bemäktiga sig delar af den som privategendom, utlämnande mindre stycken åt underlydande tjänare, ett slags länsväsen, som delade folket i herrar och slafvar. Denna utveckling började i 12:e årh. och varade till inemot det 4:e årh. f. Kr. Vid denna tid efterträddes länsväsendet af den privata eganderätten äfven för bönderna, med rätt att sälja, bortskänka och ärfva jorden. Detta system visade sig emellertid olämpligt, enär de rike förvärfvade sig stora gods och de fattige blefvo daglönare hos dem. Därför förklarade en kejsare i 9:e årh. e. Kr., att all jord vore kejsarens, att ingen undersåte skulle få bruka mer än 1 tsin (omkr. 6 har) och att ingen finge sälja den jord han fått att bruka. Så stark är dock i K. traditionens makt, att de nya stadgandena icke öfverallt kunde göra sig gällande, och därför återfinnas ännu alla dessa olika egande- och nyttjanderättsbestämmelser vid sidan af hvarandra, om ock det sist nämnda är allmännast. Därför öfverväger det lilla jordbruket; egaren har blott nyttjanderätt till jorden; när han säljer den, får han betaldt endast för de förbättringar han gjort, och han är skyldig att betala staten en grundränta, den enda direkta skatten i K. Räntan utgår efter egendomens areal och jordens beskaffenhet och varierar i olika provinser mellan 1,5 kr. och 12,5 kr. pr har; afdikade områden äro under en tid skattefria. På slätten är jorden mest styckad, där lefver ofta en familj af 5 medlemmar på 1—2 har; den, som eger 6 har, anses förmögen; högst få ega mer än 20 har, om än egendomar på 600 har förekomma. I bergstrakterna äro de i regel större, och där finnas gods på ända till 1,200—1,800 har. — Med undantag för nordligaste K. kan jorden bearbetas under hela året. I södra K. får man härigenom ända till 5 skördar på året. Riset (fig. 9) sås i maj och skördas i början af juli, sedan sås ett mindrevärdigt ris, det s. k. sprit-riset, som skördas i okt.; därpå plöjes jorden, och åkern delas i fyra delar; på tre odlas kål och bönor, på en raps och på områdena mellan dessa delar klöfver. Både rapsen och klöfvern äro afsedda att nerplöjas till jordens gödning. Skörden sker successivt, alltefter som den mognar. Därpå får jorden hvila till i början af febr., då den öfversilas med vatten, gödslas och plöjes, hvarefter hvete, korn och ärter sås. — I södra och mellersta K. är ris hufvudsädet, i norra och nordvästra (inklusive Sz’-tschwan) hvete, korn, hirs, majs, potatis, batater, vin, bomull, rabarber, indigo, hampa, ramie, jute, lin m. m. Sockerröret odlas i södra K., tobak planteras öfverallt, te odlas i små trädgårdar hufvudsakligen på kuperad mark. (För te- och risodlingen är närmare redogjordt ofvan, sp. 30). Oljeväxter odlas i mängd delvis för att användas som gödselmedel. Opium produceras, ehuru förbjudet, mest i de västra och mellersta provinserna. Tredjedelen af allt råsilke kommer från K. Den mesta bomullen kommer från mellersta och nedre Jang-tse-kiangdalen. Då ingen jordbruksstatistik finnes i K., kunna inga siffror anges. Skogsbruk finnes ej, emedan största delen af landet är skoglös. Boskapsskötseln är obetydlig, en följd af ängarnas ringa omfattning. Den kinesiska hästen är ful, men stark, den användes hufvudsakligen i armén och polistjänsten. I östra K. användas i stället oxar och åsnor, i västra den tvåpuckliga kamelen. Nötkreatur hållas