och därför med glädje mottog den krigsduglige spartanen. För Kyros’ räkning organiserade han vid Hellesponten en grekisk legohär, i spetsen för hvilken han deltog i slaget vid Kunaxa, där Kyros stupade (401). Vid de underhandlingar, som därefter öppnades mellan grekerna och den persiske satrapen Tissafernes, blefvo K. och hans underbefälhafvare försåtligt tillfångatagna och aflifvade. Den bistre och ”krigälskande” mannens bild är sympatiskt tecknad af Xenofon (Anab. II, 6). 1. C. R. N.* 2. A. M. A. <img l>

Kléber [klebǟr], Jean Baptiste, fransk general, f. 9 mars 1753 i Strassburg, där hans fader var murare, egnade sig först åt byggnadskonsten och begaf sig 1768 till Paris, men ingick 1770 på några bajerska officerares uppmaning vid militärskolan i München. K. blef officer i österrikisk tjänst 1776, men tog på grund af de dåliga utsikterna afsked 1783 och återvände till Elsass för att ånyo egna sig åt byggnadskonsten. Efter revolutionens utbrott inträdde han 1792 som volontär vid ett regemente samt blef redan 1793 brigad- och 1794 divisionsgeneral. Såväl i Vendée som vid Rhen stred han med utmärkelse och förde flera gånger själfständigt befäl, men lämnade krigstjänsten i början af 1797 och lefde sedermera i Paris, till dess Bonaparte kallade honom att deltaga i expeditionen till Egypten. Han sårades vid intagandet af Alexandria 3 juli 1798, blef guvernör i staden och deltog följande året i tåget till Syrien, under hvilket han vann flera segrar och skyddade belägringen af S:t Jean d’Acre. Då Bonaparte lämnat Egypten, öfvertog K. 22 aug. 1799 befälet därstädes under högst svåra omständigheter. För att rädda armén afslöt han 24 jan. 1800 fördraget i El-Arisch. Sedermera lyckades han vinna Murad bej på sin sida, slog turkarna grundligt vid Heliopolis 20 mars, kufvade upproret i Kairo och blef ånyo herre i Egypten, för hvars ombildning han hvälfde stora planer, då han föll för mördarhand 14 juni 1800. Efter hans död var det slut med fransmännens välde i Egypten. K. var en af revolutionens betydelsefullaste personligheter. Storväxt och vördnadsbjudande, var han född soldat, en afhållen förman, en oöfverträffad truppförare, en ”l’homme du moment”, såsom Napoleon plägade kalla honom. Hans fädernestad har rest hans bildstod (1840). Se monogr. af Pajol (1877), Hans Klaeber (1900), Holl (s. å.) och Fr. Rousseau, ”K. et Menou en Égypte” (s. å.). C. O. N. Klebs, Edwin, tysk läkare, f. 1834, 1859 assistent vid fysiologiska laboratoriet i Königsberg, professor i patologisk anatomi 1866 i Bern, 1871 i Würzburg, 1873 i Prag och 1882 i Zürich samt 1895 föreståndare för en kuranstalt och ett bakteriologiskt laboratorium i Asheville, North-Carolina, och 1896 professor i patologi vid Rush med. college i Chicago. Bland hans många skrifter märkas Handbuch der pathologischen anatomie (2 bd, 1868—80) och Allgemeine pathologie (2 bd, 1887—89). (R. T-dt.) Kleeburg [klē-], furstendöme i Nedre Elsass, som 1604 blef pfalzgrefve Johan Kasimirs arf efter hans fader hertig Johan I af Pfalz-Zweibrücken och sedermera det pfalziska regenthusets i Sverige familjebesittning. Det bestod af en liten befäst köping, två slott och några underlydande byar. Se vidare Zweibrücken. <img l>

Kleen [klēn]. 1. Johan af K. (skref sig före sitt adlande Kleen), fortifikationsofficer, f. 31 dec. 1800 i Norra Nöbbelöfs socken, Torna härad, Malmöhus län, d. 5 maj 1884 i Stockholm, blef student i Lund 1818 och filos. magister 1823 samt utnämndes s. å. till underlöjtnant vid Ingenjörkåren. Befordrad till löjtnant 1830, var han 1830—33 arbetsbefälhafvare vid Vanäs (Karlsborg), företog därefter en resa för att studera ingenjörväsendet i Europas större kontinentala stater och kallades efter sin hemkomst till led. af Krigsvet. akad. (1836). 1837 utnämndes K. till kapten och utarbetade s. å. en plan till befästande af Karlsborgs landtfronter, hvilken vann vederbörandes stadfästelse. 1838 blef han fortifikationsbefälhafvare å Karlsborg, men företog 1845 ånyo en utländsk resa, för att studera de pågående befästningsarbetena i Ostpreussen, Polen och Österrike samt omkring Paris. Hemkommen, utsågs han, 1846, till öfvermekanikus för Strömsholms kanalbyggnad. 1848 blef K. major vid Ingenjörkåren och kommenderades s. å. till chef för den ingenjörafdelning, som åtföljde de svenska trupperna till Fyn. Efter en resa till Krim 1855, med uppdrag att taga kännedom om det på sistnämnda håll pågående belägringskriget, kallades han s. å. till led. af kommittén för Stockholms och Mälardalens befästande samt uppgjorde planer, detaljer och kostnadsförslag för befästningarnas utförande. Sedan han 1858 blifvit öfverstelöjtnant vid kåren och öfverste i armén, utnämndes K. i slutet af s. å. till generalmajor och chef för Ingenjörkåren, hvilken (från 1867 under namnet Fortifikationen) stod under hans ledning till 1868, då han på begäran erhöll afsked från sin chefsbefattning. K. utnämndes då till generallöjtnant i armén. 1869 erhöll han afsked ur krigstjänsten. I början af 1861 öfvervar K. Gaëtas belägring (relaterad af K. i Krigsvet. akad:s tidskrift). 1850—63 var han chef för byggandet af Nationalmuseum i Stockholm. K. kallades 1848 till led. af Vet. akad., erhöll 1858 adlig värdighet och blef 1874 filos. jubeldoktor. — Hans hustru Anna Beata af K., född Ehrenborg, f. 1813, d. 1894, var miniatyrmålarinna och utförde en mängd porträtt. Hon är representerad i Nationalmuseum. 2. Fredrik Herman Rikard K., den föregåendes son, diplomat, folkrättslig författare, donator, f. 17 mars 1841 på Karlsborg, blef student i Uppsala 1859, där han 1863 aflade examen till