Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kleen. 2. Fredrik Herman Rikard - Kleen. 3. Tyra - Kleen, Johan Emil - Klef, ett något mindre brant ställe - Klef, langobardsk konung - Kleffel, Arno - Klefter. Se Amatoler. - Klefva. 1. Socknar i Skaraborgs län. Se Kinne-Klefva och Vilske-Klefva. - Klefva. 2. Nickelgrufva. Se Ädelfors. - Klein, Ernst Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
Kléen-Klein
232
rättegångsverken, attaché 1864, andre sekreterare
i Utrikesdepartementet 1866, förste 1870,
legationssekreterare i Wien 1874, försattes i
disponibilitet 1877 och erhöll 1907 titeln ministre
plénipoten-tiaire. K. har skrifvit Om dödsstraffets
befogenhet och lämplighet (1866; 2:a uppl. 1869)
och Försök till framställning i naturrätt och
rättsliga förbegrepp (5 dlr, 1883-85), men skaffat
sig europeiskt namn genom de folkrättsliga arbetena
Om krig skontrab and enligt allmän folkrätt samt
staternas lagar och fördrag (1888; fransk uppl. De la
contrebande de la guerre, 1893), Neutralitetens lagar
(2 dlr, 1889, 1891; förbättrad fransk bearbetning Lois
et usages de la neutralité^ 2 dlr, 1898, 1900), "ett
i europeisk folkrättslig litteratur enastående verk,
en riktig guldgrufva af historiska och rättsliga
upplysningar", Krigets historia ur folkrättslig
synpunkt (1906), Röda korset enligt konventionerna
(s. å.) och Kodificerad handbok i krigets lagar till
lands och till sjös enligt aftal och vedertagen
sedvänja bland hyfsade folkslag (1909). K. är
led. af Institut du droit international (1891),
där han varit ordf. i utskottet för lagstiftningen
ang. krigskontra-band. 1902 anmodades han af
holländska regeringen att afgifva utlåtande ang. en
mellan Holland och England uppkommen neutralitetstvist
i följd af boer-kriget. 1908 erbjöd han svenska
regeringen 100,000 kr. som grundplåt till resande af
ett Sveamonument i Stockholm.
3. Tyra K., den föregåendes dotter, konstnä-rinna,
författarinna, f. 29 mars 1874 i Stockholm,
studerade konst i Tyskland och Paris från 1890,
har äfven därefter mest vistats utomlands och har
hufvudsakligen egnat sig åt teckning, etsning och
litografi. Hon har illustrerat sin egen prosadikt
En Psykesaga och 0. Schreiners Dreams samt utgaf
1908 konstuppsatserna Form. Hon har utställt sina
arbeten i Berlin, Wien, Milano, Rom, Paris, London
och Petersburg. 1. (L. W:son M.) G-g N. 3. G-g N.
Kléen [klen], Johan Emil, sonson af en syster till
general J. af Kléen (se Kléen 1), skald, f. 17
sept. 1868 i Höör, d. 10 dec. 1898 i Lund, blef
1886 student i Lund och vistades där ett par år,
var medarbetare i åtskilliga tidningar och utgaf
diktsamlingarna Helg och socken (1893), Vildvin
och vallmo (1895) och Jasminer (1898). Valda
dikter utkommo 1907. Äfven berättelsecykeln
Mogen sommar (1896) och novellen Fru Margit. Ett
kärleksäfventyr (s. å.) samt en serie Profiler
från folkriksdagen (under pseudonymen Antonio,
s. å.) blefvo frukter af hans rika poetiska begåfning
och vakna iakttagelseförmåga. Framför allt är
K. emellertid lyriker. Redan förstlingsdikterna
(urspr, i studentkalendern "Från Lundagård och
Helgonabacken") utmärkas af en ovanligt tidigt mognad
och säker teknik, en adekvat form för den glödande
erotik ("Venussånger", "Den okända") och de skära,
ljusa naturstämningar ("En vårvisa", "Nocturne"),
som merendels fylla dem. Utom från äldre svensk
poesi (Stagnelius) tog K. mest intryck från modern
engelsk och fransk lyrik. De smidiga rytmerna och
den suggestiva rimflät-ningen (t. ex. "Pans fest")
