Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klorkadmium, kem. Se Kadmium. - Klorkalcium, kem. Se Kalcium. - Klorkalium, kem. Se Kaliumklorid. - Klorkalk - Klorknallgas, kem. Se Klor. - Klorknallgasfotometer. Se Fotometer, sp. 1012-13, jämte fig. - Klorkväfve - Klormetaller, kem. Se Klorid. - Klornatrium, kem. Se Koksalt. - Klorockan, zool. Se Rockor. - Klorofan - Kloroform - Klorofycéer - Klorofyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klorkadmium, kem. Se Kadmium.
Klorkalcium, kem. Se Kalcium.
Klorkalium, kem. Se Kaliumklorid.
Klorkalk, kem., en produkt, som erhålles
genom inverkan af klorgas på släckt kalk och
bildar ett hvitt eller gulhvitt pulver af stark
klorlukt. Klorkalken synes vara en blandning af
klorkalcium, Ca Cl2, och underklorsyrlighetens
kalksalt, Ca (OCl)2. Halten af det senare, som
genom särskilda analytiska metoder (klorometri)
kan bestämmas, betingar klorkalkens värde. Klorkalk
(blekkalk) nyttjas till blekning af väfnader
(se Blekning) och till desinfektion af sjukrum
m. m. (se Klorrökning). Dess blekande
egenskap beror därpå, att det underklorsyrliga saltet
äfven i lösning lätt sönderfaller i klorkalcium
och syre, som i utvecklingsögonblicket verkar
kraftigt oxiderande. Vid närvaro af syror bildas af
klorkalcium klorväte, hvilket med underklorsyrligheten
ger vatten och fri klor, som äfven verkar blekande.
P. T. C.*
Klorknallgas, kem. Se Klor.
Klorknallgasfotometer. Se Fotometer, sp. 1012—13,
jämte fig.
Klorkväfve, kem., en högst märklig, af Dulong 1811
upptäckt förening af klor med kväfve, som bildas vid
inverkan af klorgas på salmiaklösningar. Sannolikt
uppstå härvid både NCl3 och NCl5. Klorkväfvet
är en tung, gul, tunnflytande olja, olöslig i
vatten, af stark, näsa och ögon häftigt retande
lukt. Det är kanske det mest explosiva af alla kända
ämnen. Explosion inträder vid upphettning till 90°
eller 100° samt vid vanlig temperatur vid slag eller
vid beröring med många, särskildt organiska ämnen,
damm o. d., som därvid energiskt kloreras. En
eller annan droppe framkallar ytterst farliga
explosioner, hvarvid en betydande mängd värme
frigöres. Explosionen är icke en följd af någon
förbränning, utan endast af frigörandet af en stor,
i föreningen magasinerad mängd af kemisk energi.
P. T. C. (H. E.)
Klormetaller, kem. Se Klorid.
Klornatrium, kem. Se Koksalt.
Klorockan, zool. Se Rockor.
Klorofan, miner., detsamma som fluss-spat.
Kloroform (af klor, se d. o., och form, en
förkortning af formyl, myrsyrans radikal HCO), kem.,
en af Liebig 1831 upptäckt förening af sammansättning
CH Cl3, som erhålles vid destillation af klorkalk med
alkohol eller aceton. Ett renare preparat framställes
vanligen genom sönderdelning af kloralhydrat med
alkalier. Kloroform är en färglös, lättrörlig, tung
vätska (sp. v. 1,5) af sötaktig lukt och smak. Den
kokar vid 61°, löses blott spårvis af vatten och är
för sig icke brännbar. Kloroform löser med lätthet
fett, harts, kautschuk o. s. v. På kloroformångornas
egenskap att, då de inandas, framkalla anestesi
beror kloroformens användning vid operationer
och vivisektioner. Om dess verkan och bruk se
Bedöfningsmedel och Hjärtgift. En motsvarande
verkan har kloroform på växtkroppen; den förlamar
protoplasmans verksamhet, men hämmar ej processer,
som ej direkt äro beroende af denna, t. ex. andning,
hydrolytiska spjälkningar o. d. Jfr Eterisation 2.
P. T. C. (H. E.)
Klorofycéer, bot., namn på Chlorophyceæ.
