helhet. Låta någon springa öfver klingan, ej lämna pardon. Klingberg, Anders Gustaf, skolman, läroboksförfattare, f. 10 april 1842 i Sköldinge i Södermanland. K., som blef student i Uppsala 1860 och 1869 promoverades till filos. doktor, var skoladjunkt i Uppsala 1867—72, blef lektor i latin och grekiska 1872 vid Karlstads och 1881 vid Strängnäs högre allmänna läroverk samt var 1881—1908 rektor där. Såsom uppfostrare och rektor åtnjöt K. ett stort och berättigadt anseende. I skolorganisatoriskt hänseende har han uttalat den åsikten, att vårt svenska undervisningsväsen redan nu är demokratiskt samt att, då de allmänna läroverken och de högre bildningsanstalterna själfklart ha andra uppgifter än folkskolan, man icke med sådana öfverbyggnader på denna, där det skall läsas t. ex. tyska, kan fylla hvad han kallat ”den där glappan mellan de bildade och de mindre bildade, eller, rättare sagdt, de nationellt folkskolebildade”. K. har författat bl. a. Kants kritik af Leibnizianismen (1869) samt, i förening med G. Sjöberg, Svensk stilistik (1870; 8:e uppl. 1902, omtr. 1904), Lärobok i logik (1871; 9:e uppl. 1910) och Lärobok i antropologi (1872; 7:e uppl. 1899). K. har därjämte utgifvit skolupplagor af Ciceros ”Cato major de senectute” (1874; 4:e uppl. 1901) och ”Orationes in Catilinam prima et secunda” (1904) samt öfversatt och bearbetat en serie föreläsningar af Leipzigprofessorn Otto Kirn under titeln Vår tids etiska lifsåskådningar (1909). R. N—n. Klingbord l. Klingsystem, skogsv., två eller flera klingor, ställda så, att man på dem kan söndersåga mindre timmer. Kantning af sådant virke sker vanligen i ram. W. E—n. Klingdikt (ty. klingdicht), under 1600- och 1700-talen allmänt och senare någon gång användt namn på sonett (se d. o.). Klingenberg, Povl, grundläggare af Danmarks postväsen, f. 1615 i Hamburg, d. 1690, var köpman i sin fädernestad, kom i en affärsangelägenhet till Danmark 1652 och blef 1653 generalpostmästare samt införde ett ordnadt postväsen i Danmark och hertigdömena. 1655 blef han amiralitetsråd, adlades 1669 och var 1671—74 medlem af statskollegiet och sedan 1679 af kommerskollegiet. Han användes 1665—71 i flera diplomatiska beskickningar till Holland. Under kriget 1658—60 och senare försträckte han regeringen stora penningsummor, erhöll därför flera gods, samlade en förmögenhet, som han dock förlorade, och måste för gäld 1685 afstå postväsendet till Kristian V:s oäkta son, Kristian Gyldenlöve. E. Ebg. Klingenberg, Karl. Se Nordenflycht, H. Ch. <img l>

Klingenstierna, Samuel, matematiker, fysiker, sonson af biskopen S. Klingius (adlad Klingenstierna), f. 18 aug. (g. st.) 1698 på Tolefors i Kärna socken, Östergötland, d. 26 okt. 1765 i Stockholm, blef student i Uppsala 1716 och egnade sig där åt lagfarenheten. Af en händelse kom han att taga kännedom om Gestrinius’ edition af Euklides’ elementa och fattade därigenom håg för matematiken, i hvilken vetenskap han till en början erhöll enskild undervisning af A. G. Duhre, som den tiden var bosatt i närheten af Uppsala. Sedan gjorde han sig på egen hand förtrogen med de förnämsta arbetena inom den högre matematiken och antogs 1720 till medhjälpare vid recensionerna i ”Acta literaria Sueciæ”, men begaf sig redan s. å. till Stockholm, där han inskrefs som tjänsteman i Kammarkollegium. Då emellertid hans håg fortfarande stod till matematiken, återvände han 1723 till Uppsala och öppnade där en matematisk skola. Som helmfeltsk resestipendiat företog han en utrikes resa, först till Marburg, där han under Kr. Wolf studerade experimentalfysik, därefter till Basel, hvarest han lefde i förtroligt umgänge med Jean Bernoulli, samt slutligen till Paris och London, på hvilka båda ställen han välvilligt mottogs af de förnämste då lefvande matematikerna. Under sin vistelse i Marburg utnämndes han, genom Wolfs bemedling, 1728 till professor i matematik vid Uppsala universitet, dit han återkom 1731. Då de matematiska ämnena 1750 fördelades på två professurer, öfvertog K., enligt eget val, fysiken, men erhöll redan 1752 beständig tjänstledighet jämte pension för att uteslutande kunna egna sig åt matematiskt författarskap och särskildt åt utarbetande af en kurs i artillerivetenskapen. Denna kurs blef dock aldrig fullbordad, enär K. 1756 kallades till informator för kronprins Gustaf, en befattning, hvarifrån han på grund af tilltagande sjuklighet erhöll befrielse 1764. 1756 hade K. erhållit kansliråds-, 1762 statssekreterartitel. Han ligger begrafven å Lofö kyrkogård vid sidan af O. v. Dalin under en för dem gemensam, af Lovisa Ulrika uppförd minnesvård. K. var led. af Vet. akad., Vet. soc. i Uppsala och Royal society i London samt korresponderande ledamot af Académie des sciences i Paris. — K. G. Nordin skref hans ”Minne” (i ”Sv. akad:s handl. ifrån år 1786”, V, 1813). K. ådrog sig den vetenskapliga världens uppmärksamhet först genom två små uppsatser i ”Acta literaria Sueciæ” (1723) rörande ett sätt att bestämma atmosfärens höjd och rörande en förbättrad konstruktion af termometrar; det var ock som fysiker och särskildt i egenskap af optiker, som han förvärfvade sig sin europeiska ryktbarhet. Newton hade nämligen med stöd af sina experiment uppställt en lag för ljusstrålarnas dispersion, hvilken, om den varit sann, skulle ha omöjliggjort konstruktionen af akromatiska tuber. Visserligen hade Euler, hänvisande på ögats inrättning, dragit i tvifvelsmål riktigheten af Newtons lag, men icke lyckats bringa frågan fullt på det klara. K. upptog saken till ny behandling och visade (i Vet. akad:s handl., XV, 1754) rent geometriskt, att Newtons lag i dubbelt afseende innebar en själfmotsägelse, meddelade detta åt den berömde glassliparen Dollond, fick genom dennes experiment full bekräftelse på riktigheten af sin åsikt och gaf därigenom anledning till införande af akromatiska tuber. K., som själf var en öfvad glasslipare, gjorde sedermera teorien för tuber till föremål för en utförligare behandling i de båda skrifterna Om ljusstrålars aberration (Vet. akad:s handl.,