föga, de äro små och likna zebu. Buffeln hålles som dragdjur; fettsvansfåret och geten äro allmänna husdjur; i än högre grad gäller detta om svinet. — Fisket, både hafs- och sötvattensfisket, är däremot af stor vikt. Fisk är jämte ris folkets hufvudnäring och det i så hög grad, att stora partier måste importeras. Fisk användes äfven som gödselmedel. Bergsbruk. K. är utomordentligt rikt på nyttiga mineralier, ehuru dess bergsbruk ännu är stadt i sin första utveckling, ty om än järnmalm och stenkol brutits sedan äldsta tider, bedrefs bergsbruket ingenstädes med större intensitet. Det är först européerna, som gifvit mer fart åt detsamma. Sedan 1907 har handelsministeriet kontrollen öfver bergverken. Guld finnes i större mängd vid öfre Jang-tse-kiang, som under en sträcka, där den når längst åt s., kallas Kin-scha-kiang (guldfloden) samt i Jün-nans floder, där jordens största guldvaskeri ligger. Äfven i Schen-si och i Kwei-tschóu finnes guld, möjligen också i Schan-tung och annorstädes. Silfver förekommer dels rent i Kan-su, Hu-nan, Kwang-si och allra mest i Jün-nan, där man årligen vinner silfver för nära 30 mill. kr., dels i förening med bly i Kwang-tung (mellan Kanton och Macao). Järn finnes i nästan alla provinser, särskildt i Tschi-li, Schan-si och Schan-tung, men brytes ej i större skala, hvadan stora kvantiteter införas; koppar förekommer i stor mängd i Jün-nan och Kwei-tschóu, tenn i Jün-nan, hvarifrån årligen utföres för 2 mill. kr. till Tonkin (öfver Möng-tsze), kvicksilfver i Kwei-tschóu, Hu-nan, Kan-su och Schen-si. Dessutom komma från södra Jün-nan rubiner, ametister, safirer, topaser o. a. ädla eller halfädla stenar. Porslinsjord finnes vid King-tö-schönn i Kiang-si, vid Jü-tschöng i Ho-nan, vid Lung-tsüan i Tsche-kiang o. a. Svafvel, grafit och sjöskum fås i mängd. — Värdefullast är dock den omätliga tillgången på stenkol. K. är jordens på stenkol rikaste land. Man skattar stenkolsfältens utbredning till 500,000 kvkm. Ensamt i Schan-si är en yta af 88,100 kvkm. täckt af kollager af mer än 13 m. tjocklek, och man har beräknat, att här finnas 630,000 mill. ton utmärkta antracit- och andra kol. Äfven i Tschi-li, Schan-tung, Schen-si, Kan-su, Hu-pe, Hu-nan och andra provinser finnas kol i stora mängder, på några ställen tillsammans med järn. Emellertid bearbetas i större skala knappt mer än de af ett engelskt bolag bearbetade grufvorna vid Kai-ping, nordöstra Tschi-li (600—700 tusen ton per år), hvilkas produkter på järnväg föras till hamnarna Ta-ku och Schan-hai-kwan. Eljest ha grufvorna ännu blott lokal betydelse, och K. importerar årligen 1,5 mill. ton kol, till större delen från Japan. (Exporten var 1908 endast 28,000 ton.) — Salt beredes i södra K. af hafsvatten och vinnes i Sz’-tschwan, Jün-nan och Schan-si ur saltbrunnar eller saltträsk. Salt är statsmonopol, och saltproducenterna måste sälja till regeringens agenter, hvilka för ett pris, som täcker skatten, återsälja till de privilegierade salthandlarna. Saltskatten inbringar årligen omkr. 14 mill. haikwan tael. Vid öfre Jang-tse-kiang och i Schen-si finnas petroleumbrunnar. — I Sz’-tschwan förekommer naturlig gas, som med bamburör ledes till att afdunsta vattnet vid saltbrunnarna. — Heta källor träffas i de flesta provinser, särskildt i västra delen. — Då de utländska bolag, som erhålla järnvägskoncessioner,