Klorofyll, Bladgrönt (af grek. chloros,
grön, och fyllon, blad), kem., de gröna färgämnen hos
växterna, med hvilkas hjälp kolsyreassimilationen
sker. Spektroskopiska iakttagelser visade tidigt,
att det naturliga färgämnet bestod af sannolikt
två komponenter. Dylikt råklorofyll är lösligt i
både alkohol och bensol. Alkohollösningen visar
ett karakteristiskt absorptionsspektrum med 5 band,
hvaribland ett synnerligen kraftigt i rödt mellan
B och C. Mörka värmestrålar absorberas icke, och
80 proc. af solstrålningens energi passera sålunda
klorofyllet oförändrade. Klorofyll-lösningar visa
blodröd fluorescens; i starkt solljus förstöres
klorofyllet hastigt, hvarvid särskildt röda
strålar äro verksamma. Klorofyllet förhåller sig
följaktligen som en sensibilisator (se d. o.),
och sannolikt är, att klorofyllet spelar just denna
roll vid kolsyreassimilationen. Klorofyllpigmenten
innehålla kol, väte, syre, kväfve och magnesium,
däremot icke järn, ehuru detta ämne är nödvändigt
för klorofyllets uppkomst i växterna. Icke heller
fosfor ingår i ren klorofyll, såsom förut har
antagits. Dess märkligaste beståndsdel är magnesium,
som förekommer i komplex bindning (se nedanstående
konstitutionsformel). Magnesium aflägsnas ej vid
inverkan af alkalier, däremot sönderdela äfven
svaga syror magnesiumkomplexen. Man har uttalat
den förmodan, att klorofyllmolekylens magnesium
spelar den viktiga rollen af förmedlare vid
kolets upptagande i organisk bindning. Klorofyll
är till sin komiska natur indifferent och består af
estrar. Willstätter har nämligen visat, att växterna
innehålla två skilda hufvudslag af klorofyll,
nämligen i vissa fall kristalliseradt klorofyll
och i det stora flertalet fall ett amorft pigment,
som är estern af den omättade alkoholen fytol,
C20 H40 O. I rent tillstånd lämnar amorft klorofyll
vid förtvålning 30 proc. fytol. Härigenom visar sig
det amorfa klorofyllet vara skarpt skildt från det
kristalliserade klorofyllet, som icke innehåller
fytol, utan vid förtvålning ger metylalkohol.
Klorofyll lämnar vid spjälkning med alkalier andra
produkter än vid spjälkning med syror. I förra
fallet uppstå (sedan magnesium aflägsnats med syror)
en mängd färgade, väl kristalliserande produkter,
fytokloriner, som i neutral lösning äro olivgröna,
och fytorodiner, som i neutral lösning äro vackert
röda, fluorescerande ämnen. Den magnesiumfria
återstod, som erhålles vid klorofyllets behandling
med syror, kallas feofytin (ur amorft klorofyll),
resp. feoforbin (ett kristalliseradt klorofyll);
det förra ämnet bildar mörkbruna flockar, det senare
kristalliserar. Feofytin har förmågan att upptaga
koppar, järn och zink i komplex bindning, hvarvid
bildas mörkgröna, klorofyll-liknande ämnen. Förtvålas
klorofyll direkt med alkalier i köld, bildas de
mörkgröna alkalisalterna, klorofylliner, hvilka vid
stark upphettning med alkoholiskt kali öfvergå först
till vackra blå kristaller af glaukofyllin, sedan
till rhodofyllin, som bildar mörkröda, vackert
blåskimrande kristaller af sammansättningen
C33 H34 O4 N4 Mg, och slutligen i de båda likaledes
röda ämnena pyrrofyllin och fyllofyllin. Alla
dessa fylliner äro ännu magnesiumhaltiga, men
metallen afspjälkas ytterst lätt gonom behandling
med syror, hvarvid fyllinerna öfvergå i motsvarande
porfyriner, C33 H36 O4 N4. Fyllinerna såväl som
porfyrinerna innehålla fria karboxylgrupper;
klorofyllin är trebasiskt, glauko- och rhodofyllin
tvåbasiska, pyrrofyllin och fyllofyllin enbasiska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
