukdom, karakteriserad genom anfall af krampartad hosta med kväfningskänsla, hvilka uppträda med längre mellanrum af välbefinnande. Hur gammal sjukdomen är och hvarifrån den leder sitt ursprung, vet man ej. Sedan den i slutet af 1500-talet iakttagits i Paris, har den under epidemisk form småningom utbredt sig öfver hela världen. Om dess svårartade karaktär kan man bilda sig en föreställning, då man erfar, att den i Sverige 1749—64 skall ha bortryckt 45,000 barn och i England med Wales 1858—67 öfver 120,000. Sjukdomens orsak synes vara en bakterie, som hos den sjuke i stor myckenhet anträffas på luftstrupens och luftrörets slemhinna. Vid hostanfallen spridas bakterierna ymnigt i luften omkring den sjuke. Närstående barn löpa därvid stor risk att smittas, om de ej redan genomgått sjukdomen. Den uppträder nämligen aldrig två gånger hos samma person. 3—15 dagar efter smittämnets inträngande i kroppen uppstår en katarr i andningsvägarna med snufva och en skroflig hosta. Utan nämnvärd rubbning af det allmänna välbefinnandet öfvergår sjukdomen efter en à två veckors förlopp småningom i det konvulsiva stadiet. Hostan uppträder nu utprägladt anfallsvis. De särskilda anfallen föregås af vissa obehagliga förkänningar, som ofta drifva det äldre barnet till modern. Efter ett kort stillestånd i andhämtningen och några sväljnings- eller kväljningsrörelser andas barnet djupt in. En följd korta, kraftiga utandningsstötar uppstår, hvarunder ansiktet blir blått och ögonen tränga fram. Därpå höres en långdragen, gällt pipande inandning, hvilken emellertid omedelbart åtföljes af nya stackato-artade utandningsstötar, äfven de afbrutna af en gäll inandning. Ändtligen kommer som afslutning uppkräkning af ett sparsamt, glasartadt slem. Ofta följer efter en kort paus ett eller ett par liknande, men svagare anfall. Så återsjunker barnet i allmänhet åter i sömn eller återvänder till leken, några ögonblick sedan det kanske varit i den största kväfningsångest. Anfallet varar i allmänhet 2—5 minuter. I milda sjukdomsförlopp kan det komma 8—10 dylika anfall på dygnet, i svårare ända till ett 60-tal. I förstnämnda fall kan det konvulsiva stadiet förlöpa på ett par veckor, i svårare fall kan det dröja lika många och flera månader, innan sjukdomen går öfver i sitt sista, smittfria stadium: anfallen bli allt lindrigare och sparsammare, tills de efter 1—2 veckor försvinna. — När äldre personer undantagsvis angripas, kan den karakteristiska gälla inandningen saknas. De kunna därför utan att misstänkas utgöra riktiga smitthärdar. — Om ett barn mellan hostanfallen ej ser friskt ut, har man anledning misstänka, att någon följdsjukdom tillstött. Lungkatarrer och lunginflammationer uppträda med förkärlek under kikhostan. Ej sällan utvecklas under eller efter densamma en dödligt förlöpande tuberkulos. Äfven från nervsystemet hota rubbningar. Kikhostan blir sålunda för svagare, långvarigt sjuka och särskildt för yngre barn ofta af ödesdiger art. Det är därför en bjudande plikt att ej låta dem, som kunna misstänkas lida af kikhosta — ej ens i det katarrala stadiet — komma i beröring med barn, som ej genomgått densamma. Behandling. Den sjuke bör vistas så mycket som möjligt i det fria, men akta sig för starkare blåst och dammfylld luft. Maten må gifvas i små, tätare måltider med lätt-tuggade, ej starkt kryddade födoämnen och helst efter hostanfallen. Den medikamentösa behandlingen rättar sig alltför mycket efter det särskilda sjukdomsfallets stadium, intensitet och följdsjukdomar samt den sjukes individualitet, för att den här skulle kunna utvecklas. Att vi ännu