beskaffenhet samt mun- och näshålans resonans. Skillnaden mellan olika vokaler är h. o. h. en skillnad i klangfärg. Jfr Helmholtz, ”Die lehre von den tonempfindungen” (5:e uppl. 1896), och G. Engel, ”Über den begriff der klangfarbe” (1887). A. L.* Klanglösa språkljud. Se Tonlösa språkljud. Klangår. Se Jubelår. <img l>

Klapka, György, ungersk revolutionsgeneral, f. 7 april 1820, d. 17 maj 1892 i Budapest, ingick tidigt i armén och ställde sig vid revolutionens utbrott 1848 till den ungerska regeringens förfogande. Han sändes först till Siebenbürgen för att organisera upproret där och ledde sedan befästningsarbetena i Pressburg och Komorn. Efter Mészáros’ nederlag vid Kaschau (4 jan. 1849) fick K. till en tid befälet öfver norra armén och lyckades uppehålla fienden. I slaget vid Kápolna (26—28 febr.) förde han högra flygeln, blef därefter generalstabschef hos Görgei och undsatte med denne Komorn. Efter att under maj månad ha varit krigsminister begaf han sig åter till Komorn, hvars försvar han ledde på ett högst ärofullt sätt ända till krigets slut, då han uppgaf fästningen 27 sept. 1849 och begaf sig till London. Han offentliggjorde där bl. a. sina memoarer från Ungerns befrielsekamp (1850; öfv. till svenska 1851). Vid Krimkrigets utbrott begaf han sig till Konstantinopel, men då han ej fick en sådan anställning i den turkiska armén, som han väntat sig, bosatte han sig i Genève, där han lät naturalisera sig. Under italienska kriget 1859 arbetade han på att bringa sina landsmän till uppror, men afrådde dem däremot på det ifrigaste att 1862 lyssna till Garibaldis proklamation i samma syfte. Han ville då bida ett gynnsammare tillfälle, hvilket också erbjöd sig under 1866 års tyska krig. Efter preussarnas seger öfver österrikarna uppsatte han en ungersk legion, i spetsen för hvilken han öfver schlesiska gränsen inträngde i Ungern, men för sent, enär vapenstillestånd just då afslöts mellan de krigförande makterna. Då 1867 amnesti för deltagarna i 1848—49 års revolution proklamerades, återvände han till fäderneslandet och blef s. å. vald till deputerad. Därefter bodde han mest i Konstantinopel och Genua, sysselsatt med allehanda affärsföretag. En förbittrad fiende till Ryssland, sökte K. vid utbrottet af rysk-turkiska kriget 1877 i Konstantinopel bilda en ungersk legion, och endast turkiska generalers intriger hindrade, att han fått genomföra en väl behöflig omorganisation af osmanska hären. C. O. N. (K. B. W.) Klappandar kallas de genom den animala magnetismen eller spiritistiska konststycken framkallade ”andar”, som, genom bultningar (klappningar) i det bord, kring hvilket de ”troende” tagit plats, eller i andra möbler, i rummets väggar o. s. v., besvara de frågor, som till dem framställas. Bultningarnas antal representerar därvid siffror eller bokstäfvernas ordningstal i alfabetet, hvarigenom ord och meningar kunna sammansättas. Klapper, en såväl i folkspråket som inom den geologiska litteraturen använd benämning för vid kuster och flodstränder, på sjöbottnar och i rullstensåsar m. m. förekommande sammanhopning af klapperstenar, d. v. s. ett material, som är gröfre än hvad som kallas grus. För de gröfsta dimensionerna har föreslagits namnet grofklapper. Urspr. afsåg klappertermen endast rundadt material, men numera synes den användas äfven för kantigt stenmaterial, som är gröfre än grus. Jfr Grus och Klappersten. E. E. Klapperjord, landtbr., detsamma som klapperstensjord (se d. o. och Jordarter 2). Klappersten (Kampersten), en slätnött och jämnt afrundad sten (rullsten) af klotformig, äggformig eller platt och oval skapnad samt en storlek af några få till ung. 20 cm. i tvärmått. Vid sjö- och hafsstränder o. s. v. äro klapperstenar allmänna. Sin rundade form ha de erhållit genom rullning och nötning mot hvarandra till följd af hafsvågornas eller strömmande och forsande vattens verksamhet. Klapperstenar kallas också (enl. Blum, ”Handbuch der lithologie, oder gesteinslehre”), ehuru i helt annan bemärkelse, sådana klotformiga eller annorledes skapade konkretioner (se d. o.), hvilkas inre del är liksom en kärna skild från det yttre skalet och hörbart rörlig inuti detta, så att vid skakning ett skallrande eller klapprande ljud förnimmes. Ett sådant förhållande eger rum t. ex. med en och annan flintboll eller flintkörtel ur kritlagren. E. E. Klapperstensjord, Klapperjord, landtbr., består af ren eller lerblandad sand, hvari klapperstenar (se d. o.) i större mängd ingå. Den utgöres vanligen af morän och är den vanliga åkerjorden ofvan lerans nivå samt finnes oftast i höjdsluttningar (”bergjord”). Den är lös, fort upptorkande jord, men emedan fuktigheten kvarhålles under stenarna, som också till följd af sin stora värmeabsorption höja jordens värmegrad, är det en drifvande och, om det lösa jordmaterialet är godt, bördig jord. Då stenarna inskränka mängden lös jord, hvarur växtrötterna kunna hämta näring, är en större stenhalt egnad att nedsätta jordens bördighet. I Småland benämnes klapperstensjord vanligen jätter eller jätterjord. Jfr Jordarter 2. H. J. Dft. Klapperstrand, strand belagd eller beströdd med klapper. Klapphingst kallas en hingst, hos hvilken endast en af testiklarna nedhänger i pungsäcken och den andra finnes i ljumskkanalen eller i bukhålan. Den förra är vanligen förstorad, den andra däremot ringa utvecklad. Sådana hästar äro ofta svåra att handtera och därigenom af mindre värde. De kunna dock användas äfven som afvelsdjur, ehuru sådant sällan eger rum. Genom operation kunna båda testiklarna aflägsnas, hvarvid dock större fara för djurens lif är för handen än vid kastration af hingstar, hos hvilka testiklarna ha normalt läge. Hos föl inträffar det icke sällan, att den ena testikeln först vid 2—3 års ålder nedtränger i pungsäcken. C. A. L.* Klappholts (ty. klappholz, eg. ”klappträ”), boktr., en aflångt fyrkantig klots af hårdt trä, väl släthyflad å undersidan, brukas till att jämna ”formen”, sedan denna lagts på fundamentet, så att