Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kloasma - Kloasongarbete (Väggemalj), konstind. Se Emalj 3. - Kloasongvägg. Se Cloison - Klocka. 1. Ett för ringning afsedt metallredskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
313
Kloasongarbete-Klocka
314
chloasma uterinum, som under hafvandeskap eller till
följd af uterinlidanden af flera slag utbildar sig
på öfverläpparna, vårtgårdarna och andra ställen,
samt det chloasma cachecticorum, som förekommer
i sammanhang med frossa, Addisons sjukdom, kräfta
m. m. På yttre väg uppkommet kloasma går vanligen
småningom bort af sig själf; det symtomatiska håller
däremot jämna steg med den föranledande sjukdomen,
så att någon direkt behandling af hudsjukdomen sällan
kommer i fråga. F. B.*
Kloaso’ngarbete (Väggemalj), konstind. Se Emalj 3.
Kloasongvägg. Se Cl o is ön.
Klocka. 1. Ett för ringning afsedt metallredskap,
formadt som en omvänd djup skål med utsvängd brädd. En
sådan form är fördelaktigast för frambringande af en
stark, länge eftertonande klang ur metallen. Detta
sker i regel medelst en inuti klockan hängande
kläpp af smidt järn; eljest sker anslaget utifrån
med en hammare. En klockas vägg är tjockast vid
slaget (den del af omkretsen, där kläppen slår)
och afsmalnar från detta ställe uppåt. Ofvanpå den
öfverst befintliga "platten" sitter den samtidigt
med klockan gjutna kronan, bestående af 4 "öron"
omkring en s. k. midtbåge. Vid dessa upphänger man
t. ex. en kyrkklocka medelst grofva järnkrampor
jämte öfverfall och muttrar, på en horisontal
ekbjälke, som kan vridas kring sin axel. Då
denna s. k. klockstock, hvilken är försedd med
häfstänger, rubbas ur sin hvila (genom dragning i
klockrepet eller genom trampning), sättes klockan
i svängning. Emedan kläppens upphängningspunkt
är belägen djupare än klockans, bilda kläppen
och klockan två pendlar af olika längd. Den förra
svänger snabbare än den senare; följden däraf blir,
att de slå emot hvarandra. Styrkan och välljudet
i en klockas klang bero på, att en tillräcklig och
väl blandad metallmassa användts vid gjutningen (se
Klockmetall). Tonens höjd inom skalan betingas af
klockans diameter vid mynningen. När en god klocka
ringes, ger den en afgjord, bestämbar ton, hvilken
år högre i samma mån som klockans diameter är mindre
(ty i samma mån bli metallpartiklarnas svängningar
allt hastigare). Om man slår an en större klocka uppe
vid plätten (hvars diameter är hälften af mynningens),
ger den oktaven. Vid anslag på fjärdedelen af höjden
(uppifrån räknadt) frambringas kvinten. Knackar man
sedan ytterligare 1 1/2 fjärdedelar längre ned, fås
tersen; gör man slutligen ett starkt anslag nere
vid "slaget", ljuda kvinten, tersen samt oktaven
samtidigt, frambringande klockans grundton. Är tersen
vare sig för stark eller för svag, så är klockan
"falsk"; i förra fallet kan lytet afhjälpas genom
filning på insidan. Skola fyra klockor samklinga
till ett rent treklangsackord, böra deras diametrar
förhålla sig till hvarandra som 30, 24, 20, 15 och
deras vikt som 80, 41, 24, 10. Har en klocka spruckit,
är dess klang förstörd, och det enda säkra botemedlet
år då att låta omgjuta den. Når sprickan ej ofvanom
slagringen, kan den dock nödfallsvis utsågas, så att
den tonfördärfvande beröringen mellan sprickytorna
upphäfves. Metoder att laga spruckna klockor ha
visserligen pröfvats, men med oviss framgång.
