Undervisningsväsen. Den lägre undervisningen är i K. de enskildes sak. Vanligen förena sig flera familjer om att anskaffa en lärare för sina barn, hvilken undervisar i läsning, skrifning och andra ämnen, bland hvilka dock ej ingår matematik eller naturkunnighet. Dock kunna blott 37 proc. af männen och 2 proc. af kvinnorna läsa. Förr grep regeringen in först vid examinas afläggande. Det gafs tre grader: hsiu-tsai (kandidat), tschü-yen [utt. djii-renn; doktor] och tschin-schik [utt. djin-schik; professor]. Den, som aflagt dessa tre examina, i hvilka hufvudämnet var K:s klassiska litteratur, erhöll viss rang och tillträde till statens högre ämbeten. De båda sista examina aflades endast i Peking och hvart tredje år, hvarvid examinanderna voro inspärrade under flera dagar och nätter i tusentals små hyddor. En ännu högre examen aflades i kejserliga palatset i Peking; den, som bestod i densamma, fick inträde i kejserliga vetenskapsakademien (han-lin-yan) eller användes i de högsta ämbeten. — Sedan flera moderna skolor inrättats, där europeiska lärare undervisade i både exakta vetenskaper, historia, geografi och främmande språk, bortsopade ett kejserligt edikt af 3 sept. 1905 det gamla historiska examensväsendet. Numera finnes i Peking ett kejserligt universitet (fig. 16), som är statsinstitution, vid hvilket undervisas i engelska, tyska, franska, ryska och japanska språken, i juridik, matematik, kemi och andra naturvetenskaper, af europeiska och japanska professorer, medan undervisningen i kinesiska ämnen handhas af kineser. 1906 inrättades i Peking en medicinsk skola för utbildande af infödda läkare. Äfven i Tien-tsin finnas ett kinesiskt universitet, med 5 utländska och 7 kinesiska lärare, dessutom ett anglo-kinesiskt college, en industriskola under japansk tillsyn, medicinska skolor och missionsskolor. I 15 provinshufvudstäder ha colleges inrättats, medan folkskolor och allmänna läroverk, landtbruks-, tekniska, polis- och krigsskolor växa upp öfver allt i K. I Schang-hai och öfriga hamnar finnas många missions- och andra skolor. Plan föreligger (1910) till upprättande af ett internationellt kristligt universitet i Hankou, Hanjang eller Wu-tschang. Omkr. 16,000 kineser studera utomlands (däraf 10,000 i Japan 1905). Högre krigsskolor ha under de senaste åren inrättats vid de militära etablissemangen i Tien-tsin, Pao-ting-fu, Nanking, Schang-hai, Kanton och Fu-tschóu. För tidräkningen begagnar man sig af en 60-årig cykel; dygnet, från midnatt till midnatt, delas i 12 timmar. Indelning i veckor finnes icke, alltså förekommer icke heller någon hvilodag i veckan. Året delas i 12 månader, om 29 eller 30 dagar, hvilka ej sammanfalla med Västerlandets. Kinesernas kultur är ett fenomen utan motstycke. Den är icke allenast så urgammal, att den i ålder knappt står efter den fornegyptiska, utan tillika så egenartad och sluten inom sig, att den icke synes ha sammanhang med någon annan. Enligt kinesernas traditioner skola skriftecknen ha uppfunnits hos dem redan 3,500 år f. Kr. Omkr. 800 år senare skola kineserna ha upptäckt magnetnålens egenskap att peka mot n. (kineserna anse, att den visar mot s.), men icke tillgodogjort sig denna egenskap för konstruktion af kompasser förrän omkr. 1100 f. Kr. I slutet af 6:e årh. e. Kr. uppfunno de träsnittstrycket och omkr. 1050 konsten att trycka med rörliga typer. Krutet kände de redan 400 år före vår tidräkning, papperet i 1:a årh. e. Kr., och porslinet uppfunno de sannolikt i början af 800-talet; pappersmynt använde de redan i 2:a årh. e. Kr., decimalsystemet i allt slags mått är hos dem urgammalt, glasögon kände de långt före européerna, och slutligen är siden en kinesisk uppfinning. I många grenar af konstindustrien stå kineserna utomordentligt högt (se ofvan, sp. 39). Deras bildande konst är ett troget uttryck af det kinesiska skaplynnet; de äro framstående i att nyktert återgifva det hvardagliga, och en motvikt därtill bildar deras böjelse för det groteska. Om den kinesiska målarkonsten har man i Europa först under de senaste årtiondena börjat taga närmare kännedom. Att kineserna varit direkta lärmästare för japanernas mycket beundrade måleri, har länge nog varit kändt; men man har nu äfven funnit, att flera bland de äldre kinesiska målningarna kunna i konstnärlig förtjänst fullt täfla med de bästa af japanernas yngre (jfr vidstående pl. VI med pl. I—II till art. Japansk konst). I K. fanns porträttmåleri redan i 2:a årh. f. Kr., och papperets uppfinnande (1:a årh. e. Kr.) gaf fart åt det alltsedan härskande måleriet med vattenfärger. Efter buddismens införande fingo de religiösa ämnena en framträdande plats vid sidan af de världsliga. Klostren blefvo konstens hemvist. Sin blomstring upplefde den under Sung-dynastien (960—1295), då i synnerhet landskapsmålningen omhuldades. Under Ming-dynastien (1368—1644) visar sig början till en urartning, som sedermera betecknats af konventionell och fantasilös skolmässighet. Kinesernas målarkonst utmärkes för kalligrafiskt fin detaljframställning och ofta kraftiga färgharmonier, men den skiljer ej på hufvudsak och bisak samt har ringa begrepp om perspektivet; aflägsnare föremål göras visserligen smärre, men ställas ofvanför de närmare. — Bildhuggarkonsten alster inskränka sig mestadels till kolossalbilder af Buddha (jfr Buddismen, fig. 2) och krigsgudar med bistert grimaserande ansikten. Större förtjänst ega kolossalskepnaderna af djur och män framför Ming-dynastiens grafvar n. om Peking (fig. 18) och vid Nanking. Mera utvecklad och storartad visar sig stundom arkitekturen, särskildt i flera allmännyttiga arbeten, såsom broar (fig. 17), hamndammar och den stora muren. Sällsamma förefalla templen (fig. 13 o. 14), palatsen samt andra större offentliga och enskilda byggnader med sina egendomligt svängda tak, hvilka vid husets hörn äro långt framskjutande och icke sällan prydda med fantastiska, rikt förgyllda eller lackerade bildhuggerier. Mest i ögonen fallande visa sig dessa på de månghörniga, af fem, sju, nio, t. o. m. flera våningar bestående tornen, hvilkas mönster jämte åtskilligt annat i arkitekturen kommit med buddismen från Indien. Hvarje våning är nämligen skild från den närmast öfre genom ett tak, från hvars gafvelspetsar klockor ofta nedhänga (se vidare Byggnadskonsten, sp. 711—712 och pl. III). — Verkliga mästare äro de i konsten att anlägga trädgårdar (fig. 19) på ett behagligt och verkningsfullt sätt; liksom japanerna, som fått sin äldre kultur från K., hysa de förkärlek för träd i dvärgform. — För musiken ega de många instrument, lutor, gitarrer, flöjter o. a. blåsinstrument, en dragharmonika, klockor,