dock är sluttningen mot Vänern numera nästan alldeles skoglös. Själfva toppen, ”Högkullen”, 306,9 m. ö. h., 262,8 m. öfver Vänerns yta, klädes af barrskog. Bergets längd i n. ö. och s. v. är 14 km., dess största bredd 7 km. — De härliga, vidsträckta utsikter, som erbjuda sig från bergets högre delar, den rika, nästan sydländskt yppiga floran på dess sluttningar, de gamla, ståtliga herresätena, de märkvärdiga grottbildningarna och hela bergets sällsamma yttre med sina breda terrasser, som med lodräta branter, s. k. ”klefvar”, resa sig, den ena öfver den andra, göra K. till ett eftersökt mål för resande och naturforskare. På Högkullen lät Råbäcks egare, frih. K. Klingspor, 1892 uppföra ett 18 m. högt utsiktstorn i 7 våningar, af hvilka de två nedersta innehålla åtta möblerade rum för resande. Likasom de öfriga västgötabergen hvilar K. på en grund af gnejs. Ofvanpå denna lagra sig nästan horisontalt mäktiga öfvergångsbildningar, hvarje öfre hvarf betydligt mindre till utsträckningen än det underliggande. Det lägsta lagret, af omkr. 34 m. mäktighet, utgöres af sandsten; på detta hvilar ett 20—22 m. mäktigt lager af alunskiffer med talrika inlagringar af orsten, dels som lagervis anordnade bollar, dels som sammanhängande bäddar. Vidare följa ceratopygekalk (0,5—2 m.), undre graptolitskiffer (11—18 m.), ortocerkalk (omkr. 51 m.;

Fig. 2. Uppfartsvägen till Råbäcks kalkstensbrott på Kinnekulle, bruten från ”rödstensklefvens” branta vägg. (Den undre röda ortocerkalkens lagring och vertikalsprickor l. ”mälor” framträda tydligt.) Snö.

fig. 2), chasmopskalk (10 m.), trinucleusskiffer och brachiopodskiffer (32 m.), öfre graptolitskiffer (54—56 m.), och slutligen bildas toppen af Högkullen af ett 30 m. mäktigt skyddande lager af trapp (egentligen diabas). Vid de större egendomarna på berget eller af det för dessas skötsel bildade bolaget (Råbäck, Trollmen samt Hällekis aktiebolag) tillgodogöras K:s bergarter genom kalkbränning, cementtillverkning (sedan 1892) samt brytning och bearbetning af sandsten och kalksten för olikartade industriella ändamål, hvartill kommer, ehuru i mindre skala, tegeltillverkning af bränd alunskiffer (alunskifferaska) och kalk, hvarförutom alunskiffer brytes till bränsle vid drifvandet af ofvannämnda tillverkningar. Längs nordöstra sidan af K. går järnväg från Skara till Gössäter och Mariestad (en del af Västergötland—Göteborgs järnväg) och längs västra sidan utmed Vänern (sedan 1896) K.—Lidköpings järnväg (Forshem—Lidköping). Jfr N. G. Strömbom, ”Vägvisare för resande till K.” m. m. (1889), och G. Holm och H. Munthe, ”K., dess geologi och den tekniska användningen af dess bergarter” (Sveriges geologiska undersökning, Ser. C, n:r 172, 1901). A. G.* Kinnekulle—Lidköpings järnväg (sign. Ki. L. J.), som eges af Kinnekulle—Lidköpings järnvägsaktiebolag, är smalspårig (0,891 m.) och 29 km. lång samt belägen inom Skaraborgs län, sträcker sig från Forshems station vid Mariestad—Kinnekulle järnväg öfver Hällekis och Råbäck utefter Vänern mellan denna sjö och Kinnekulle till Lidköping, där den står i förbindelse med Lidköping—Skara—Stenstorps och Lidköping—Håkantorps järnvägar. Mellan Forshem och Hällekis korsar järnvägen i olika plan Västergötland—Göteborgs järnväg. Sträckan Hällekis—Lidköping öppnades för trafik 20 dec. 1897 och sträckan Forshem—Hällekis 8 dec. 1898. 31 dec. 1909 utgjorde bokförda byggnadskostnaden 849,935 kr., hvaraf för rullande material 190,900 kr., och aktiekapitalet 419,500 kr. Järnvägsbolagets styrelse har sitt säte i Lidköping. A. d’A. Kinnéret [kin-]. Se Genesaret. Kinne revir omfattar Skara, Skånings Åsaka, Härlunda, Händene, Synnerby, Skallmeja och Västra Gerums socknar af Skånings härad samt Valle, Kinne, Kinnefjärdings och Gudhems härad af Skaraborgs län och är indeladt i 4 bevakningstrakter. 1905 omfattade det 113 allmänna skogar om 8,434 har, hvaraf 6 kronoparker om 3,327 har. M-g. Kinnerodden, ett annat namn på Nordkyn (se d. o.). Kinnerôt [kin-]. Se Genesaret. Kinnevald. 1. Härad i Kronobergs län, ingår i Mellersta Värends domsaga samt Kinnevalds och Norrvidinge härads fögderi och omfattar socknarna Öjaby, Bergunda, Öja, Vederslöf, Dänningelanda, Täfvelsås, Kalfsvik, Jät, Urshult, Almundsryd samt del af Skatelöf. 93,388 har. 16,947 inv. (1909). — 2. Kontrakt i Växjö stift, omfattar de åtta pastoraten Växjö stads- och landsförsamlingar; Bergunda och Öja; Urshult; Almundsryd; Kalfsvik och Jät; Täfvelsås; Vederslöf och Dänningelanda; Öjaby och Härlöf. 95,806 har. 26,858 inv. (1909). Kinneved, socken i Skaraborgs län, Frökinds härad. 4,115 har. 971 inv. (1909). K. bildar med Vårkumla ett konsist. pastorat i Skara stift, Falköpings kontrakt. Kinne-Vedum, socken i Skaraborgs län, Kinne härad. 2,443 har. 714 inv. (1909). Annex till Forshem, Skara stift, Kinna kontrakt. Kinning. 1. Bergsv., sidomur på ömse sidor om ”dammen” i en masugn. Jfr Dammsten. — 2. Skogsv., timradt utsprång vid öppningen af en flottningsdamm. Den uttimras inåt dammen i 30° à 40° vinkel mot bottnen från denna till dammens öfre del för att hindra, att jordfyllningen framför dammen vid hastig vattentappning neddrages genom dammluckorna. 1. C. A. D.* 2. W. E—n. Kinning (Park) [ki'niȵ pā'k], sedan 1905 del af Glasgow, började bebyggas 1860 och hade 13,851 inv. 1901. J. F. N. Kinnkedja (af ty. kinn, haka), oriktig form kindkedja, en kedja, som löper mellan stångbettets båda sidstänger, under hästens haka. H. J. Dft. Kinnor [kinnå̄r] l. Cinnor, fornhebreisk harpa, trekantig, bärbar, af dyrbart ebenholts eller