mellan strängarna inflätadt band. Därigenom vunnos flera fördelar, som saknas hos vårt nuvarande piano. Först och främst kunde fingret mera dominera tonen, emedan stiftet dröjde vid strängen, så länge tangenten hölls nedtryckt, och under tiden kunde, ledt af svagare fingertryckningar, förmå tonen att hålla ut, att svälla eller aftaga, att tremulera o. s. v. Slutligen kunde under konstens primitiva stadium, då ej två kromatiska halftoner användes samtidigt, samma sträng disponeras af två tangenter (t. ex. c, ciss) och således antalet strängar vara mindre än antalet tangenter. Först i början af 1700-talet konstruerade D. Faber klaver, som voro ”bundfrei”, d. v. s. hade skilda strängar för alla tangenter, hvilket ock för utförandet af t. ex. Bachs ”Wohltemperiertes klavier” är oundgängligt. Klaverets (klavikordens) uppfinning sättes af O. Paul till 1200-talet, af Ambros till 1300-talet, och instrumentet synes först ha utvecklat sig i England. Sin förebild har det utan tvifvel dels uti monokorden, hvars flyttbara stall redan i organistrum l. liran torde stått modell för tangentsystemet, dels ock uti orgeln, näml. beträffande klaviaturen. Klaverets tonomfång var ock i början ej större än den guidoniska monokordens, eller g—e² utan andra öfvertangenter än b och b¹; dock finner man redan på 1400-talet klaviaturen fullt utvecklad med ett omfång af öfver tre oktaver, och omkr. 1530 var omfånget redan detsamma som ännu under Bachs tid, näml. fyra oktaver, C—c³. Klaveret bibehöll sig ända till början af 1800-talet och hade då fem oktavers omfång (kontra-F—f³). I anseende till dess stora schatteringsförmåga och i trots af dess svaga ton måste man beklaga, att detsamma kommit ur bruk. Under benämningen ”klaver” inbegripes ofta äfven ej blott, såsom i Tyskland, pianot, utan äfven dess föregångare, klavecinen (af mlat. clavicymbalum, ett namn, som synes antyda, att man ansåg den för en cymbal eller ett hackbräde, försedt med klaviatur), hvilken utvecklade sig föga senare än klavikorden och skilde sig från denna däruti, att klavecinen hade för hvarje tangent en särskild sträng, stämd i resp. ton, och att anslaget skedde ej genom strängens beröring med mässingsstift, utan genom dess knäppning medelst spetsiga korppennor, fästa i trästafvar, som voro anbragta på tangentens bakre del. Då detta anslag således var ögonblickligt och jämstarkt samt ej kunde göras fortfarande eller schatterande, så egde klavecinen ej heller klavikordens l. det egentliga klaverets uttrycksförmåga, hvaremot den var klangfullare och mera lämplig såsom briljant konsertinstrument samt särskildt nyttjades till att dirigera orkestern och att ackompanjera recitativen. Klavecinen (se pl., fig. 2 o. 3) hade trekantig form (emedan strängarnas längd aftog i och med tonhöjden); den byggdes ej sällan med två manualer (stundom äfven med pedal) liksom orgeln. Särskilda arter af klavecin voro de taffelformiga instrumenten spinett (se pl., fig. 4; af smärre dimensioner och ofta i taffelform; möjligen uppkallad efter instrumentmakaren J. Spinetus i Venezia omkr. 1503) och virginal (”jungfrulig”, anledningen till namnet obekant; från början af 1500-talet) samt de flygelformiga clavicembalo l. cembalo (se Clavicymbalum) och harpsikord (af harpa och chorda, sträng) m. fl., vidare de upprättstående, clavicytherium (se därom Clavicymbalum och jfr pl., fig. 5) samt giraffklaveret (med hammarmekanik; början af 1800-talet), m. m. En berömd släkt af klavertillverkare var Ruckers i Antwerpen på 1500—1600-talen. Jfr Pianoforte. A. L.* Klaverharmonika. Se Harmonika. Klaverutdrag, fullständigt arrangemang för piano af en opera, kantat o. s. v., antingen med eller utan text och sångstämmor. A. L.* Klaviatur (af lat. clavis, i bet. tangent), mus., sammanfattningen af alla tangenter på ett tangentinstrument. Jfr Orgel, Pianoforte och Tangent 2. A. L.* Klavikord, Klavikordium. Se Clavichordium och Klaver. Klazomenai (grek. Κλαζομεναί, lat. Clazomenæ), fordom stad i Mindre Asien, en af de tolf städerna i Joniska handelsförbundet, vid södra kusten af Smyrnaviken, i närheten af det nuv. Vurla, till en del på en ö. Där föddes den grekiske filosofen Anaxagoras (omkr. 500 f. Kr.). (J. F. N.) Kleanthes (grek. Κλεάνϑης, lat. Cleanthes). 1. Grekisk målare från Korint, tillhörande konstens allra äldsta period, skall enligt Strabon ha utfört ett par berömda målningar i Artemis Alfeionias tempel nära Olympia, framställande Trojas eröfring och Athenas födelse. Enligt Plinius kom han till Etrurien 650 f. Kr., dit han då införde grekisk stil. 2. Stoisk filosof från Assos i Mysien, lefde omkr. 260 f. Kr. Genom tungt dagsverksarbete, som ådrog honom spenamnet Freantles (vattenösaren), förvärfvade han medel att uppehålla sig i Aten och åhöra filosofernas, i synnerhet Zenons, föreläsningar. Han efterträdde Zenon som hufvudman för den stoiska skolan, men råkade sedan i häftig strid med sin egen lärjunge Chrysippos och säges ha vid hög ålder slutat sitt lif genom frivillig hungerdöd. Hans många skrifter ha nästan h. o. h. gått förlorade. I fullständigt skick återstår blott en hymn till Zeus, som utmärkes genom höga och djupsinniga tankar i panteistisk riktning (öfv. till svenska af G. Ingelgren, i ”Phosphoros”, 1811). 3. En modern grekisk arkitekt, som studerade i Berlin under Schinkel och sedan byggde åtskilligt i det moderna Aten. 1, 3. C. R. N.* 2. A. M. A. Klearchos (grek. Κλέαϱχος, lat. Clearchus). 1. Grekisk bildhuggare från den grekiska konstens äldsta period, tillhörde den talrika skola af skulptörer, som utgick från det kretensiska konstnärsparet Dipoinos och Skyllis samt hade sitt säte i Sparta. K. var från Rhegion i södra Italien, och honom tillskrefs en bild af Zeus i Sparta, utförd af drifna bronsplattor, som icke voro hoplödda, utan på gammalt vis hopfästa med nitnaglar. Stoden beskrifves af Pausanias som det äldsta af alla bronsverk. 2. Forngrekisk fältherre, spartan, f. omkr. år 450 f. Kr. Under peloponnesiska kriget (431—404 f. Kr.) innehade han åtskilliga befäl, och efter krigets slut skickades han på begäran af invånarna i Byzantion för att anföra dem i deras strider mot de traciska stammarna. K. gjorde sig till envåldshärskare i Byzantion, men förjagades af spartanerna och tog sin tillflykt till den persiske fursten Kyros (Cyrus) d. y., hvilken då som bäst umgicks med planer till resning mot sin broder konung Artaxerxes