Hildesheim, vid Innerste, 604 m. ö. h., skild från grannstaden Zellerfeld endast genom en liten bäck. 8,631 inv. (1905). Invånarna sysselsätta sig nästan uteslutande med bergsbruk och malmers förädling, emedan klimatet ej medger något jordbruk (med undantag af potatisodling). Staden har bergsakademi jämte bergsskola med rika samlingar, handels- och slöjdskola, gymnasium samt magnetiskt observatorium. Den hade till 1848 äfven myntverk samt är säte för ett ober-bergamt, hvars område omfattar de preussiska reg.-områdena Hildesheim, Hannover, Lüneburg och Stade, Kassel och prov. Schleswig-Holstein. Bergverken omkring K. höra till de viktigaste i preussiska Harz. Malmerna i Oberharz bearbetas för regeringens räkning sedan 1864 och lämna silfver (omkr. 38,000 kg. årligen), guld (omkr. 50 kg.), bly (10,000 ton), koppar (330 ton), svafvelsyra, arsenik o. s. v. Järngrufvorna bearbetas af privata. K. uppstod vid midten af 1500-talet. (J. F. N.) Klausthalit, miner. Se Selenbly. Klausul (lat. clausula), eg. afslutningsdel, slutformel, vid en rättshandling (t. ex. ett kontrakt) fogad tilläggsparagraf, som närmare bestämmer, förklarar eller inskränker något af dess innehåll. Klausur (lat. clausura, inspärrning). 1. Den klosterfolk åliggande afskildheten från yttervärlden. Med afseende på munkordnar innebär klausuren, att munken blott på giltiga skäl, med öfverordnades samtycke och i sällskap med en annan klosterbroder får lämna sitt kloster samt att ingen kvinna får besöka klostret och att en man får blott af tvingande skäl och för kort tid beträda klostret eller vissa delar af detsamma. För nunnor äro krafven än mera vidtgående. Blott i yttersta nödfall och, om möjligt, med skriftligt samtycke af vederbörande biskop får en nunna lämna sitt kloster, och utan dylikt tillstånd får ingen beträda ett nunnekloster. Detta förbud gäller dock ej biskopar och ordensprelater vid visitationstillfällen, biktfäder, som skola ge den sista smörjelsen, samt läkare och handtverkare. Samtal med en nunna vid gallret får ega rum endast på det sätt, som ordensstatuterna föreskrifva, och munkar få endast med vederbörande biskops skriftliga tillstånd tala vid en nunna. Anmärkas bör, närmast beträffande munkordnarna, att klausurföreskrifterna alltefter ordnarnas verksamhet kunna variera betydligt i afseende på stränghet (man jämföre t. ex. kartusianer och franciskaner). — 2. Själfva det för det egentliga klosterfolket afsedda, från yttervärlden vanligen genom en mur afstängda komplexet af klosterbyggnader. T. H—r. Klav (af lat. clavis, nyckel). 1. Medlet, nyckeln till att begripa någonting otydligt eller hemligt, t. ex. chifferklav (se Chiffer). — 2. Mus. (fr. clef, eng. key, ty. schlüssel), det i början af notlinjesystemet stående tecken, som åt den linje det omfattar ger namn och värdighet af tonen f, c¹ eller g¹, hvarmed ock de öfrigas namn är bestämdt. F-klaven,

, står numera alltid på fjärde linjen (basklav), C-klaven,

, på första, tredje eller fjärde linjen (sopran-, alt-, tenorklav), G-klaven,

, på andra linjen (violin- l. diskantklav). Förutom de nästan universellt brukliga bas- och violinklaverna begagnas fortfarande (framför allt i partitur) altklaven för violoncell och tenorklaven för basun (i högre lägen äfven för fagott och violoncell). Man nyttjar flera klaver, för att alla toner må kunna framställas lätt läsbara. Eljest finge man anlita för många och förvirrande bilinjer. — Klav var fordom äfven ett namn på tangenter och klaffar. 2. A. L.* Klavecin [klavesä'ȵ], fr. clavecin. Se Klaver. Klaveness. 1. Thorvald K., norsk präst och skriftställare, f. 1844 nära Sandefjord, prästvigdes 1874, blef s. å. kaplan i Eidsberg och 1882 i Fredrikshald, 1892 kyrkoherde i Oslo och 1898 i Frogners församling, Kristiania. Han var medredaktör af ”Fædrelandet” 1868—74 och af dess bihang ”Den norske arbeider”. 1894 började han tillsammans med Chr. Bruun utgifva tidskriften ”For kirke og kultur” (Bruun har sedermera utgått ur redaktionen). Sedan 1903 utger K. ”Norsk kirkeblad”. Han blef 1908 medlem af och ordf. i den af regeringen och stortinget tillsatta kommitté, som erhållit i uppdrag att förbereda frågan om ny kyrkoförfattning för Norge. K. har författat bl. a. Ægteskabet og huslivet (1880, flera uppl.), predikosamlingen Evangeliet forkyndt for nutiden (1900, 4:e uppl. 1905; svensk öfv. 1902, 2:a uppl. 1904), vidare ett antal föredrag i kyrkliga, bildnings- och sedlighetsfrågor, hvaraf flera öfversatts till svenska 1901—09, samt några mycket använda religionsläroböcker. I teologiskt hänseende torde K. böra räknas till högra flygeln af de moderne teologerna. Som predikant är han en af de främste i Norden. Hans predikningar utmärkas af praktiskt grepp på ämnet, klar och lättfattlig tankegång, osökt och icke sällan gripande framställningssätt samt lycklig frihet från teologiska abstraktioner. Genom tidskriften ”For kirke og kultur”, som vunnit stor spridning i hela Skandinavien, har han utöfvat ett vidsträckt inflytande till främjande af bättre samförstånd mellan kultur och kristen världsåskådning. 2. Fredrik K., den föregåendes frände, norsk präst och skriftställare, f. 1865, sjukhuspräst i Bergen sedan 1906, har verkat förtjänstfullt genom föredrag om ungdomen och könslifvet, af hvilka några öfversatts till svenska. Klaver (ty. klavier), eg. detsamma som clavichordium, klavikord (af lat. clavis, i bet. tangent, och chorda, sträng), ett numera föråldradt instrument, som i likhet med våra nuvarande taffelpianon bestod af en rektangelformig låda med resonansbotten och däröfver spända strängar samt framtill en klaviatur (se pl., fig. 1). Det skilde sig från taffelpianot bl. a. däruti, att det var mindre, hade strängar af mässing (alla lika långa) i stället för af stål samt ofta saknade fötter. Men hufvudsakliga skillnaden låg i anslagsmekaniken. Strängen anslogs nämligen icke medelst hammare, utan medelst ett upprättstående mässingsstift, som var fäst i den öfver en vågbalk vippande tangenthäfstångens bakre ända och vid tangentens nedtryckande slog upp mot strängen samt tänjde densamma en smula i höjden, sålunda tjänstgörande på en gång såsom plektron för att frambringa tonen och tillika såsom stall (eller mot en violinsträng nedtryckt finger) för att afmäta tonhöjden. Det var nämligen endast den höger om stiftet befintliga strängdelen, som ljöd, hvaremot den vänstra, kortare delen genast dämpades af ett där