Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klander - Klandestin, hemlig, förstulen; bot., detsamma som kleistogam (se Kleistogami) - Klang - Klangfigurer, fys. Se Chladnis klangfigurer - Klangfärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Klandestin-Klangfärg
202
spår. Småningom öfvergick klandret äfven af lösa
saker till en verklig eganderättstvist; i 1734 års
lag är denna förändring fullt genomförd. Äfven där
är besittningen, när saken förvärfvats i god tro,
förknippad med betydande fördelar. Såvida nämligen
sakens egare frivilligt lämnat den ifrån sig, fastän
utan att af hända sig eganderätten, t. ex. lånt eller
hyrt ut saken, är den, som sedan i god tro åtkommit
densamma, ej skyldig att annat än mot lösen utlämna
den. För den händelse åter att saken stulits från den
rätte egaren, innehåller lagen endast ett dunkelt
och mångtydigt stadgande. I rättskipningen har
emellertid den meningen alltmer vunnit erkännande,
att äfven i detta fall en för-värfvare i god tro
endast mot lösen behöfver återställa saken. Något
förvärf genom häfd af lösören förekommer icke. -
Hvad fast egendom angår, är redan ofvan sagdt,
att klander däraf, så långt våra rättsmonument gå
tillbaka, varit en strid om egande-rätt. Vitsord,
d. v. s. rätt att i första hand förebringa bevisning,
hade klandrare, som åberopade äldre besittning,
dock endast såvida ej vitsordet genom jordens
oklandrade innehafvande under viss tid (häfd)
öfvergått till svaranden i klanderprocessen. Med
tiden fick häfden betydelse icke blott för vitsordet,
utan omedelbart för eganderätten. Angående de nu
gällande villkoren för sådant förvärf se Häfd. Då en
sak klandras, är innehafvåren skyldig att tillsäga
dem, som jämte honom ha intresse i att tillbakavisa
klandret, således fångesmän och medarfvingar på
grund af deras skyldighet att, om saken frånvinnes
innehafvaren, gifva honom ersättning (se vidare
Eviktionsskyldighet och H e m u l a). - I Danmark
och Norge skall en lös sak, ehvad den med eller, mot
egarens vilja kommit ur hans omedelbara besittning,
utan lösen till honom återställas. Endast i fråga om
penningar, skuldebref, konossement o. d. befriar
god tro vid besittningens förvärfvande från
utlämnings-plikten; däremot ha stadgandena om viss
tids häfd tillämpning äfven på lösören. Klander
af fast egendom företer inga anmärkningsvärdare
skiljaktigheter från hvad som gäller i Sverige. -
Den finska rätten öfverensstämmer i hufvudsak med
den svenska; dock stadgades vid införandet af 1889
års strafflag uttryckligen, att den, som i god tro
för-värfvat sak, hvilken genom snatteri, stöld, rån
eller utpressning afhändts dess förre innehafvare,
skall utan lösen återställa densamma och må sedan
söka skadestånd af sin fångesman. Litt.: Estlander,
"Bidrag till en undersökning om klander å lösöre
enligt äldre svensk rätt" (Helsingfors, 1900),
Serlachius, "Om klander å jord enligt de svenska
landskapslagarne" (Helsingfors, 1884), Björling, "Den
svenska rättens extinktiva laga fång till lösören
på grund af god tro" (Lund, 1896), Förhandlingar
vid femte nordiska juristmötet i Stockholm (1884).
Hj.H-d. T. C.
Klandestin (lat. clandestinus), hemlig, förstulen;
bot., detsamma som kleistogam (se Kleistogami).