Smärre klockor användas i hela världen, i synnerhet sedan
den elektriska kraften alltmera tillgodogjorts,
för en mängd ändamål (jfr Elektrisk
ringledning); i allmänhet kunna dessa klockor sammanfattas
under namnet signalklockor. Stora klockor af någon
starkt ljudande metall förekomma i offentliga
byggnader (rådhus m. m.), särskildt och allmännast,
i kyrkor. Medan större och mindre klockor, med
eller utan sammanhang med kulten, redan i forntiden
användts af egypter, assyrier (se fig. å plansch
till art. Assyrien), greker, romare, kineser
och andra asiatiska folk (se fig. å pl. IV till
art. Japan), ha de stora klockorna i kyrktornen,
kyrkklockor, införts af den kristna västerländska
kyrkan, möjligen först på Irland, på 500-talet. I
kristendomens urtid hade man användt andra sätt att
sammankalla församlingen: muntligen (då församlingen
ännu var liten), sedermera genom utropare, genom den
gammaltestamentliga trumpeten eller genom ett slags
egendomlig ljudapparat af trä eller metall, som under
sitt gamla namn simandrón ännu begagnas i små kyrkor
i Grekland och f. ö. på vissa andra platser under
påsken. Under Karl den stores tid funnos klockor i
allmänt bruk i de västerländska kyrkorna, och det
berättas, att en munk och klockgjutare Tancho då
förfärdigat en stor klocka för Aachens domkyrka. I
österländska kyrkan infördes de stora klockorna
ungefär samtidigt, på 800-talet. Så skänkte Venezias
doge Orso I åt grekiske kejsaren 12 klockor, som
upphängdes i ett torn nära Sofiakyrkan. Införandet
af kyrkklockor bidrog att bevara bruket af torn,
fristående eller med kyrkan sammanbyggda, ehuru tornen
från början hade uppförts för försvarsändamål. Den
vanliga uppgiften, att kyrkklockorna äro en
uppfinning af biskop Paullinus i Nola i Kampanien,
förefaller ej sannolik, ty Paullinus, som i sina
skrifter ofta skildrar kyrkor i stiftet, nämner
dock ej kyrkklockor. Det första vittnesbördet om
befintligheten af sådana läses hos Gregorius af
Tours (539–595). De medeltida latinska namnen på
klocka, campana (se Kampanil) och nola, ha
troligen afseende på materialet, i hvilket ingick
den förträffliga kampaniska kopparn. F. ö. kallar
Gregorius klockan för signum, hvilket ord öfvergick
till medeltidens officiella kyrkospråk. Måhända
voro de äldsta klockorna af smidesjärn, i formen
tämligen lika en koskälla (en sådan, enligt uppgift
från 613, finnes ännu kvar i Kölndomen). Snart götos
dock klockorna af brons (se Klockmetall)
i olika former; på 1200-talet fick klockan sin nu
brukliga gestalt. Sedan 1100-talet bära klockorna
merendels inskrifter, vanligen på latin. De ange ofta
tiden, mästaren och gifvaren. De prydas med ornament,
vapenmärken, sinnebilder, såsom korset, dufvan med
oljekvisten, lammet med korsfanan, sigill, mynt,
vallfärdsmärken, ja t. o. m. i den senare medeltiden
skämtbilder. På en klocka i Bringetofta (Småland)
ses sålunda, utom Kristus på korset, mellan Maria
och Johannes samt den hel. Laurentius, äfven en
räf, som blåser för gässen, en gås, som ringer en
klocka, och slutligen en bild af räfven, som af
gässen hänges i en galge. Invigningen (benedictio)
af klockan förrättades af stiftets biskop eller hans
ställföreträdare med ceremonier, liknande dopet,
klockdop. Sedan klockan tagits ur formen, begöts
den, omgifven af ljus och blommor, med saltblandadt
vatten; sju gånger korstecknades utsidan med helig
olja, fyra gånger smordes insidan med krisma (se
d. o.); sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
