rättegångsverken, attaché 1864, andre sekreterare i Utrikesdepartementet 1866, förste 1870, legationssekreterare i Wien 1874, försattes i disponibilitet 1877 och erhöll 1907 titeln ministre plénipotentiaire. K. har skrifvit Om dödsstraffets befogenhet och lämplighet (1866; 2:a uppl. 1869) och Försök till framställning i naturrätt och rättsliga förbegrepp (5 dlr, 1883—85), men skaffat sig europeiskt namn genom de folkrättsliga arbetena Om krigskontraband enligt allmän folkrätt samt staternas lagar och fördrag (1888; fransk uppl. De la contrebande de la guerre, 1893), Neutralitetens lagar (2 dlr, 1889, 1891; förbättrad fransk bearbetning Lois et usages de la neutralité 2 dlr, 1898, 1900), ”ett i europeisk folkrättslig litteratur enastående verk, en riktig guldgrufva af historiska och rättsliga upplysningar”, Krigets historia ur folkrättslig synpunkt (1906), Röda korset enligt konventionerna (s. å.) och Kodificerad handbok i krigets lagar till lands och till sjös enligt aftal och vedertagen sedvänja bland hyfsade folkslag (1909). K. är led. af Institut du droit international (1891), där han varit ordf. i utskottet för lagstiftningen ang. krigskontraband. 1902 anmodades han af holländska regeringen att afgifva utlåtande ang. en mellan Holland och England uppkommen neutralitetstvist i följd af boerkriget. 1908 erbjöd han svenska regeringen 100,000 kr. som grundplåt till resande af ett Sveamonument i Stockholm. 3. Tyra K., den föregåendes dotter, konstnärinna, författarinna, f. 29 mars 1874 i Stockholm, studerade konst i Tyskland och Paris från 1890, har äfven därefter mest vistats utomlands och har hufvudsakligen egnat sig åt teckning, etsning och litografi. Hon har illustrerat sin egen prosadikt En Psykesaga och O. Schreiners Dreams samt utgaf 1908 konstuppsatserna Form. Hon har utställt sina arbeten i Berlin, Wien, Milano, Rom, Paris, London och Petersburg. 1. (L. W:son M.) G—g N. 3. G—g N. Kléen [klēn], Johan Emil, sonson af en syster till general J. af Kléen (se Kleen 1), skald, f. 17 sept. 1868 i Höör, d. 10 dec. 1898 i Lund, blef 1886 student i Lund och vistades där ett par år, var medarbetare i åtskilliga tidningar och utgaf diktsamlingarna Helg och söcken (1893), Vildvin och vallmo (1895) och Jasminer (1898). Valda dikter utkommo 1907. Äfven berättelsecykeln Mogen sommar (1896) och novellen Fru Margit. Ett kärleksäfventyr (s. å.) samt en serie Profiler från folkriksdagen (under pseudonymen Antonio, s. å.) blefvo frukter af hans rika poetiska begåfning och vakna iakttagelseförmåga. Framför allt är K. emellertid lyriker. Redan förstlingsdikterna (urspr. i studentkalendern ”Från Lundagård och Helgonabacken”) utmärkas af en ovanligt tidigt mognad och säker teknik, en adekvat form för den glödande erotik (”Venussånger”, ”Den okända”) och de skära, ljusa naturstämningar (”En vårvisa”, ”Nocturne”), som merendels fylla dem. Utom från äldre svensk poesi (Stagnelius) tog K. mest intryck från modern engelsk och fransk lyrik. De smidiga rytmerna och den suggestiva rimflätningen (t. ex. ”Pans fest”) erinra mången gång otvetydigt om Swinburne. Äfven Verlaine (”En rägn- och vemodsvisa” har anklang af ”Il pleure...”) och Baudelaire (som direkt hyllas i en af K:s yppersta sonetter) samt i någon mån Richepin äro hans mästare. Ett par typiska poem af Swinburne och Verlaine (liksom äfven ett litet vackert stycke af Longfellow) har K. gifvit en melodiös fri tolkning på svenska. K. var en bohem-natur, till en viss grad anstucken af ”fin de siècle”-stämningar, som lämnat flera ledsamma spår i hans alstring. Lättheten att skaka vers ur ärmen urartade emellanåt till slarf och förledde honom ibland till rena bagateller. I allmänhet är dock K:s versmusik sällsynt genuin, fulltonig och harmonisk. Retoriskt staffage eller tomt prål förekommer endast undantagsvis (t. ex. i de s. k. ”Excellens”-dikterna och ett par skäligen tråkiga pasticher). Böjelsen att ge sensationerna uttryck i en klar, ofta t. o. m. elegant konkret gestaltning är för K. mången gång ett särmärke till skillnad från hans skånska föregångare Bååth och O. Hansson. K:s språk har klandrats för provinsialismer; men dels äro dessa jämförelsevis fåtaliga, dels oftast fullt berättigade som lyckligt funna, målande nyanser i en viss tafla eller accessoar; hans färger äro gärna blossande. På det hela taget borde ej K:s brister få undanskymma hans stora poetiska förtjänster. Han har som få förhärligat Ringsjölandets frodighet och bördighet (”Såningsmannen”, ”Skånsk sommar”). De dityrambiska ”Hymn till dagen” och ”Lifvets hymn” m. fl. ega en nästan antik friskhet; äfven pingstidyllerna i hans poesi äro tjusande. Dessutom bör man ej förbise den såväl psykologiska som artistiska fördjupning och förfining, hvarom äfven K:s skaldebana tydligt bär vittne. Från den sensuellt passionerade ”Pans fest” är steget långt till den kosmiska ”Pan spelar”, K:s kanske själfullaste och mest fulländade dikt. I själfva verket bildar detta poem jämte några andra (t. ex. ”Venus Urania”, delvis ingående i K:s märkliga, dystert visionära dikt ”Ur mörkret” till minne af vännen och skaldebrodern A. Wallengren) en grupp för sig, förebådande en senare fas af sydsvensk lyrik. — Se B. Lidforss, ”Utkast och silhuetter” (1909). E. A—ie. Klef, ett något mindre brant ställe, på en för öfrigt tvär och obestiglig bergsida, vid hvilket man kan ”klifva” eller på annat sätt färdas upp till bergets öfre del. Å de tvärbranta bergen Halle- och Hunneberg i Västergötland finnas flera sådana ”klef”, t. ex. Skytteklef (se Halle- och Hunneberg, sp. 1127) och Storegårdsklef å det förra samt Floboklef, Storeklef, Prästeklef och Byklef å det senare; jfr ock Kinnekulle och fig. 2 däri. E. E. Klef, langobardisk konung, vald till Alboins efterträdare år 573, men mördad redan 575. Kleffel, Arno, tysk tonsättare, f. 1840 i Thüringen, elev af M. Hauptmann i Leipzig, har verkat som teaterkapellmästare i flera städer och är sedan 1904 dirigent för Sternska sångföreningen i Berlin (med professors titel) samt musikkritiker i ”Berliner Lokal-anzeiger”. Han har komponerat sånger, som påminna något om Schumanns och Jensens, samt körverk, uvertyrer, musik till Goethes ”Faust” m. m. E. F—t. Klefter. Se Armatoler. Klefva. 1. Socknar i Skaraborgs län. Se Kinne-Klefva och Vilske-Klefva. — 2. Nickelgrufva. Se Ädelfors. Klein [kla'jn], Ernst Ferdinand, tysk jurist, f. 1744 i Breslau, d. 1810 i Berlin, var först