Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 315-316 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klocka. 1. Ett för ringning afsedt metallredskap

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

signades den med brinnande timjan, rökelse och myrra. Den
fick ofta namn. Påfven Johannes XIII kallade en
af honom invigd klocka efter sig själf; den stora
klockan i Lunds domkyrka hette Maria Laura. En annan
klocka, från Bollebygd (Västergötland, nu i Statens
historiska museum) heter Katarina. Reformatorerna
ifrade mycket mot denna ceremoni. Men för den
medeltida uppfattningen blef klockan genom "dopet"
begåfvad med mystisk makt: jättarna kunna ej uthärda
klockljudet, demonerna flykta därför, blixt och storm
skada den ej. Valdemar Atterdag skall på sitt yttersta
ha anropat "den stora klockan i Lund". Denna tro af
speglar sig ock i många klockinskrifter, såsom den
af Schiller citerade: vivos voco, mortuos plango,
fulgura frango ("lefvande kallar jag, döda jag sörjer,
blixten jag bräcker"). Då klockorna hade så underbar
makt, är det lätt att inse, hvilken förbittring ett
försök att fråntaga församlingarna dem skulle väcka
(se t. ex. Daluppror, sp. 1198). Kyrkorna satte
en ära i att ha många klockor för olika ändamål. Så
talas om dominica, söndagsklockan, de klockor, som
angåfvo horæ canonicæ (se d. o.), helgsmålsklockor,
nådklockor, fattiga syndares klockor m. m. I
processionerna fördes mindre klockor; gudstjänstens
olika moment, i synnerhet dess höjdpunkt, hostians
upplyftande, betecknades med klockljud (se
Primklocka). Utom nu nämnda klockor funnos och finnas
ännu i de katolska kyrkorna andra för ringning vid
olika tillfällen. Ringning sker f. ö. dagligen
på vissa tider. Morgonringningen, till erinring
om Frälsarens uppståndelse, sedan till jungfru
Marias ära, torde vara så gammal som själfva bruket
af kyrkklockor. Middagsringningen (pacem- l. pro
pace-ringning) infördes 1455 till påminnelse om bön
mot turkarna. Aftonringningen har på sina ställen,
såsom i England (efter 1050), införts som tecken
till, att eld och ljus böra släckas (couvre-feu-
l. curfew-klocka). Kyrklig prägel fick denna ringning
1318 som Ave Maria ringning (se Ave Maria). Att
uppräkna alla fall af ringning är omöjligt. I
evangeliska kyrkan ringes hufvudsakligen, utom vid
begrafning (själaringning, se Begrafning, sp. 1216)
och helgsmål (se d. o.), före gudstjänst. Före
högmässan ringes på landet s. k. förstgång
kl. 8 f. m., anngång kl. 9 och sammanringning
kl. 10, i städerna resp. kl. 10, 10,50 eller 10,45
samt kl. 11. Vid aftonsången ringes gemenligen en
half timme före gudstjänsten. Om den med korta,
afbrutna slag verkställda ringningen se Klämtning.

Klockgjutarnas yrke var särdeles ansedt. Så var
under 1400-talets förra hälft en Herman Klokkestöber
borgmästare i Lund. Från 1300-talet räkna de berömda
klockgjutarfamiljerna i Nürnberg och Augsburg sina
anor. Yrket nådde dock sin yppersta utveckling i
Holland och Belgien på 1400–1600-talen; bland dess
idkare därstädes framstodo Hemony, Dumery, familjen
van den Gheyns och familjen Waghevens i Malines (med
Simon Waghevens afslöt ärkebiskop Jakob Ulfeson 1493
ett kontrakt). Den äldsta daterade klockan i Sverige
är af år 1228 och hänger i Saleby kyrka i Skånings
härad, Västergötland. Klockans runinskrift tyder på
inhemskt ursprung. Så är äfven fallet med inskriften
på klockan i Burseryd i Småland från 1238 (jfr ock
vidstående fig. af en medeltida svensk klocka).
Verksamma svenska klockgjutare under äldre tider
voro mäster Håkan i Skara stift (midten af
1300-talet) och Ulf Sunesson i Skeninge (början
af 1500-talet). Sveriges berömdaste namn inom
klockgjutaryrket är

Kyrkklocka från Kila församling i Södermanland, omkr. slutet af 1200-talet. (Statens histor. museum.)

Gerhard Meyer (se d. o.); af detta namns
bärare, hvaraf den äldste dog på 1650-talet,
utmärkte sig den näst yngste (d. 1784) äfven
som statygjutare. Framstående äro i våra dagar
Joh. A. Bockmans och K. G. Bergholtz’ klockgjuterier
i Stockholm. De största klockorna finnas i Ryssland,
särskildt i Moskva, som före branden 1812 lär ha
egt 1,706 stycken; af dessa äro de flesta ånyo
uppsatta i tornen. Störst är utan all jämförelse
"Tsarj-kolokol", som väger 200,000 kg. (se
Ivan velikij med fig. och Kolokol). Den stora
järnklockan i Peking (uppsatt 1403) väger öfver
50,000 kg. Tysklands största klocka är den i
Kölndomen uppsatta, 1875 omgjutna "Kaiserglocke"
(omkr. 26,000 kg.). Den tyngsta i Frankrike finnes
i Notre dame i Paris; dess vikt är öfver 13,000
kg. Nära denna komma en uti Santiago de Compostela
samt en i Milanos dom. Äfven Schweiz eger stora
klockor. Den största klockan i Stockholms Storkyrka
väger 5,000 kg., den i Uppsala domkyrka öfver 6,000
kg. Det ursprungliga bruket att upphänga klockorna i
en från kyrkan fristående, öfvertäckt bjälkställning,
kallad klockstapel, klocktorn, tillämpas ännu ofta i
Sverige, i synnerhet på landsbygden. (Om klockstapel
se lag af 5 juni 1909 ang. byggnad och underhåll af
kyrka och hvad därtill hör etc. Afbildningar af
klockstaplar finnas i art. Håsjö, Hällestad 3
och Johannes församling.) De uti tornen inrättade
s. k. klockstolarna, i hvilka klockorna hänga,
äro hoptimrade af ekbjälkar. På senaste tiden har
man börjat upphänga kyrkklockor medelst vinkelaxlar
af smidt järn. Dessa medföra den fördelen, att vid
klockans svängningar kläppen slår mot dess underkant,
således i motsatt riktning mot klockan, hvilket
gör, att dennas svängningsvinkel utgör endast 90°
i st. f. 180°, såsom eljest. Därigenom minskas
betydligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>