Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klinger, Max - Klingerudshöjdens batteri. (se Dröbaksund) - Klingius, Sakarias - Klingspor, svensk adlig ätt - Klingspor 1. Vilhelm Maurits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
Klingerudshöjdens batteri-Klingspor
282
Leipzigs museum). 1904 följde gruppen Drama
(Albertinum i Dresden). Till de sista åren höra
Richard Wagnermonumentet för Leipzig (påbörjadt
1904), Brahmsmonumentet i Hamburg (fullbordadt
1907), statyerna Galatea, Diana (ett exemplar i
Glyptoteket i Köpenhamn, 1907), Hvilande atlet och
Atlet i försvarsställning, reliefen Le Ja, gruppen
Tre danserskor, författarinnan E. Asenijeffs bild
(half-naken halffigur i polykrom marmor), dessutom
flera porträttbyster: Wundt, Nietzsche (kolossalbyst,
1902), Liszt, Georg Brändes (1905, Glyptoteket
i Köpenhamn).
K. är nutidens berömdaste mästare inom de grafiska
konstarterna. I fråga om tekniken är han banbrytande
genom den outtömliga uppfinningsrikedom, hvarmed
han för hvarje gång finner just det förfaringssätt,
som bäst lämpar sig för hans konstnärliga afsikt,
och förstår att i ett och samma blad kombinera och
låta samverka olika slag af den grafiska konstens
redskap (grafstickel, radernål, diamant, akvatinta,
mezzotinto etc.). Detta riktande och denna förfining
af tekniken möjliggöra oändlig smidighet och omväxling
i teckning, modellering och koloristisk verkan,
hvilken senare hos K. ofta är så stark, att man
talat om hans "tonmålning på kopparplåt" (W. Bode)
eller hans "raderingstaflor" (F. H. Meissner). Men
K. är ej blott en teknikens mästare, hans verk äro
fyllda af det rikaste ande- och skönhetsinnehåll. I
sin djupt filosofiskt reflekterande tänkarläggning
liksom i föreningen af den strängaste realism
i naturstudiet och sublim idealism i fantasien
påminner K. om Diirer, på samma gång som han i
sin klassiskt skolade känsla för människokroppens
plastiska skönhet och sinnevärldens härlighet samt
en yster, grotesk humor erinrar om Böcklin. Han
är äfven en äkta modern ande, som ofta gripit sina
stoff ur nutidslifvet. I hithörande verk ("Ett lif",
"Dramer", "En kärlekshistoria") är han dock mindre
stor än i de rena fantasiverken, af hvilka "Vom tode"
och "Brahmsphantasie" äro de mest storslagna. (Ett
för K. betecknande litet konstverk af mera blygsam
art är det bokegarmärke, som i bd 7 finnes afbildadt
nedtill å pl. II till art. E x l i b r i s). Alltmer
har K. genom trägna studier bortarbetat den svaghet
i figurteckning, som vidlådde hans tidigaste arbeten,
och framstår numera som en af alla tiders största och
därtill produktivaste tyska konstnärer. Äfven som fin
och skarpsinnig estetisk tänkare har K. dokumenterat
sig i broschyren Malerei und zeichnung (1891,
flera upplagor), där han karakteriserar den själf
ständiga (icke-repro-ducerande) gravyrkonsten, "die
griffelkunst", som en fantasiens och subjektivitetens
konst, framför andra befryndad med poesien och
musiken. De största samlingar af K:s handteckningar
och gravyrverk finnas i museerna i Leipzig, Berlin
och Dresden. Af hans etsningar finnas flera sviter i
Stockholms nationalmuseum. En rik Klinger-litteratur
har växt fram på de senare åren. 1896 utkom "Das werk
von M. K.", rikt illustreradt praktverk. Monografier
finnas af J. Vogel (1897), F. Stern (1898), M. Schmid
(1899), F. H. Meissner (s. å.), Händche (s. å.),
Brieger-Wasservogel (1902) och P. Kiihn (1907). Jfr
dessutom Treu, "Klingers griffelkunst" (1895),
J. Vogel, "K:s Leipzigerskulpturen" (1902) m. fl. Om
Beethovenstatyen ha utkommit flera broschyrer.