erinra mången gång otvetydigt om Swinburne. Äfven
Verlaine ("En rägn-och vemodsvisa" har anklang af
"II pleure...") och Baudelaire (som direkt hyllas i
en af K:s yppersta sonetter) samt i någon mån Richepin
äro hans
mästare. Ett par typiska poem af Swinburne och
Verlaine (liksom äfven ett litet vackert stycke af
Longfellow) har K. gifvit en melodiös fri tolkning
på svenska. K. var en bohem-natur, till en viss grad
anstucken af "fin de siécle"-stämningar, som lämnat
flera ledsamma spår i hans alstring. Lättheten att
skaka vers ur ärmen urartade emellanåt till slarf
och förledde honom ibland till rena bagateller. I
allmänhet är dock K:s versmusik sällsynt genuin,
fulltonig och harmonisk. Retoriskt staffage eller
tomt prål förekommer endast undantagsvis (t. ex. i
de s. k. "Excellens"-dikterna och ett par skäligen
tråkiga pasticher). Böjelsen att ge sensationerna
uttryck i en klar, ofta t. o. m. elegant konkret
gestaltning är för K. mången gång ett särmärke
till skillnad från hans skånska föregångare
Bååth och 0. Hansson. K:s språk har klandrats för
provinsia-lismer; men dels äro dessa jämförelsevis
fåtaliga, dels oftast fullt berättigade som
lyckligt funna, målande nyanser i en viss tafla
eller accessoar; hans färger äro gärna blossande. På
det hela taget borde ej K:s brister få undanskymma
hans stora poetiska förtjänster. Han har som få
förhärligat Ringsjölandets frodighet och bördighet
("Såningsmannen", "Skånsk sommar"). De dityrambiska
"Hymn till dagen" och "Lifvets hymn" m. fl. ega en
nästan antik friskhet; äfven pingstidyllerna i hans
poesi äro tjusande. Dessutom bör man ej förbise den
såväl psykologiska som artistiska fördjupning och
förfining, hvarom äfven K:s skaldebana tydligt
bär vittne. Från den sensuellt passionerade
"Pans fest" är steget långt till den kosmiska
"Pan spelar", K:s kanske själfullaste och mest
fulländade dikt. I själfva verket bildar detta
poem jämte några andra (t. ex. "Venus Urania",
delvis ingående i K:s märkliga, dystert visionära
dikt "Ur mörkret" till minne af vännen och
skaldebrodern A. Wallengren) en grupp för sig,
förebådande en senare fas af sydsvensk lyrik. -
Se B. Lidforss, "Utkast och silhuetter" (1909).
E.A-ie.
Klef, ett något mindre brant ställe, på en för
öfrigt tvär och obestiglig bergsida, vid hvilket man
kan "klifva" eller på annat sätt färdas upp till
bergets öfre del. Å de tvärbranta bergen Halle-
och Hunneberg i Västergötland finnas flera sådana
"klef", t. ex. Skytteklef (se Halle- och Hunne b
e r g, sp. 1127) och Storegårdsklef å det förra
samt Floboklef, Storeklef, Prästeklef och Byklef
å det senare; jfr ock Kinnekulle och fig. 2 däri.
E. E.
Klef, langobardisk konung, vald till Alboins
efterträdare år 573, men mördad redan 575.
Kle’ffel, Arno, tysk tonsättare, f. 1840 i
Thu-ringen, elev af M. Hauptmann i Leipzig, har
verkat som teaterkapellmästare i flera städer och
är sedan 1904 dirigent för’ Sternska sångföreningen
i Berlin (med professors titel) samt musikkritiker i
"Ber-liner Lokal-anzeiger". Han har komponerat sånger,
som påminna något om Schumanns och Jensens, samt
körverk, uvertyrer, musik till Goethes "Faust" m. m.
E. F-t.
Klefter. Se A r m a t o l e r.
Klef va. 1. Socknar i Skaraborgs län. Se
K i n n e-Klefva och V il sk e-Klef v a. -
2. Nickel-grufva. Se Ä d e l f o r s.
Klein [~kla’jn], Ernst Ferdinand, tysk jurist,
f. 1744 i Breslau, d. 1810 i Berlin, var först
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
