subordinera under honom och bo i hans hus; sondöttrarna intaga plats som hans döttrar och bli förpliktade till samma ovillkorliga lydnad mot sin svärfader som före giftermålet mot sin fader. Hustrun delar mannens anseende och åtnjuter samma lydnad; som änka leder hon hushållet och förvaltar familjeförmögenheten. Denna ständiga underdånighetsplikt torde i viss mån ha gifvit kineserna deras underdånighet mot andra och förlamat deras handlingskraft. Finner en kines sysselsättning på annan ort, kvarlämnar han ofta hustru och barn i födelsehemmet, men har rätt att på den nya orten skaffa sig en andra hustru, hvilken dock gäller som konkubin och vanligen tillhör en lägre samhällsklass. Månggifte är tillåtet, men förekommer blott hos de rike. Kvinnans ställning är i K. lägre än hos oss. Man önskar sig söner, men icke döttrar. De senare bruka ofta dränkas eller utsättas att omkomma; denna grymhet har man sökt afskaffa genom inrättande af hittebarnshus. Flickornas uppfostran försummas; de få ingen bildning, högst få kunna läsa och skrifva. Numera ha dock flickskolor efter europeiskt mönster börjat inrättas. Från 12:e eller 13:e året få de ej umgås med några män, icke ens med sina äldre bröder. Giftermålet sker, medan mannen ännu är mycket ung; han behöfver ju icke ha några förvärfsmedel, då han fortfar att lefva i sin faders hem. Förlofningen eklateras vanligen redan under den späda barndomen. Om bröllopsfirandet se Bröllop, sp. 465 med fig. Det är tillåtet att skiljas eller att sälja sin hustru till en annan man. Endast en änkling har rätt att gifta om sig, men icke änkan, hvilken ofta föredrager att efter mannens död under stora ceremonier taga sig af daga med gift. — Begrafningsceremonierna äro mycket vidlyftiga. Sorgetiden efter föräldrar eller för hustrun efter hennes man är 27 månader, efter barn, syskon eller hustru ett år. Sorgefärger äro hvitt, blått och askgrått. Arfsrätt ha endast sönerna; den äldste erhåller stamtaflan och oftast dubbelt mot de andre. Slafveriet har hittills förekommit i K., i det föräldrarna någon gång sålt en son, men ofta döttrar; men det har varit endast temporärt, enär det ålegat egaren att skaffa en man åt slafvinnan, hvarvid hon löstes ur slafveriet, och den manlige slafven hade rätt att före sitt 30:e år få gifta sig, hvarefter hans slafveri öfvergick på sönerna t. o. m. fjärde generation. Hans döttrar blefvo däremot fria. Det var med sådana slafvinnor, som bordellerna rekryterades, ty en fri kinesisk kvinna hemfaller sällan åt prostitutionen. Nu är dock slafveriet afskaffadt (1909). — Kinesernas föda är af mycket skiftande slag, man äter nästan allt, äfven det, som för européen synes onjutbart. De allra fleste kineser äro vegetarianer. I mellersta och södra K. är ris hufvudfödan, i norra K. hvetemjöl, som oftast förtäres i form af makaroner. Därtill komma grönsaker af olika slag, hvarjämte man, för att ge det i vatten kokade riset eller mjölrätterna bättre smak, tillsätter pikanta såser. Icke heller kött försmår kinesen (utom de rättrogne buddisterna), men de fattige ha icke råd att skaffa sig det. Vid nyåret och andra högtider ätes dock öfverallt kött. I byarna kan det icke fås ens för pengar. Väl förekommer det, att hundar och råttor användas till mat, men dock blott undantagsvis, och därför att man anser deras kött hälsosamt. Får, svin och getter äro de oftast förekommande slaktdjuren, medan nötkreaturens kött icke gärna förtäres. Mycket fjäderfä hålles. Nationaldrycken är te; man dricker uteslutande grönt te och utan tillsats af mjölk eller socker. Spirituosa förekommer mycket mindre än i Europa, och druckna synas sällan. Däremot röker kinesen gärna tobak och ofta äfven opium. Han använder vid bordet icke knif och gaffel, utan två s. k. matpinnar (fig. 5). Kokkonsten är högt utvecklad; en festmåltid (middagen afslutas med soppan i st. f. att börja med den) består ofta af 30—40 rätter, hvaribland sådana som hajfenor, svalbon, svarta ägg (som under längre tid varit i aska nedgräfda i jorden och där undergått en jäsningsprocess), rostade silkespuppor, från hvilka silket borttagits, holoturier m. m., som icke tilltala vår smak. Vinet vid en sådan måltid är dåligt destilleradt risbrännvin (sa-ke), serveradt varmt i små koppar. — För det fattigare folket gå omkostnaderna för födan till endast omkr. 15—20 öre per dag, och de äro därigenom i stånd att underbjuda de europeiske arbetarna, som icke kunna konkurrera med dem. — Folknöjen af många slag finnas i K. Vissa offentliga festdagar firas med stor och larmande tillslutning. De äro nyårsfesten, drakbåtsfesten, stiftad till ära för den i 4:e årh. lefvande Kin-ju-en, lanternfesten 15 i första månaden och fiskarfesten. Kroppsöfningar äro ej omtyckta, icke ens dans; dock förekommer ett slags fotboll. Teaterföreställningar (fig. 21) af utomordentlig längd hållas i alla städer; schackspel har varit idkadt sedan urminnes tider, men är olika vårt; jonglörer och brottare finna tacksam publik. Mycket omtyckta äro lek med pappersdrakar och fyrverkerier. — I en mängd af sina sedvänjor äro kineserna raka motsatsen till européerna. Kinesen skakar hand med sig själf, när han hälsar på en bekant. Vänster, ej höger, är hedersplatsen. Skyltar hänga i Kina rakt ned i st. f. att stå rätt ut. Kinesen skrifver från höger till vänster. Som sorgdräkt bär han hvitt, och när sorgtiden är öfver, klär han sig i svart. Kvinnorna bära byxor och männen klänningar. Män tjänstgöra som husjungfrur och kvinnor som roddare. Om natten går polisen omkring och slår på gonggong, men bryr sig ej om att gripa påträffade inbrottstjufvar, endast skrämmer bort dem från sitt patrulleringsområde. Materiell kultur. Jordbruket är K:s hufvudnäring, och två tredjedelar af befolkningen ha sin utkomst däraf. Det är ett slags kult, hvars öfverstepräst är kejsaren: hvarje år plöjer han, klädd som bonde, tre fåror, i närvaro af prinsarna och de högste mandarinerna. Ehuru landtbruksredskapen äro bristfälliga, öfverträffar intet folk kineserna i konsten att odla jorden. Den kinesiske bonden har genom en lång tradition lärt sig känna jordens egenskaper och växternas behof; han vet, att olika växter böra följa på hvarandra i en viss ordning, han preparerar utsädet, innan det lägges i jorden, han vårdar hvarje planta på sin lilla åker, han vattnar ifrigt fälten; med ett ord, jordbruket drifves med större intensitet än trädgårdsskötseln i Europa. Därför har K:s jord, trots den långa kulturen, icke förlorat något af sin fruktbarhet. — Ursprungligen var jorden kollektivegendom, och hvarje man mellan 20 och 60 år hade rätt att odla en del däraf. Då kejsarmakten blifvit större, började kejsarhuset och landets stormän