spår. Småningom öfvergick klandret äfven af lösa saker till en verklig eganderättstvist; i 1734 års lag är denna förändring fullt genomförd. Äfven där är besittningen, när saken förvärfvats i god tro, förknippad med betydande fördelar. Såvida nämligen sakens egare frivilligt lämnat den ifrån sig, fastän utan att afhända sig eganderätten, t. ex. lånt eller hyrt ut saken, är den, som sedan i god tro åtkommit densamma, ej skyldig att annat än mot lösen utlämna den. För den händelse åter att saken stulits från den rätte egaren, innehåller lagen endast ett dunkelt och mångtydigt stadgande. I rättskipningen har emellertid den meningen alltmer vunnit erkännande, att äfven i detta fall en förvärfvare i god tro endast mot lösen behöfver återställa saken. Något förvärf genom häfd af lösören förekommer icke. — Hvad fast egendom angår, är redan ofvan sagdt, att klander däraf, så långt våra rättsmonument gå tillbaka, varit en strid om eganderätt. Vitsord, d. v. s. rätt att i första hand förebringa bevisning, hade klandrare, som åberopade äldre besittning, dock endast såvida ej vitsordet genom jordens oklandrade innehafvande under viss tid (häfd) öfvergått till svaranden i klanderprocessen. Med tiden fick häfden betydelse icke blott för vitsordet, utan omedelbart för eganderätten. Angående de nu gällande villkoren för sådant förvärf se Häfd. Då en sak klandras, är innehafvaren skyldig att tillsäga dem, som jämte honom ha intresse i att tillbakavisa klandret, således fångesmän och medarfvingar på grund af deras skyldighet att, om saken frånvinnes innehafvaren, gifva honom ersättning (se vidare Eviktionsskyldighet och Hemula). — I Danmark och Norge skall en lös sak, ehvad den med eller mot egarens vilja kommit ur hans omedelbara besittning, utan lösen till honom återställas. Endast i fråga om penningar, skuldebref, konossement o. d. befriar god tro vid besittningens förvärfvande från utlämningsplikten; däremot ha stadgandena om viss tids häfd tillämpning äfven på lösören. Klander af fast egendom företer inga anmärkningsvärdare skiljaktigheter från hvad som gäller i Sverige. — Den finska rätten öfverensstämmer i hufvudsak med den svenska; dock stadgades vid införandet af 1889 års strafflag uttryckligen, att den, som i god tro förvärfvat sak, hvilken genom snatteri, stöld, rån eller utpressning afhändts dess förre innehafvare, skall utan lösen återställa densamma och må sedan söka skadestånd af sin fångesman. Litt.: Estlander, ”Bidrag till en undersökning om klander å lösöre enligt äldre svensk rätt” (Helsingfors, 1900), Serlachius, ”Om klander å jord enligt de svenska landskapslagarne” (Helsingfors, 1884), Björling, ”Den svenska rättens extinktiva laga fång till lösören på grund af god tro” (Lund, 1896), Förhandlingar vid femte nordiska juristmötet i Stockholm (1884). Hj. H—d. T. C. Klandestin (lat. clandestinus), hemlig, förstulen; bot., detsamma som kleistogam (se Kleistogami). Klang, mus., i dagligt tal oftast detsamma som ton (se d. o.). I den vetenskapliga akustiken plägar man skilja mellan tonen, såsom en enkel rad af periodiska svängningar (l. det däraf frambragta ljudet betraktadt i sitt höjdförhållande), och klangen, såsom en sammansättning af flera rader dylika svängningar, således af flera enkla toner, vare sig dessa tillsammans utgöra den s. k. ”naturharmonien” — d. v. s. grundtonen jämte dess mer eller mindre märkbara harmoniska bitoner (se Alikvot-toner) —, eller de äro med konst sammansatta till ett ackord: treklang, fyrklang o. s. v. (Klang kan då äfven sägas beteckna det regelmässigt svängande ljudet betraktadt i sitt karakteristiska framträdande som klart, doft, fylligt, spetsigt, varmt, vekt o. s. v.) I själfva verket utgör den naturliga harmonien förebilden för den konstnärliga, och hvarje dur-treklang är ingenting annat än en naturharmoni, hvari de lägre bitonerna blifvit förstärkta till full tydlighet (C bildar, med förstärkning af sina närmaste alikvot-toner c g c¹ e¹ g¹, treklangen c e g). Fyrklangen (t. ex. septimackordet c e g b) har nog äfven sin förebild i naturharmonien (näml. med förstärkning af ännu en alikvot-ton b¹ eller aiss¹), ehuru konstmusikens septima ej är exakt samma ton som den naturliga; ja man har t. o. m. velat återföra vissa ännu mera sammansatta klanger i den moderna musiken till naturharmonien med förstärkning af ännu högre alikvot-toner. Så är det af Wagner mycket omtyckta ackordet c e b fiss utan fråga (om ej exakt, så åtminstone tämligen nära liknande) samklangen af fjärde, femte, sjunde och elfte partialtonerna af C. Att fyrklangen, ehuru förebildad i naturharmonien, betraktas som dissonans, beror närmast på de störande ”sväfningar” (se Dissonans), som uppstå vid septimans tillträde och som göra, att tonsinnet ej kan uppfatta denna klang som ett enda harmoniskt helt, utan snarare (enl. den nyare rationella harmoniläran) fattar den som en representant för två treklanger, hvilka då sträfva efter förmedling genom en närbesläktad sådan (”upplösning”). Emellertid beror utsträckningen af begreppet dissonans naturligen h. o. h. af örats ackommodationsförmåga; och det är ej omöjligt, att denna i framtiden kan utsträckas ända till att fatta t. ex. dominantseptimackordet som ett harmoniskt helt, d. v. s. som en konsonans. — Svårare, än åt durklangen, är det att åt molltreklangen vindicera värdigheten af konsonans. Om de olika försöken därutinnan, som förklara moll än som en grumlad durklang (Helmholtz), än. som en sammansättning af flera klanger (Hostinsky), än som grundad på en föregifven rad af naturharmoniska undertoner, polariskt motsvarande durklangens harmoniska öfvertoner (v. Öttingcn, Riemann), se Moll. — Ordet klang nyttjas stundom äfven för att beteckna en mera obestämd ton, stundom åter likbetydande med klangfärg (se d. o.). A. L.* Klangfigurer, fys. Se Chladnis klangfigurer. Klangfärg (fr. timbre) kallas den egendomliga tonkaraktären hos olika musikinstrument, beroende af den olika sammansättningen af deras ”klanger” (se Klang), i det vissa ljudande kroppar, såsom klockor och stafvar, ha helt andra harmoniska bitoner än t. ex. sträng- och blåsinstrument, och dessa åter skilja sig inbördes genom den olika styrkan eller t. o. m. frånvaron af vissa öfvertoner. I andra hand beror olikheten äfven af instrumentets material, så att t. ex. en trumpet af trä klingar annorlunda än en likadan af metall; denna sekundära klangskillnad hos samma slags instrument benämnes med ordet timbre, taget i trängre bemärkelse. Människorösternas klangfärger bero mest af stämbandens