Klang, mus., i dagligt tal oftast detsamma som ton
(se d. o.). I den vetenskapliga akustiken plägar man
skilja mellan tonen, såsom en enkel rad af periodiska
svängningar (1. det däraf frambragta ljudet betraktad
t i sitt höjdförhållande), och klangen, såsom en
sammansättning af flera rader dylika svängningar,
således af flera enkla toner, vare sig dessa
tillsammans utgöra den s. k. "natui harmonien" -
d. v. s. grundtonen jämte dess mer eller mindre
märkbara harmoniska bitoner (se Alikvot-toner) -,
eller de äro med konst sammansatta till ett ackord:
treklang, fyrklang o. s. v. (Klang kan då äfven
sägas beteckna det regelmässigt - svängande ljudet
betraktadt i sitt karakteristiska framträdande
som klart, doft, fylligt, spetsigt, varmt, vekt
o. s. v.) I själfva verket utgör den naturliga
harmonien förebilden för den konstnärliga, och hvarje
dur-treklang är ingenting annat än en naturharmoni,
hvari de lägre bitonerna blifvit förstärkta till
full tydlighet (C bildar, med förstärkning af sina
närmaste alikvot-toner c g c1 e1 g1, treklangen c e
g). Fyrklangen (t. ex. septimackordet c e g b) har
nog äfven sin förebild i naturharmonien (näml. med
förstärkning af ännu en alikvot-ton &1 eller aiss1),
ehuru konstmusikens septima ej är exakt samma ton som
den naturliga; ja man har t. o. m. velat återföra
vissa ännu mera sammansatta klanger i den moderna
musiken till naturharmonien med förstärkning af
ännu högre alikvot-toner. Så är det af Wagner mycket
omtyckta ackordet c e b fiss utan fråga (om ej exakt,
så åtminstone tämligen nära liknande) samklangen af
fjärde, femte, sjunde och elfte partialtonerna af
C. Att fyrklangen, ehuru förebildad i naturharmonien,
betraktas som dissonans, beror närmast på de störande
"sväfningar" (se Dissonans), som uppstå vid septimans
tillträde och som göra, att tonsinnet ej kan uppfatta
denna klang som ett enda harmoniskt helt, utan snarare
(enl. den nyare rationella harmoniläran) fattar den
som en representant för två treklanger, hvilka då
sträfva efter förmedling genom en närbesläktad sådan
("upplösning"). Emellertid beror utsträckningen af
begreppet dissonans naturligen h. o. h. af örats
ackommodationsförmåga; och det är ej omöjligt, att
denna i framtiden kan utsträckas ända till att fatta
t. ex. dominantseptimackordet som ett harmoniskt
helt, d. v. s. som en konsonans. - Svårare, än åt
durklangen, är det att åt molltreklangen vindicera
värdigheten af konsonans. Om de olika försöken
där-utinnan, som förklara moll än som en grumlad
durklang (Helmholtz), än. som en sammansättning
af flera klanger (Hostinsky), än som grundad på
en föregifven rad af naturharmoniska undertoner,
pola-riskt motsvarande durklangens harmoniska
öfvertoner (v. öttingcn, Eiemann), se Moll. - Ordet
klang nyttjas stundom af ven’f or att beteckna
en mera obestämd ton, stundom åter likbetydande
med klangfärg (se d. o.). "
A. L.*
Klangfigurer, fys. Se Chladnis klangfigurer.
Klangfärg (fr. timbre) kallas den egendomliga
tonkaraktären hos olika musikinstrument, beroende
af den olika sammansättningen af deras "klanger" (se
Klang), i det vissa ljudande kroppar, såsom klockor
och stafvar, ha helt andra harmoniska bitoner än
t. ex. sträng- och blåsinstrument, och dessa åter
skilja sig inbördes genom den olika styrkan eller
t. o. m. frånvaron af vissa öfvertoner. I andra hand
beror olikheten äfven af instrumentets material, så
att t. ex. en trumpet af trä klingar annorlunda än en
likadan af metall; denna sekundära klangskillnad hos
samma slags instrument benämnes med ordet timbre,
taget i trängre bemärkelse. Människorösternas
klangfärger bero mest af stämbandens be-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
