klenod”, 1898). Af K:s arbeten finnas vidare på svenska ”Zodiakens barn” (1898, 2:a uppl. 1907), ”Krigshistorier från Syd-Afrika” (1900), ”Utan tråd” (1903), ”Fången” (1905), hvarjämte ett litet urval af hans dikter utkom 1899. K:s författarskap gjorde epok först och främst genom den originella skildringen af Indien. Detta hade aldrig förut skildrats med en så ingående kännedom och på samma gång målerisk stämningsfullhet, hvartill kom K:s utomordentliga berättarförmåga. Hans berättelsesamlingar voro visserligen ojämna: vid sidan af gripande lifs- och kulturbilder stod här och där en obetydlig anekdot, men i det hela röjdes en frisk, ogenerad humor och en spelande fantasi. Situationerna äro gifna med lysande bravur, galleriet af människor och typer omfattar snart sagdt alla Indiens raser och de mest olika klasser; alla åldrar känner han; sin förkärlek egnar han barnen och de hela, enkla, autoktona vildmarksfigurerna. Handlingskraft och oegennytta förhärligas af K., desslikes det organiserade, moderna arbetet, medan den nutida civilisationens egoistiska hvardagsmänniskor och diverse ”-ismer” äro föremål för hans hån och förakt. ”Djungelboken”, historien om ett människobarns uppväxt bland djungelns djur i en vargfamilj, är en underbar djursaga för ungdom, på samma gång ett didaktiskt epos med skickligt dold symbolik, och ger ett samladt uttryck för K:s skaldegåfva och lifsuppfattning i en storslaget komponerad cykel. Ett senare stort verk från Indien, ”Kim”, har icke den romanaktiga spänning, den koncentrerade faktiskhet, som de tidigare indiska berättelserna, utan är anlagd på att med rikt etnografiskt material åskådliggöra de egendomliga och hemlighetsfulla polisadministrativa förhållandena i det engelska Indien. Efter flyttningen från Indien har K. emellertid uppsökt äfven andra ämnen och visat sig stor, äfven där han ej haft det trolska indiska sceneriet att blända med. Den korta novellen (”the short story”) har fortfarit att vara hans älsklingsform; hans roman ”The light that failed”, som delvis innehåller själfbiografiska drag från hans första Londontid och eger flera betydande scener, är som helhet konstnärligt svagare. Hans nyare noveller ha ofta varit tendentiöst journalistiska och tillkrånglade; jämte ypperliga, stundom i sagoform gifna berättelser, afsedda att fira ”dagens arbete”, har K. äfven skrifvit mystiskt psykologiserande. Hans viktigaste alstring under senare år har emellertid utgjorts af hans diktsamlingar. Hans rytmiskt förnyande språk, den poängteradt dramatiska behandlingen och den aktuella realismen i hans ämnesval ha gjort furore inom den engelska poesien, som behöfde en ny ton och en helt annan kontakt med verkligheten än hos Tennysons och Brownings epigonsvärmar. K. har förmått ånyo intressera en olyrisk tid för poesien genom sina dikter ur sjömäns, soldaters och andra ”underklassares” lif. Hans ordbok är i hans dikter som i hans prosanoveller kraftfullt naturalistisk, jargonguppblandad, men icke dess mindre både rytmiskt och visuellt stämningsväckande. Alltsedan boerkrigets dagar — då han verkade som tidningsman i Syd-Afrika — har K. med såväl dikter som prosainlägg ifrigt deltagit i den imperialistiska rörelsen. Se R. Le Gallienne, ”R. K.” (1900), Monkshood och Gamble, ”R. K.” (3:e uppl. 1902), Dalrymple, ”K:s prosa” (1905); A. Chevrillon i ”Études anglaises” (1901); H. Lindgren i ”Skalder och tänkare” (1900), och A. Brunius i ”Ord och bild” (1907). — K. är åsyftad i den ironiska romanen ”Dingley” af Jérôme och Tharaud (1906). 1 o. 2. R—n B. Kipningsröst, sjöv., en strax akter om kranbalken anbragt, järnklädd träkloss, på hvilken ankarflyet hvilar, sedan ankaret blifvit kipadt. J. G. B.* Kippers [ki-]. Se Sillrökning. Kippholmen, i Bohuslän vid Nordre älfs mynning. Å K. lät Rehnsköld sept.—okt. 1719 bygga en skans, som sedan besattes, men efter fredsslutet fick förfalla. L. W:son M. Kipphyfvel, mek. Se Hyfvelmaskin, sp. 1476.

Kipps apparat [kipps], kem., en 1862 konstruerad, på laboratorier mycket använd gasutvecklingsapparat, bestående af 3 glasballonger i förbindelse med hvarandra (se fig.). Den öfversta, A, står genom ett förlängningsrör i förbindelse med den nedersta, C, och tjänar till påfyllning af vätska. I den mellersta, B, införes genom sidotuben t det fasta ämne, som vid beröring med vätskan utvecklar den önskade gasen; öppnas kranen, så minskas gastrycket i B, vätskan stiger då från C upp till B genom den smala öppningen mellan dessa delar, och gasutvecklingen blir kontinuerlig. Apparaten användes företrädesvis till utveckling af klor ur klorkalk och saltsyra, af kolsyra ur marmor och saltsyra, af vätgas ur zink och svafvelsyra, af kväfoxid ur koppar och utspädd salpetersyra, syrgas ur klorkalk och koboltsaltlösning, svafvelväte ur svafveljärn och saltsyra, acetylen ur kalciumkarbid och vatten. H. E. Kipskänkling, sjöv. Se Fiskdäfvert. Kiptsjak [kipt-], Kiptschak, Kaptsjak, Kaptschak, turkisk folkstam i Central-Asien, särskildt i Kokan, Kiva och Buchara. Under medeltiden var K. l. Descht-i-K. (kiptsjakernas slätt) hos österländska förf. namnet på det stora pontisk-kaspiska stäpplandet i nuv. Syd-Ryssland, hvilket fordom genomströfvades af råa nomadhorder, mest af turkisk stam. Under medeltiden var K. äfven namnet på ett stort mongoliskt rike i Syd-Ryssland, Se Gyllene horden. Kiranti [ki-], folkslag. Se Himalayafolk. Kirb., vid insektnamn förkortning för W. Kirby (se d. o.). Kirby [kȫ'bi], William, engelsk entomolog, f. 1759, d. 1850, prästvigdes 1782, hvarefter han som präst verkade i landsförsamlingen Barham i Suffolk till sin död. K. vann ett frejdadt namn som insektkännare samt skref bl. a. Monographia apum Angliæ (1802) och Introduction to entomology (tills. med W. Spence, 1815—26; 7:e uppl. 1856). (G. A—z.) Kirch [ki-], Gottfried, tysk astronom, f. 18 dec. 1639 i Guben, d. 25 juli 1710, utbildade sig till astronom under ledning af Hevelius och lefde