Leipzigs museum). 1904 följde gruppen Drama (Albertinum i Dresden). Till de sista åren höra Richard Wagnermonumentet för Leipzig (påbörjadt 1904), Brahmsmonumentet i Hamburg (fullbordadt 1907), statyerna Galatea, Diana (ett exemplar i Glyptoteket i Köpenhamn, 1907), Hvilande atlet och Atlet i försvarsställning, reliefen Leda, gruppen Tre danserskor, författarinnan E. Asenijeffs bild (halfnaken halffigur i polykrom marmor), dessutom flera porträttbyster: Wundt, Nietzsche (kolossalbyst, 1902), Liszt, Georg Brandes (1905, Glyptoteket i Köpenhamn). K. är nutidens berömdaste mästare inom de grafiska konstarterna. I fråga om tekniken är han banbrytande genom den outtömliga uppfinningsrikedom, hvarmed han för hvarje gång finner just det förfaringssätt, som bäst lämpar sig för hans konstnärliga afsikt, och förstår att i ett och samma blad kombinera och låta samverka olika slag af den grafiska konstens redskap (grafstickel, radernål, diamant, akvatinta, mezzotinto etc.). Detta riktande och denna förfining af tekniken möjliggöra oändlig smidighet och omväxling i teckning, modellering och koloristisk verkan, hvilken senare hos K. ofta är så stark, att man talat om hans ”tonmålning på kopparplåt” (W. Bode) eller hans ”raderingstaflor” (F. H. Meissner). Men K. är ej blott en teknikens mästare, hans verk äro fyllda af det rikaste ande- och skönhetsinnehåll. I sin djupt filosofiskt reflekterande tänkarläggning liksom i föreningen af den strängaste realism i naturstudiet och sublim idealism i fantasien påminner K. om Dürer, på samma gång som han i sin klassiskt skolade känsla för människokroppens plastiska skönhet och sinnevärldens härlighet samt en yster, grotesk humor erinrar om Böcklin. Han är äfven en äkta modern ande, som ofta gripit sina stoff ur nutidslifvet. I hithörande verk (”Ett lif”, ”Dramer”, ”En kärlekshistoria”) är han dock mindre stor än i de rena fantasiverken, af hvilka ”Vom tode” och ”Brahmsphantasie” äro de mest storslagna. (Ett för K. betecknande litet konstverk af mera blygsam art är det bokegarmärke, som i bd 7 finnes afbildadt nedtill å pl. II till art. Exlibris). Alltmer har K. genom trägna studier bortarbetat den svaghet i figurteckning, som vidlådde hans tidigaste arbeten, och framstår numera som en af alla tiders största och därtill produktivaste tyska konstnärer. Äfven som fin och skarpsinnig estetisk tänkare har K. dokumenterat sig i broschyren Malerei und zeichnung (1891, flera upplagor), där han karakteriserar den själf ständiga (icke-reproducerande) gravyrkonsten, ”die griffelkunst”, som en fantasiens och subjektivitetens konst, framför andra befryndad med poesien och musiken. De största samlingar af K:s handteckningar och gravyrverk finnas i museerna i Leipzig, Berlin och Dresden. Af hans etsningar finnas flera sviter i Stockholms nationalmuseum. En rik Klinger-litteratur har växt fram på de senare åren. 1896 utkom ”Das werk von M. K.”, rikt illustreradt praktverk. Monografier finnas af J. Vogel (1897), F. Stern (1898), M. Schmid (1899), F. H. Meissner (s. å.), Händche (s. å.), Brieger-Wasservogel (1902) och P. Kühn (1907). Jfr dessutom Treu, ”Klingers griffelkunst” (1895), J. Vogel, ”K:s Leipzigerskulpturen” (1902) m. fl. Om Beethovenstatyen ha utkommit flera broschyrer. J. K—e. G—g N. Klingerudshöjdens batteri, i Norge, 2 km. n. ö. om Dröbak, byggdes i slutet af 1880-talet. K. utgör en af befästningarna i Dröbaksundspositionens landfront (se Dröbaksund). L. W:son M. Klingius, Sakarias, biskop, f. 1603 i Kräklinge församling, Närke, d. 1671, blef 1639 filos. magister i Uppsala och s. å. huspredikant hos friherrinnan Brita de la Gardie samt sändes 1641 af rikskansleren A. Oxenstierna till Tyskland för att taga närmare kännedom om de där uppkomna synkretistiska stridigheterna. 1647 blef K. teol. doktor i Wittenberg, utnämndes s. å. af drottning Kristina till hofpredikant samt prost och kyrkoherde i Nyköpings västra församling och blef 1650 generalsuperintendent öfver Livland. Redan 1656, vid ryssarnas infall i Livland, måste han återvända till Sverige, där han blef svenska arméns generalfältsuperintendent och Karl X:s biktfader. Under danska fälttåget utnämndes han 1659 till biskop öfver Själland. Vid hemkomsten blef han 1661 kyrkoherde i Riddarholmsförsamlingen i Stockholm och teol. lektor vid gymnasium samt utnämndes 1665 till superintendent öfver Göteborgs ”superintendentia”. Han mottog dock befattningen endast mot villkor, att ”superintendentian” förvandlades till biskopsstift. 1666 upphöjdes K. i adligt stånd och blef stamfader för adliga ätten Klingenstierna. K. skildras som lärd och kraftfull, men stolt, sträng och ofördragsam. Den sistnämnda egenskapen visade han, i synnerhet då han vid riksdagen 1664 var led. af den kommitté, som skulle granska den för synkretism anklagade Åbo-biskopen Terserus’ katekes. J. P. Klingspor, svensk adlig ätt, hvars förste med full säkerhet kände stamfader var Stefan Hermansson K., som lefde ännu 1460. Hans son Mattias (rådsherre i Polen, d. 1536) fick 1507 af ärkebiskopen i Riga en förläning (Klingsporrshof) i Yxkulls socken i Livland. Från hans söner Stefan och Georg härstamma en svensk och en preussisk hufvudgren af ätten. Stefans son Johan öfverflyttade nämligen till Sverige samt blef slutligen öfverstejägmästare hos hertig Johan af Östergötland och kapten för ett kompani Smålands fotfolk. Hans söner Johan Gustaf (slutligen major) och Staffan (f. 1611, d. som generalmajor af kavalleriet 1676) introducerades 1633 på riddarhuset, och från den senare härstamma alla nu lefvande medlemmar af den svenska ätten. En af Staffans sonsonssöner, vicepresidenten i Svea hofrätt Kristian Fredrik K. (f. 1711, d. 1785), upphöjdes 1771 i friherrligt stånd, och en af dennes söner, Vilhelm Maurits (se nedan 1), erhöll 1799 greflig värdighet (åtföljande blott äldste sonen, son efter son). Jfr K. A. Klingspor, ”Om Klingsporska slägten” (1868; öfvertryck ur ”Sv. biografiskt lexikon. Ny följd”, VI). 1. Vilhelm Maurits K. (se ofvan), grefve, fältmarskalk, f. 7 dec. 1744 på Fluxerum i Jönköpings län, d. 15 maj 1814 i Stockholm, blef redan som barn korpral vid Västgöta kavalleriregemente, tjänade därefter vid flera franska regementen under sjuåriga kriget (1756—63) och återvände 1763 till fäderneslandet, där han vann hastig befordran, så att han redan 1779 var öfverste och chef för Västerbottens regemente. 1789 utnämndes han till generalmajor och 1790 till generallöjtnant. Största