husdjuren en vida mindre roll än i Europa, och boskapsskötsel i större skala förekommer endast i nordvästra K., där tatarerna underhålla stora hjordar af får och nötkreatur. Vaxsköldlusen (Coccus pelah), som lefver på en askart i Sz’-tschwan, lämnar ett vax, som i K. begagnas som bivax. L—e. Befolkningsförhållanden. K:s folkmängd är ingalunda med säkerhet känd. Richthofen beräknade den (1875) till 350 mill., Popov (1900) till 400 mill., Rockhill, amerikansk minister i Peking (1904), till blott 270 mill., det kinesiska tullverket anslog (1906) folkmängden till 432,214,000. Kinesiska regeringen uppger den till 407,345,305, resultatet af en officiell beräkning (den enda efter 1812), gjord för att beräkna ersättningen till de främmande makterna efter oroligheterna 1899—1901. Medelfolktätheten är enligt denna befolkningssiffra 105 inv. på 1 kvkm., något mer än i Malmöhus län. De olika provinserna förete emellertid stora olikheter; medan Kwang-si, Kan-su och Jün-nan ha endast 24—39 inv. per kvkm., ha Schan-tung och Fu-kien 256—260 inv. per kvkm., således mer än Belgien, Java och de tätast befolkade distrikten i Indien. Som dessa provinser höra till dem, som mest besökas af främlingar, har man därigenom fått den oriktiga föreställningen om öfverbefolkning i K. Folktätheten är i allmänhet störst längs floderna, i synnerhet vid nedre Jang-tse-kiang och nedre Hwang-ho. — Hufvudmassan af K:s folk utgöres nästan uteslutande af de egentlige kineserna, den märkligaste grenen af den mongoliska rasen. Emellertid är befolkningen (jfr pl. I, II o. IV) tydligen mycket blandad, ty de mest olika typer träffas i det väldiga rikets olika delar. De typiske kineserna förekomma talrikast i de norra delarna. De ha bred, platt näsa, starkt framträdande kindknotor och ett nästan fyrkantigt ansikte. Håret är svart och glatt, skäggväxten svag, ögonen mörka; på grund af en egendomlig veckbildning på öfre ögonlocket är ögonspringan smal och sitter något snedt. Hudfärgen är gulaktig, men i många nyanser, från nästan helt hvit, hos kvinnorna i de förnäma klasserna, till mörkt gulbrun, hos arbetarna i de södra kustprovinserna (se pl. Asiatiska folk till art. Asien). I kroppsstorlek äro kineserna ungefär likställda med sydeuropéerna. Männens medellängd är 1,52 m., kvinnornas vanligen något mindre. I intellektuellt hänseende äro kineserna en rikt utrustad nation; i förstånd, skarpsinne, fattningsförmåga och minne äro de fullt jämbördiga med de högst begåfvade af Europas folk. Till deras goda egenskaper höra flit och ihärdighet, tålamod, stor sparsamhet och måttlighet, lydnad, vördnad för ålderdomen samt vetgirighet; af deras fel äro misstrogenhet, falskhet och lögnaktighet, sinnlighet, girighet, krypande feghet mot öfverordnade, högmod mot ringare de mest framstående. De äro utan tvifvel jordens fredligaste folk. I affärer äro de fullt pålitliga. Fina umgängesformer finner man genomgående i de östra provinserna och i mellersta K., medan söderns folk är mer våldsamt och ovänligt, men också mera energiskt och tapprare än nordens. Den västra bergsbygdens invånare äro råa och stå lågt. Blomman af befolkningen äro invånarna i Schan-tung. — En del af de kineser, med hvilka européerna kommit i beröring, är mycket demoraliserad, men efter dem kan man ej bedöma hela folket. Spelsjuka och opiumrökning äro laster, som åtminstone i kustprovinserna äro allmänt utbredda; i afseende på renlighet stå de lågt, däri mycket olika japanerna. Kinesernas själsförmögenheter äro riktade åt det praktiska och prosaiska; deras känslolif är föga utveckladt. Därför ha de ock gått långt i de exakta vetenskaperna, medan t. ex. deras poesi icke står synnerligen högt. — Till karaktär och språk äro de olika provinsernas folk mycket olika. Dialekterna skilja sig från hvarandra lika mycket som svenska och tyska. Den officiella är Pekingdialekten, som alla ämbetsmän kunna. Men som skriftecknen ha samma betydelse öfverallt, äfven om de uttalas på olika sätt, kunna t. ex. en nordkines och en sydkines förstå hvarandra, om de skrifva, fastän de icke alls förstå hvarandras tal. Vissa stamnamn förekomma i vissa provinser, såsom pen-ti, hakka och hoklo i Kwang-tung och Fu-kien etc. — Kineserna äro dock ej landets urinvånare. Deras ursprungliga hemvist söker Richthofen i oaserna vid södra randen af Tarimbäckenet, andra i Gobi, och deras egna sägner peka åt samma håll. Till följd däraf att sanden alltmer öfvertäckte oaserna, tvungos de till utvandring åt ö., så att de träffas i lösslandet n. om Hwang-ho redan i 23:e årh. f. Kr. ”Det är sannolikt”, säger Reclus, ”att den gula jordens vidsträckta region utöfvade ett afgörande inflytande på den kinesiska civilisationen. Ingenstädes i världen finnes i en sträcka ett lika stort område med lätt kultur; på ett område en och en half gång så stort som Frankrike är jorden öfverallt lätt och lämplig för odling af födoämnen, och hela denna gula jord kunde af plogen ombildas till ett åkerfält utan like på jorden. Denna trakt (kin. Ho-ang-tou) var alltså lyckligt utrustad för ett folk, som utvecklade sig i fred.” Härifrån besatte de Sz’-tschwans ”röda bäcken”, den stora slätten mellan Hwang-ho och Jang-tse-kiang, och trängde småningom s. om denna flod samt på andra sidan om Tung-ting och Po-jang-sjöarna. Detta framryckande mot s. har jämförts med angloamerikanernas framryckande mot den aflägsna västern, och däri har man sökt orsaken, hvarför kineserna låta kompassen peka mot s. och hvarför de placera hedersstolen i sina hus mot s. Af de äldre folk, som kineserna under detta framryckande bekämpade, gingo de flesta upp i det kinesiska, men några rester återstå ännu, somliga alldeles kufvade, andra med egna furstar, som äro beroende af K. De viktigaste af dem äro 1) miao-tse, mest utbredda i prov. Kwei-tschou, men äfven i Kwang-tung, Kwang-si, Hu-nan, Jün-nan och Sz’-tschwan, 2) lolo i prov. Jün-nan och Sz’-tschwan, 3) limu på ön Hainan, 4) li-su i Salween och Mekong-dalarna, 5) schan i Jün-nan, 6) pei (poi) vid Jün-nans sydöstra gräns, 7) kakyen l. sing-po, grannar till schanfolket i Jün-nan. Alla dessa folk försvinna alltmer och uppgå i det kinesiska. Slutligen bo i K. som härskande folk mandschuerna (sedan 1644). De uppges vara omkr. 20 mill., men de fleste af dem ha antagit kinesernas språk och seder. — Af utlänningar funnos 1908 77,960, hvaraf 44,143 japaner, 9,520 ryssar, 9,043 engelsmän, 3,637 tyskar, 3,353 portugiser, 3,545 amerikaner och 2,029 fransmän. — Emigration. Ehuru kineserna, kanske i högre grad än något annat folk, äro fästa vid sitt land, ha