trummor, pukor etc., dock sakna de sinne för ackorder, melodi eller harmoni. Vid deras teaterföreställningar utföra män äfven kvinnoroller. — Tidningar på kinesiskt språk äro jämförelsevis fåtaliga (inalles omkr. 200). Dock ega de världens äldsta tidning, huvudstadstidningen (King-pan; utt. djing-bao), som utges i Peking sedan dynastien Tangs tid (7:e—10:e årh.). Den första tidningen efter europeiskt mönster (Shon-pan) uppsattes 1870 i Kanton af en engelsman och är K:s mest spridda och gedignaste tidning (uppl. 350,000 ex.). Vid sidan af kinesiska blad är den europeiska pressen starkt representerad, med tidningar mestadels på engelskt språk. Religioner. Om K:s inhemska religion se Tao. — Buddismen [fou-kiao, statsspråkets utt. få-djiao] inkom i K. i 1:a årh. e. Kr., men vann större utbredning först efter det 6:e. Nu har den tempel öfverallt och många anhängare, särskildt bland det lägre folket, men har å andra sidan förfallit till en rå afgudadyrkan. Genom buddismen kom den nu allmänna tron på själavandring in i K. Mellan tao och buddismen råder numera icke någon strid; ofta uppträda de olika religionernas präster vid hvarandras sida, t. ex. vid begrafningar. — Judendomen skall enligt en tradition ha inkommit i K. under dynastien Han (206 f. Kr.—221 e. Kr.). Judarna, som ofta kallas ”blå muhammedaner”, voro fordom vida talrikare än nu och bildade stora församlingar i Nankin, Peking och Ning-po. I våra dagar återstå blott några hundratal i Honans hufvudstad Kaiföng. — Islam fick fast fot i K. redan 628 genom en kusin till Muhammed, hvars graf i Kanton ännu är en vallfartsort för alla K:s muhammedaner. Deras antal är omkr. 30 mill., de fleste bo kring öfre Hwang-ho i prov. Kan-su. Själfva kalla de sig Kiao-mun [utt. djiao-min; ”religionens folk”], af kineserna benämnas de hoï-hoï; [utt. hue'j-hue'j]. De hålla sig skilda från andra religionsbekännare och äro opålitliga som medborgare. Muhammedanerna i Jün-nan började 1856 ett uppror, som icke kufvades förrän efter 13 år, i norra K. utbröt ett uppror 1860, som kännetecknades af de gräsligaste massakrer på den kinesiska befolkningen och hotade att från K. lösrycka prov. Kan-su och Schen-si, men som nedslogs efter 15 års strider. 1896 utbröt en mindre revolt bland muhammedanerna i Kan-su, hvilken dock snart kufvades. — Kristendomen är lika gammal i K. som islam, men har icke vunnit samma anslutning. Det var nestorianska missionärer, som först uppträdde där (638). Ännu på Marco Polos tid funnos kristna i alla provinser, mest i de norra. De nestorianske kristne finnas dock ej längre; de ha öfvergått till islam, sannolikt på Tamerlans tid. Reclus anger de s. k. dunganerna vara ättlingar af dem. — Under den senare medeltiden framträngde katolsk kristendom till K. Redan i slutet af 1200-talet upprättade Montecorvino kyrkor i K. och blef ärkebiskop i Kanbalik (Peking, 1307), 1313 upprättades en biskopsstol i Zaitun (Tsüan-tschóu i Fu-kien), men 1369 stängdes K. för utlandet, och kristendomen gick under. — På 1500-talet, sedan portugiserna funnit sjövägen till K., började en ny katolsk missionsverksamhet, som mötte stort motstånd; men den utvecklades kraftigt, sedan jesuiten Ruggiero (1580) fått tillträde till Kanton. Hans ordensbroder Ricci kom 1601 till Peking och lyckades för sin tro vinna en mängd af de högre klasserna. Det såg en tid ut, som om kristendomen skulle få stor spridning i landet. Olyckligtvis uppstodo strider mellan jesuiterna och deras konkurrenter i missionsarbetet, dominikaner och franciskaner, hvilka icke utan orsak beskyllde jesuiterna för kätteri, enär de i sin förkunnelse upptagit vissa kinesiska åskådningar, såsom vördnaden för förfäderna och för Kong-fu-tses läror. Efter 70 års tvister härom gaf påfven Klemens XI jesuiterna orätt genom en bulla, som af kejsaren betraktades som ett ingrepp i K:s inre förhållande och gaf dödsstöten åt den kristna missionsverksamheten. 1718 förjagades alla missionärer utom jesuiterna, senare förbjödos äfven de att predika, förföljelser började mot de omvände, och snart var kristendomen nästan fullständigt utrotad. — Det var först genom fördragen i Tien-tsin (juni 1858) och i Peking (okt. 1860) som fri religionsutöfning medgafs åt alla kristna samt rätt för deras missionärer att resa i landet, om de medförde pass. Icke heller skulle öfvergång till kristendomen medföra straff. Motviljan mot kristendomen och de kristne, särskildt de infödde, är dock fortfarande stor i K. och tar ofta uttryck i blodiga förföljelser. Antalet omvända är litet; de fleste tillhöra de fattigaste klasserna. Det vanligaste sättet för att vinna anhängare är att under tider af krig eller hungersnöd hopsamla föräldralösa barn eller köpa barn af deras föräldrar för att uppfostra dem till kristna. F. n. arbeta 11 katolska ordnar i K.; katolikerna hade 1900 41 apostoliska vikarier i de 18 provinserna, 700 europeiska och 500 infödda präster samt räknade omkr. 1 mill. trosföfvanter. Deras kyrkor och skolor äro öfver 3,000 af hvartdera slaget, skolbarnens antal 60,000; i 50 seminarier undervisas omkr. 1,000 studenter. Den evangeliska missionen började 1807 (med Robert Morrison) från England, men tog större fart först 1842. Hela antalet protestanter är omkr. 150,000. Omkr. 50 protestantiska missionssällskap äro i verksamhet med ungefär 1,500 missionärer (till hälften kvinnor); de ha 600 kyrkor och öfver 20,000 skolbarn, 70 sjukhus och 50 apotek. (Jfr Baselmissionssällskapet, sp. 1020.) Bland missionärerna finnas (1910) 43 svenskar (män och kvinnor), med 85 infödda biträden. De arbetade på 11 stationer och 33 bistationer, och under 1909 hade de undervisat 248 barn. Den mest betydande svenske missionären i K. var K. T. Hamberg (se Hamberg 2). J. F. N. Försvarsväsendet har ända till senaste tider befunnit sig i ett föråldradt skick. K:s stridskrafter ha utgjorts af: 1) Den s. k. gamla hären, rekryterad af landets senaste eröfrare, mandschuer och mongoliska tatarer, samt indelad i 24 ”fanor” med mycket olika styrka, brokigt klädda, ålderdomligt beväpnade, förlagda i Peking och andra större städer, skilda från befolkningen och till största delen af ringa värde. 2) Nationalarmén (ying-ping, ”gröna flaggornas armé”), delad i 18 kårer, en för hvarje provins, och ytterligare i ”fanor”, en milis, ställd under vicekonungarna eller guvernörerna och till sitt värde beroende på deras omsorg för densamma, dock i allmänhet föga användbar utom i prov. Tien-tsin, där den af Li-Hung-Tschang sattes i godt skick. 3) Värfvade trupper till växlande antal och af i allmänhet tvifvelaktigt värde. Armén borde uppgått