J- K-e. G-g N.
Klingerudshöjdens batteri, i Norge, 2 km. n. ö. om
Dröbak, byggdes i slutet af 1880-talet. K. utgör en
af befästningarna i Dröbaksundspositionens landfront
(se D ro baksund). L. W:son M.
Kli’ngius, Sakarias, biskop, f. 1603 i Kräk-linge
församling, Närke, d. 1671, blef 1639 filos. magister
i Uppsala och s. å. huspredikant hos friherrinnan
Brita de la Gardie samt sändes 1641 af rikskansleren
A. Oxenstierna till Tyskland för att taga närmare
kännedom om de där uppkomna syn-kretistiska
stridigheterna. 1647 blef K. teol. doktor i
Wittenberg, utnämndes s. å. af drottning Kristina till
hofpredikant samt prost och kyrkoherde i Nyköpings
västra församling och blef 1650 general-superintendent
öfver Livland. Redan 1656, vid ryssarnas infall i
Livland, måste han återvända till Sverige, där han
blef svenska arméns general-fältsuperintendent och
Karl X:s biktfader. Under danska fälttåget utnämndes
han 1659 till biskop öfver Själland. Vid hemkomsten
blef han 1661 kyrkoherde i Riddarholmsförsainlingen
i Stockholm och teol. lektor vid gymnasium samt
utnämndes 1665 till superintendent öfver Göteborgs
"superintendentia". Han mottog dock befattningen
endast mot villkor, att "superintendentian"
förvandlades till biskopsstift. 1666 upphöjdes K. i
adligt stånd och blef stamfader för adliga ätten
Klingenstierna. K. skildras som lärd och kraftfull,
men stolt, sträng och ofördragsam. Den sistnämnda
egenskapen visade han, i synnerhet då han vid
riksdagen 1664 var led. af den kommitté, som skulle
granska den för synkretism anklagade Åbo-biskopen
Terserus’ katekes. J- P-
Klingspor, svensk adlig ätt, hvars förste med full
säkerhet kände stamfader var Stefan Hermansson K.,
som lefde ännu 1460. Hans son Mattias (rådsherre i
Polen, d. 1536) fick 1507 af ärkebiskopen i Riga
en förläning (Klingsporrshof) i Yxkulls socken
i Livland. Från hans söner S t e-f a n och Georg
härstamma en svensk och en preussisk hufvudgren
af ätten. Stefans son Johan öfverflyttade nämligen
till Sverige samt blef slutligen öfverstejägmästare
hos hertig Johan af Östergötland och kapten för ett
kompani Smålands fotfolk. Hans söner Johan Gustaf
(slutligen major) och Staffan (f. 1611, d. som
generalmajor af kavalleriet 1676) introducerades
1633 på riddar-huset, och från den senare härstamma
alla nu lefvande medlemmar af den svenska ätten. En
af Staffans sonsonssöner, vicepresidenten i Svea
hofrätt K r i s t i a n F r e d r i k K. (f. 1711,
d. 1785), upphöjdes 1771 i friherrligt stånd, och
en af dennes söner, Vilhelm Maurits (se nedan 1),
erhöll 1799 greftig värdighet (åtföljande blott
äldste sonen, son efter son). Jfr K. A. Klingspor,
"Om Kling-sporska slägten" (1868; öfvertryck ur
"Sv. biografiskt lexikon. Ny följd", VI).’
1. V i l h e l m M a u r i t s K. (se ofvan),
grefve, fältmarskalk, f. 7 dec. 1744 på Fluxerum i
Jönköpings län, d. 15 maj 1814 i Stockholm, blef redan
som barn korpral vid Västgöta kavalleriregemente,
tjänade därefter vid flera franska regementen under
sjuåriga kriget (1756-63) och återvände 1763 till
fäderneslandet, där han vann hastig befordran, så att
han redan 1779 var öfverste och chef för Västerbottens
regemente. 1789 utnämndes han till generalmajor och
1790 till generallöjtnant. Största
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
