sin fru, som dog af ett fall ut genom fönstret. 1866
kallades han till professor i konsthistoria vid
Polyteknikum i Zürich. — K. var en föreläsare
och talare af hög rang. Som skald utgaf han
Gedichte (1843, 7:e uppl. 1872; 2:a samlingen
1868), hvilka utmärka sig för lifsvärme och skön
form. I synnerhet äro tvenne episka dikter berömda,
främst
Otto der schütz (1846; 81:a uppl. 1903),
men äfven
Der grobschmied von Antwerpen (1872;
5:e uppl. 1900); mindre framstående är däremot
hans dramatiska dikt
Nimrod (1857), ehuru den ej
saknar skönheter. Tills. med sin fru utgaf han
Erzählungen (1849; 3:e uppl. 1883). Hans sista
dikt var
Tanagra. Idyll ans Griechenland (1883; 3:e
uppl. 1886). — Som konsthistoriker författade han,
utom den ofvannämnda konsthistorien,
Euripides und die
bildende kunst (1872),
Peter Paul Rubens (1874) och
Mosaik zur kunstgeschichte (1876). Ett monument öfver
K. restes 1906 i hans födelseort. Jfr monografier
af Strodtmann (2 bd, 1850), Henne am Rhyn (1883),
J. Joesten (1904) samt Lübkes ”Lebenserinnerungen”
(1893). K:s hustru skref den skarpt satiriska
romanen
Hans Ibeles in London, som utkom 1860 efter
hennes död, samt arbeten i musikundervisning. Jfr
M. v. Meysenbug, ”Memoiren einer idealistin” (4:e
uppl. 1899), och biografi af J. F. Schulte (1909).
C. E. N. (G—g N.)
Kinkeliba [kin-],
bot., farm. Se
Combretaceæ.
Kinkeljes [kin-]. Se
Rupert Knekt.
Kinker [ki'n-], Jan
, holländsk författare, f. 1764, d. 1845, var först
advokat, beklädde 1817—30 professuren i nederländska
språket och litteraturen vid universitetet i Liège och
lefde sedan i Amsterdam. Hänförd anhängare af Kant,
sökte han utbreda dennes filosofiska idéer bland sina
landsmän, dels i prosaskrifter, dels i tankedigra
dikter (samlade i 3 bd, 1819—21). Senare omfattade han
Schellings system. Hans större filosofiska arbeten
äro
Inleiding eener wijsgeerige algemeene theorie
der talen (1817),
Brieven over het natuurregt (1823)
och
Essai sur le dualisme de la raison humaine (2 bd,
1850—52). K. skref äfven tragedier, bl. a.
De Rots
(1789),
Almanzor en Zehra (1804) och
De Tempelheeren
(1805). Se arbeten om K. af M. C. van Hall (1850)
och van der Wijck (1864).
<img l>
Kinmansson, skådespelarsläkt. 1.
Fredrik Gustaf
K., bassångare och skådespelare, f. 27 maj 1787 i
Stockholm, d. 2 maj 1852 i Norrtälje, blef först elev
vid baletten, hvarifrån han 1806 öfverflyttades till
sångskolan, anställdes 1812 som aktör och sångare vid
Operan och Dramatiska teatern (nedbrunnen 1825) samt
lämnade den kungl. scenen med pension 1845. K. egde
en synnerligen mjuk och fyllig basröst samt mycken
musikalisk bildning. Som hans förnämsta sångroller
nämnas
Sarastro i ”Trollflöjten” och, framför alla,
Mikeli i ”Vattendragaren”. På talscenen utförde han
bl. a.
Oden, kejsar Venceslaus i ”Herman von Unna” och
Talbot
i ”Maria Stuart”.
2.
Lars Adolf K., den föregåendes broder, sångare
och skådespelare, f. 16 maj 1797 i Stockholm, d. där
4 febr. 1855, genomgick operetteaterns sångskola
och var därefter elev vid baletten samt anställdes
som aktör 1818. Bland hans många roller både på
sångscenen och på talscenen förtjäna nämnas
Leporello,
Papageno, Gaveston i ”Hvita frun”,
Borgmästaren i
”Czar och timmerman” samt en af hans sista sångroller,
Sulpiz i ”Regementets dotter”, vidare
Frans Bertram i
”Brodertvisten”,
Gaspard i ”Debutanten och hennes
far” jämte flera andra, i hvilka han med framgång
efterträdde Lars Hjortsberg. K. öfvergick 1850
till Mindre (sedermera Dramatiska) teatern, där
han var flitigt använd.
<img l>3.
Lars Gustaf K., den föregåendes son,
skådespelare, f. 15 april 1822 i Stockholm, d. där
26 jan. 1887, elev vid K. teatern 1840 och aktör
där 1843, verkade 1847—81 vid Mindre teatern under
Torsslow och Stjernström samt efter dess öfvergång till kunglig scen
1863. Han var särdeles omtyckt i älskarroller, tack
vare sitt manerfria, naturfriska spel samt stämmans
manligt varma klang och innerliga tonfall. Bland
hans uppgifter på Mindre teatern må nämnas
Giulio
i ”Slottet Castro”,
Georges Bernard i ”Börd och
förtjenst”,
Tristan i ”Kung Renés dotter”,
Axel i
”Axel och Valborg”,
Romeo i ”Romeo och Julia” och
Sullivan, bland senare roller
Ove i ”Mjölnarfröken”,
Gunnar Herse i ”Härmännen på Helgeland” och
Johan
Tönnesen i ”Samhällets pelare”. K. var gift med
skådespelerskan Zelma Bergnéhr (se
Hedin 3)
och därefter med skådespelerskan Helfrid Torsslow
(se K. 4).
<img l>4.
Helfrid K., den föregåendes hustru,
skådespelerska, f. 15 jan. 1831 i Stockholm, d. där 12
mars 1906, var dotter till konstnärsparet
Olof Ulrik
Torsslow och hans hustru, Sara Fredrika Strömstedt,
samt fick en utmärkt scenisk uppfostran. 1848—57 var hon anställd
vid Mindre (sedermera Dramatiska) teatern. Hon trädde
1853 i äktenskap med skådespelaren L. G. Kinmansson
(se K. 3). 1857 ingick hon vid K. teatern, men
återvände redan 1858 till Mindre teatern samt
stannade kvar vid denna scens förändring till
kunglig (1863). Där utförde hon under en lång följd
af år nästan alla ingénue- och älskarinneroller,
bl. a.
Julia, Valborg, Prinsessan Cecilia i ”Solen
sjunker”,
Alice i ”Börd och
