hufvudsakligen på utgifvandet af kalendrar, tills han 1700 kallades till direktor för det nyinrättade observatoriet i Berlin. Han var en flitig observatör och offentliggjorde en mängd undersökningar öfver kometer och variabla stjärnor m. m. Många af hans arbeten utfördes i förening med hans hustru, Maria Margaretha K., f. 25 febr. 1670 i Panitsch, d. 29 dec. 1720, hans son och efterträdare Christfried K., f. 24 dec. 1694 i Guben, d. 9 mars 1740, och hans dotter, Christine K., f. omkr. 1696, d. 1782, hvilka ock själfständigt utgifvit en mängd arbeten. B—d. <img l>

Kirchbach [ki'rch-], Hugo Ewald von, grefve, preussisk general, f. 1809, d. 1887, blef 1859 regementschef och deltog i danska kriget 1864 som chef för 21:a infanteribrigaden. I spetsen för 10:e divisionen (vid 5:e armékåren, Steinmetz) deltog K. i kriget med Österrike 1866. Vid krigsutbrottet 1870 ställdes han i spetsen för 5:e armékåren. Slaget vid Weissenburg 4 aug. utkämpades hufvudsakligen af K:s trupper. I slaget vid Wörth, 6 s. m., där hans trupper börjat striden, framförde han trots order att undvika allt, som kunde leda till en strid, alla sina trupper till anfall och utbad sig hjälp af grannkårerna. Slaget vanns. Med sin armékår deltog han vidare i slaget vid Sedan och i inneslutningen af Paris, hvarvid han hade en svår strid att utkämpa vid afslåendet af det stora utfallet 19 jan. 1871. K. blef 1880 grefve och lämnade 1881 krigstjänsten. C. O. N. Kirchberg [ki'rch-], stad i konungariket Sachsen, kretsen Zwickau, s. om staden Zwickau. 7,597 inv. (1905). Textilindustri. J. F. N. Kirchberg [ki'rch-], Ernst von, tysk krönikeskrifvare, f. i Thüringen, kom därifrån till hofvet i Schwerin, sannolikt 1378, då hertig Albrekt (fader till den svenske konungen af samma namn) i sitt 2:a gifte förmälde sig med Adelheid från Thüringen, dotter till grefve Ulrik af Hohenstein. Enligt hertigens önskan företog sig K. att på högtyska språket sätta i rim Helmolds vendiska historia (”Chronica slavorum”) och hade före hertigens död (18 febr. 1379) fullbordat arbetet, hvilket han därefter omedelbart fortsatte genom att efter skilda krönikor och muntlig tradition fullfölja Mecklenburgs historia till midten af 1300-talet. Den enda handskrift man känner af K:s mecklenburgska krönika finnes i arkivet i Schwerin och är rikt smyckad med miniatyrer, hvilka bl. a. erbjuda upplysningar till svenska riksvapnets historia under nämnda århundrade. Kirchditmold [kirchditmålt], förr by, sedan 1906 förenadt med staden Kassel. Kirchdrauf [kirch-], ung. Szepes-Váralja, stad i ungerska komitatet Zips. 3,024 inv. (1900). V. om staden ligger på en höjd det af en mur omslutna Zips (ung. Szepeshely), den romersk-katolske biskopens af Zips residens, med katedral från 12:e årh., teol. och filos. läroanstalt samt seminarium, och 1 km. ö. om staden ruiner af borgen Zips (förstörd 1780). J. F. N. <img l>

Kircher [ki'rch-], Athanasius, tysk jesuit, mångsidigt lärd, f. 1602 i Geisa (Fulda), d. 1680 i Rom, inträdde 1618 i jesuitorden och blef omkr. 1630 professor i matematik, filosofi och orientaliska språk i Würzburg, men begaf sig 1633 undan 30-åriga krigets oroligheter till Avignon. Någon tid därefter erhöll han i uppdrag att publicera det vidlyftiga koptisk-arabiska glossarium, som den italienske resanden Pietro della Valle hemfört till Rom, och i Rom förblef han därefter bosatt under den senare hälften af sitt lif, till en början som lärare i matematik vid Collegium romanum. Efter ett inledande arbete, Prodromus coptus (1636), så till vida värdefullt som det bl. a. innehåller ett första utkast till en koptisk språklära, utgaf han 1643 under titel Lingua ægyptiaca restituta ofvannämnda, äfven för nutidens egyptologer oumbärliga glossarium, men på ett föga omsorgsfullt sätt och med förfalskningar, egnade att understödja hans tilltagsenhet som hieroglyftolkare. Som sådan vann han en viss berömmelse; men redan för samtida lärde trädde hans charlataneri på detta område i dagen, såsom när han i några af den berlinske orientalisten A. Müller försåtligt uppgjorda, meningslösa tecken återfann hieroglyfer och med omgående skickade dessas uttolkning (jfr Egyptisk skrift, sp. 1501). I den ansenliga mängden af K:s arbeten, omfattande — utom egyptologi — matematik och flera grenar af fysiken samt växlande ämnen, sådana som syndafloden, språkförbistringen, Latiums topografi, Kina, universalskrift och arabisk filosofi, framträder en fantastiskt använd, rik beläsenhet, men af verkligt nytt med beståndande vetenskapligt värde finnes där, enligt sakkunnigas omdöme, endast obetydligt. Som en egendomlighet må anmärkas, att K. i sin skrift. Mundus subterraneus (1664) på det häftigaste angriper alkemisterna, ehuru han själf trodde sig inneha ett instrument, som icke blott löste astronomiska problem, utan äfven besvarade medicinska och kabbalistiska frågor. Med orätt har K. ansetts för uppfinnaren af laterna magica, hvilken han be-skrifvit i 2:a uppl. af sin Ars magna lucis et umbræ (1671). Däremot konstruerade han bl. a. den efter honom uppkallade af fem planspeglar sammansatta brännspegeln, äfven kallad den maltesiska spegeln, emedan K. gjorde det första försöket med densamma under en vistelse på Malta och beskref den under boktiteln Specula melitensis encyclica (1638). För Collegium romanum gjorde K. rikhaltiga samlingar af instrument, modeller, naturalier och fornsaker, hvilka samlingar ännu bära hans namn (”Museo Kircheriano”). — Litt.: Brischar, ”A. K.” (1877) och K:s själfbiografi (utg på tyska 1901). (K. V. Z.)