(13,8 kvkm.), som har flera öar, bl. a. Queen Mary’s Island, där drottning Maria Stuart satt fången (i slottet Lochleven) 16 juni 1567—2 maj 1568. Hufvudstad är K., vid västra stranden af Loch Leven. 2,136 inv. (1901). (J. F. N.) Kinsale [kinse͡i'l], sjöstad i irländska grefsk. Cork, vid Bandons mynning. 4,250 inv. (1901). Staden har god hamn och drifver betydande fiske, men handeln har till följd af det nära grannskapet till Cork nästan alldeles upphört. (J. F. N ) Kinsbergen [ki'nsberchen], Jan Hendrik van, grefve af Doggerbank, holländsk amiral, f. 1 maj 1735 i Doesburg, d. 22 maj 1819, inträdde vid 15 års ålder i holländska flottan och blef 1762 kommendör. Sedan han i rysk örlogstjänst 2 sept. 1773 besegrat turkiska flottan i Svarta hafvet, återvände han 1775 till Holland, deltog med utmärkelse i sjöstriden vid Doggerbank 5 aug. 1781 mot engelsmännen och förde under 1790-talets första år befälet mot fransmännen till sjöss, men fick afsked vid Bataviska republikens upprättande (1795) och trädde i dansk tjänst. Af konung Ludvig af Holland utnämndes han 1808 till marskalk vid flottan och senare till grefve, af Napoleon till fransk grefve och senator (1811) och af Vilhelm I till amirallöjtnant. K. författade flera skrifter rörande sjöväsendet. — Biografi af van Hall (1841). G. W—k. Kin-scha-kiang [kin-], flod. Se Jang-tse-kiang. Kin-sjan [kin-] l. Kin-schan. Se Altai. Kinsky [ki'n-], gammal bömisk adelssläkt, af hvilken två grenar, en greflig och en furstlig, ännu lefva, båda härstammande från grefve Wenzel Norbert Oktavian K. (d. 1719). Af dennes söner stiftade Franz Ferdinand (d. 1741) den äldre grefliga, och Philipp Joseph (d. 1749) den yngre linjen. En tredje son, Stephan Wilhelm, erhöll 1747 furstevärdigheten, som sedermera genom arf öfvergått till Philipp Josephs efterkommande. Af ättens många framstående medlemmar må nämnas: 1. Wilhelm K., grefve af Wchinic och Tettau, gift med Elisabet Trzka, syster till Wallensteins svåger och förtrogne, den bekante A. E. Trzka. K. valdes till medlem af den provisoriska trettiomannaregering, som tillsattes vid revolutionen i Prag 1618, men drog sig i tid tillbaka och räddade därigenom sina vidsträckta gods. Efter 1630 var han dock i allmänhet nödsakad att uppehålla sig utom Böhmen. Han trädde då i förbindelse med de bömiske emigranterna och nämnes stundom vid sidan af Thurn m. fl. i samband med deras stämplingar med Wallenstein. En viktigare roll vid dessa synes emellertid ha tillfallit honom först 1633, då han bl. a. i maj togs i anspråk för att anknyta förbindelser mellan Wallenstein och Frankrikes sändebud Feuquières. Efter att snart ha råkat i stockning återupptogos dessa underhandlingar vid årsskiftet 1633—34. K. kallades till Böhmen, men indrogs därigenom endast i Wallensteins fall. På samma gång som denne mördades han (25 febr. n. st. 1634) i Eger. Litt.: Schebeck, E., ”Kinsky und Feuquières” (1882; hvilket arbete dock bör användas med försiktighet). Se f. ö. Wallenstein. — 2. Franz Ulrik K., furste af Wchinic och Tettau, son af den ofvannämnde Philipp Joseph K., österrikisk fältmarskalk, f. 1726, d. 1792, efterträdde Stephan Wilhelms redan 1752 aflidne son i den furstliga värdigheten. — 3. Franz Joseph K., grefve af Wchinic och Tettau, son af den ofvannämnde Franz Ferdinand K., österrikisk fälttygmästare, f. 1739, d. 1805, inträdde 1759 i krigstjänst och blef 1768 befälhafvare för ett infanteriregemente. Han verkade oförtrutet för militärbildningens utveckling, inrättade på egen bekostnad en kadettskola och blef 1785 öfverdirektör för militärakademien i Wiener-Neustadt, hvilken han ombildade och skötte till sin död. Han åtföljde ärkehertig Frans (sedermera Frans II) i kriget mot Turkiet 1788—91 samt deltog äfven i 1793 och 1794 års fälttåg. (B. B—s.) Kinstycken [kin-; ty. kienstock], metall., kallas hvad som återstår af ”segerstyckena”, då man genom ”segring” bortsmält blyet ur silfverhaltig koppar. Segringsprocessen nyttjades egentligen för att ur koppar utskilja de densamma åtföljande ädla metallerna, för hvilket ändamål kopparn sammansmältes med verkbly och utgöts i runda kakor eller segerstycken. Ur dessa segerstycken utsmältes l. ”utsegrades” därefter blyet, som då upptog de ädla metallerna. Återstoden af kopparn kallades ”kinstycken”, som därefter vidare behandlades i darrugnen (se d. o.). Hela denna dyrbara och osäkra metod är nu öfvergifven och ersatt genom kopparns beredning enligt andra metoder. C. A. D.* Kintal [kin-; it. quintale], ett annat namn på den levantiska centnervikten kantar l. cantaro (se d. o.). Kintampo [kintā'mpå͡u], handelsplats i nordvästra Afrika, i den till brittiska Guldkustkolonien hörande intressesfären, omkr. 150 km. n. om Kumasi, Asjantis hufvudstad, på en kal, sandig slätt, på något afstånd från högra stranden af Svarta Volta, vid den från Salaga förbi Bontuku, Cape Coast castle och Assinie ledande handelsvägen. Omkr. 15,000 inv., en mycket brokig befolkning, i hvilken invandrade hausa spela hufvudrollen. (J. F. N.) Kintschindschinga [kin-], bergstopp. Se Kanchanjanga. Kin-tschóu [kin-]. 1. Stad på västra sidan af den till Japan utarrenderade halfön Liau-tung, vid dess smalaste ställe (omkr. 4 km. bredt), n. ö. om Port Arthur. Ryssarna befäste K. starkt 1904, men det eröfrades af japanerna 26 maj efter en tre dagars blodig strid. — 2. Stad i prov. Schöng-king (Mandschuriet), vid kinesiska östbanan. K. var förr betydligare än nu, sedan det gått tillbaka i konkurrensen med Niu-tschwang. J. F. N. Kintyre [kinta͡i'ə], Cantire, bergig halfö i skotska grefsk. Argyll, 65 km. lång, 6,5—17 km. bred. Genom näset vid Tarbert hänger den samman med landskapet Knapdale; i s. v. slutar den med det branta Mull of K. (428 m.), endast 21 km. aflägset från irländska kusten. På östra kusten ligger hamnstaden Campbeltown. J. F. N. Kinyras [ki'n-; grek. Κινύϱας, lat. Cinyras], grek. myt., sagokonung på ön Cypern, älskling och förste öfverstepräst åt gudinnan Afrodite, hvars dyrkan han säges ha infört från Asien. Med sin egen dotter Myrrha hade han sonen Adonis. Han gällde äfven som grundläggare af den festliga musiken och nämnes af denna anledning som son af Apollon. A. M. A. Kinzig [ki'nts-]. 1. Biflod till Rhen på högra