sig nedsatt syn, stundom t. o. m. blindhet i veckor och månader, oreda i tankeverksamheten och djup sömn. Vid svår förgiftning iakttagas höggradig kraftnedsättning (kollaps), medvetslöshet, delirier och konvulsioner, hvartill hjärtverksamhetens försvagande väsentligt bidrager; dock afstannar i regel andningen, innan hjärtat förlamas. Dödsdosen för vuxen person är omkr. 8—10 gr.; dock ha redan 2 gr. i enstaka fall ledt till döden. Flertalet kininförgiftningar går till hälsa, emedan giftet vanligen till stor del (omkr. 3/4) raskt förstöres, hvarjämte det öfriga snart utsöndras genom njurarna. — Kinin företer lokalt retande verkningar: vissa arbetare i kininfabriker få genom retning af dammet hudutslag (eksem). Vid intagning af kininsalt framträder dettas synnerligen bittra smak, hvaraf spottflöde förorsakas. Stora doser och långvarig användning störa ej sällan magens förrättningar, medföra illamående och kräkningar. Vid insprutning under huden vållar kininsalt lätt bulnad; tillfogas antipyrin eller uretan, uteblir denna skadliga lokalverkan. — Vissa individer förete abnorm känslighet för (idiosynkrasi emot) kinin; somliga få rödflammigt, kliande ”utslag”, stundom med feber, äfvenså svullnad, t. o. m. blödningar i huden; andra få frossbrytning och feber (utan utslag) i stället för temperaturnedsättning o. s. v. — Sin största betydelse som läkemedel har kininet vid behandling af frossa (se d. o.) och andra malariasjukdomar. Doserna äro antingen 1—2 gr. på en gång eller i tätt upprepade mindre doser. Gifvet i rätt tid (5—6 timmar före ett väntadt frossanfall), kan kininet hindra eller mycket mildra frysning och feber, och sedan ytterligare ett eller flera anfall på detta sätt ”kuperats” och kininbehandlingen fullföljts någon tid med mindre doser, tills den ansvällda mjälten dragit sig samman, är vanligen frossan botad. Om en förekommande (profylaktisk) användning af kininet se Frossa, sp. 1491. — Som febermedel vid andra än frossjukdomar användes kinin fortfarande ej sällan, ehuru dess verkan därvid är endast ”symtomatisk”, ej ”specifik”, i det att medlet blott tillfälligt undanröjer febern, ej dennas orsak, smittämnet och dettas giftiga produkter. Anfall af nervvärk (neuralgi) häfvas ibland af kinin, särskildt om de återkomma regelbundet; i en del fall bero sådana neuralgier på frossmitta. För att förstärka den rogifvande verkan förenas kinin med brom till brometum chinicum, Äfven kikhosta behandlas stundom framgångsrikt med kininsalt, hvarvid ej sällan det föga smakande garfsyrade kininet (tannas chinicus), eukinin l. d. användes. Som medel mot aptitlöshet och allmän svaghet ha ofta användts små kinindoser under längre tid tillsammans med järn, t. ex. i preparaten Citras ferrico-chinicus och Pilulæ ferratæ cum chinina, äfvensom diverse preparat på kinabark (se d. o.). Egentligt värde torde kininet härvid ha blott i sådana fall, då svaghetssymtomen äro följder af frossa eller annan febersjukdom. P. T. C. (H. E.) C. G. S. Kininferricitrat. Se Järnmedel och Järnpulver. Kinisarin (Kinizarin, Chinisarin), kem., ett färgämne, 1,4-dioxiantrakinon, framställes på laboratoriet därigenom, att man upphettar en viktsdel hydrokinon, fyra dlr ftalsyreanhydrid och 10—20 dlr koncentrerad svafvelsyra två timmar till 170—200°. Då blandningen hälles i vatten, erhålles en fällning, som omkristalliserad i isättika ger stora, orangegula, bladformade kristaller med 195° smältpunkt. Vid fabriksmässig framställning fås kinisarin genom inverkan af koncentrerad svafvelsyra och borsyra på antrakinon vid hög temperatur. Kinisarin är utgångsmaterial för en serie färger (t. ex. kinisaringrönt), som hör till den grupp tjärfärger, hvilka härledas ur kolvätet antracen, en produkt ur stenkolstjära, E—t N—n. Kinizarin. Se Kinisarin. Kink, sjöv. Då en tågända, vare sig genom väta eller genom felaktig uppskjutning, på något ställe drager ihop sig och bildar liksom en halfknut, så att den icke kan löpa fritt genom en blockskifva e. d., kallas detta en ”kink”. Genom att vrida tåget i motsatt riktning mot hindret ”slår man ut kinken”. Kinkar på hamptross äro merendels ofarliga för trossen; detta är däremot icke fallet med kinkar på ståltråd eller ståltrådslina. L. H.* Kinkaju [kin-], zool. Se Veckelbjörnen. <img l>

Kinkel [ki'n-], Gottfried, tysk skald och konsthistoriker, f. 1815 i Oberkassel nära Bonn, d. 1882 i Zürich, son af en protestantisk präst, studerade i sin ungdom teologi i Bonn och Berlin och föreläste 1836—37 som privatdocent i kyrkohistoria i Bonn. Efter en vistelse i Italien 1837—38 höll han mycket besökta föreläsningar i konstens historia, blef 1840 religionslärare vid gymnasium i Bonn samt strax därefter hjälppredikant i Köln. Vid samma tid gjorde han bekantskap med den fem år äldre Johanna Mathieux (född Mockel, f. 1810, d. 1858), som sedan flera år lefvat skild från sin förste man, och i umgänget med henne fördes han från ortodoxien öfver till den fria tankens rymd. När han 1843 gifte sig med henne, väckte detta den teologiska fakultetens misshag, och därmed var brytningen fullbordad. K. gick 1845 öfver till den filosofiska fakulteten och blef 1846 kallad till e. o. professor i konsthistoria, i hvilket ämne Bonn, först bland Tysklands universitet, då fick en lärostol. 1845 utgaf K. första bandet af det ofullbordade verket Geschichte der bildenden künste bei den christlichen völkern, som utkom samtidigt med Kuglers och Schnaases bekanta verk, utmärkt för formfulländad framställning och lagom vidd i anläggningen. Under 1848 års politiska stormar kastade sig K. in i den revolutionära rörelsen, utgaf en broschyr: Handwerker, rette dich! (1848) och tidningen ”Spartacus” samt blef en af hufvudmännen för socialdemokraterna i Rhenprovinsen. Som deltagare i det badensiska upproret blef han 1849 häktad och dömd till lifstids fästning. Han insattes på Spandau 1850, men lyckades i nov. s. å. rymma därifrån. Efter att ha kommit i säkerhet till England begaf K. sig 1851 till Amerika, men återvände snart till London, där han vid universitetet höll föreläsningar öfver konst och tysk litteratur. I London förlorade han