stod han från 1801 åter i brefväxling. — K. var en den ifrigaste och mest uthållige förkunnare af Rousseaus naturevangelium. I början stormande och rebellisk i lif och diktning, mognade han småningom till manlig sans, utan att någonsin uppgifva något af sin starka idealism, men slöt sig med tiden alltmera inom sig själf i stoiskt världsförakt. K. skref sina dramer på prosa. I dem, som författades före 1780, framträdde ett måttlöst braskande med öfversvallande lifskraft och en upprorisk äflan att nedbryta den sociala, sedliga och konstnärliga traditionens skrankor. Med förkärlek tecknas brottsliga eller svaga furstar, politiska revolutionärer och emanciperade, starka kvinnokaraktärer. Särskildt gärna skildrar han sådana karaktärer, som genom någon brottslig gärning brutit med samhället, men innerst äro ädla naturer. Mest betydande bland dessa dramer äro Sturm und drang (1776), som gaf sitt namn åt hela det vittra tidsskedet i Tyskland, samt Die zwillinge (s. å.). Under sin första tid i Ryssland fullföljde K. sitt dramatiska skriftställen, men i en mera dämpad ton, såsom bl. a. det historiska dramat Konradin (1784), Damokles (1790) och Medea auf dem Kaukasus utvisa. Större betydelse ha dock hans 1791—1805 skrifna episk-didaktiska romaner, som röra sig om stora politiska och sociala frågor, brännmärka världsligt och andligt tyranni, patologiskt blotta samhällets lyten och afhandla medlen för deras botande. Bland dessa romaner märkas Fausts leben, thaten und höllenfahrt (1791; ”Doktor Fausts lefverne, gerningar och helvetesfärd”, 1801, hvilken öfversättning, verkställd af E. M. Lindströmer, föranledde ett för tidsförhållandena betecknande tryckfrihetsåtal), Geschichte Raphaels de Aqvillas (1793; ”Rafael de Aqvilas”, 1798—99), Geschichte Giafars des barmeciden (1792; ”Dschafar”, 1821), Die reisen vor der sündfluth (1795; ”Resor före syndafloden”, 1799), Der Faust der morgenländer oder wanderungen Ben Hafis (1797; ”Österländernas Faust”, 1831) samt slutligen K:s tre bästa verk: Geschichte eines teutschen der neuesten zeit (1798), Der weltmann und der dichter (s. å., i dialogform) och Betrachtungen und gedanken über verschiedene gegenstände der welt und literatur (1802—05). De sistnämnda tre arbetena tillhöra den tyska litteraturens haltrikaste, men föga kända verk. Man har antagit, att några af K:s fatalistiska verk haft inflytande på Almquist, men detta är ej säkert. K:s Gesammelte werke utgåfvos i 12 bd 1809—15 (2:a uppl. 1842); ett urval af dessa utkom 1878—80 (8 bd). Litt.: Erdmann, ”Über K:s dramatische dichtungen” (1877), E. Schmidt, ”Lenz und K. Zwei dichter der geniezeit” (1878), och M. Rieger, ”F. M. Klinger. Leben und werke” (2 bd, 1880—96). (K. W—g.) <img l>

Klinger, Max, tysk konstnär, f. 18 febr. 1857 i Leipzig, blef 1873 elev af K. Gussow i Karlsruhe och följde läraren till Berlin 1875. Där målade han 1877 oljetaflan Promenerande (en man, omringad af fyra banditer på en ödslig väg utanför Berlin) och utställde därjämte 1878 en uppseendeväckande serie af 8 pennteckningar Öfver temat Kristus. Vid denna tid började K. egna sig åt radering. Redan i sina första etsningar, Raderade skisser (8 blad, 1878—79), Räddningar af Ovidius’ offer (15 blad, 1879) Eva och framtiden (1880), Intermezzi (12 blad, 1880), Amor och Psyche (46 blad, 1880) samt Parafras öfver fyndet af en handske (1880), röjde K. utomordentlig begåfning som grafiker och genialisk konstnärlig individualitet. Det största inom den moderna tyska konsten, Menzels kraftiga realism och Böcklins yppiga fantasi, har befruktande inverkat på K:s djupa originalitet. Vistelse i andra länder (i Bruxelles 1879, München 1880, Paris 1883—86, Rom 1888—93) har bidragit till hans utbildning. Sedan 1893 är K. bosatt i Leipzig. Han mottog professors titel 1897, men har afslagit erbjudande af akademisk lärarbefattning. Han har erhållit många utmärkelser inom utom Tyskland, är medlem af akademierna i München (1891), Berlin (1894) och Stockholm (1897). Hans gravyrverk (inemot 300 blad) äro utom de ofvan nämnda: Landskap (4 blad), Ett lif (20 blad, 1881—84), Dramer (10 blad, 1881—83), En kärlekshistoria (10 blad, 1879—87), Vom tode. I (10 blad, 1881—89), Vom tode. II (12 blad, 1885—97) och Brahmsphantasie (41 blad, 1894), hvarjämte han utfört en mängd enstaka blad, exlibris, illustrationer samt 4 reproduktioner efter taflor af Böcklin. 1907 utkom Epithalamia, 15 pennteckningar i heliogravyr. Som målare uppträdde K. vidare med Sändebuden (en tropisk strandbild med groteska fåglar, 1882), Afton (lekande ungdom i ett landskap, s. å.), Landskap med centaurer, tritoner, najader, 15 dekorativa målningar, utförda för en villa i Steglitz 1883 (nu i Berlins nationalgalleri och i Hamburgs kunsthalle), Paris’ dom, 1887 (Wiens moderna galleri) — här liksom i flera följande verk omger han målningen med ramverk i polykrom plastik med figurer i relief —, den osökta och gripande Pietà (1890, Dresdengalleriet), Korsfästelsen (1891, museet i Hannover), den af Böcklins hafsbilder påverkade Siren samt Vid stranden (1892), L’heure bleue (badande kvinnor i den lätta skymningen efter solnedgången, 1890, Leipzigs museum), den stora kompositionen Kristus i Olympen (1897, Wiens moderna galleri). Hans senaste verk på detta område är en 1909 fullbordad stor väggmålning i Leipzigs universitet, en allegori öfver grekisk filosofi och diktning. Inom måleriet komma likväl de verkligt starka sidorna i hans konstnärskap minst till sin rätt. I midten af 1880-talet började K. försöka sig äfven som skulptör, gjorde 1886 utkast till en Beethovenstaty, debuterade inför offentligheten med en liten Danserska i brons, fullbordade 1894 Salome (halffigur i marmor af olika färger) och 1895 Kassandra (likaledes halffigur af polykrom marmor). Statyen Badande flicka (1898) tillhör liksom de båda föregående Leipzigs museum. 1899 följde Amfitrite (polykrom kvinnostaty utan armar, Berlins nationalgalleri). 1902 fullbordades Beethoven (sittande, öfverkroppen naken, ett draperi kastadt öfver nedre delen, med flera lätt antydda bifigurer, det hela utfördt af olika, färgrika och dyrbara materialier — i