355 Klotz-Klubb 356 siska forntiden. K. sökte hämnas på sina motståndare genom plumpa motskrifter, men hans anseende sjönk alltjämt. Han verkade för latinets studium genom dikter på detta språk, Carmina omnia (1766), Opuscula pJiilologica et oratoria (1772), och kritiska upplagor af antika författare. - Han efterträddes af en svensk, Hans Thunman (se d. o.). Klotz, Reinhold, tysk filolog, f. 1807, d. 1870, blef 1832 e. o. professor och 1849, efter Hermanns död, ord. professor i klassisk filologi vid universitetet i Leipzig. K. utvecklade stor flit i den textkritiska behandlingen af den grekiska och den romerska litteraturen. Han utgaf bl. a. Cle-mens Alexandrinus' "Opera omnia" (4 bd, 1831 -34), tragedier af Euripides samt Devarius' "Liber de graecse linguae particulis" (2 bd, 1835 -42). Bland de latinske författarna valde han främst Cicero till föremål för sin forskning. Han ombesörjde en reviderad uppl. af dennes samlade verk (11 bd, 1851-56; 2:a uppl. 1863-72), utom det att han särskildt utgaf hans tal m. fl. skrifter. Ett värderikt arbete är K:s Handwörterbuch der lateinischen sprache (2 bd, 1847-57; 6:e aftr. 1879). Nämnvärda äro äfven hans Handbuch der lateinischen literaturgeschichte (l:a delen, 1846) och Handbuch der lateinischen stilistik (utg. 1874). K. ledde det filologiska seminariet i Leipzig och deltog 1832-56 i redaktionen af "Jahrbiicher fiir philo-logie und pädagogik". Klotziani'sm. Se Klotz, Chr. A. Klotzsche, by och luftkurort samt badanstalt i konungariket Sachsen, nära Dresden. 4,205 inv. (1900). Handskfabrik. J. F. N. Klovicker, löt. Se Ornithopus. Klown. Se Clown. Kloärt, bot. Se Oxytropis. Klubb (eng. club, som af W. Skeat sammanställes med sv. klump, dial. Uubb, och således eg. betyder en hop, en samling af människor), slutet sällskap af personer med samma yrke eller samhällsställning, hvilka mötas i en bestämd lokal för att äta eller dricka i samkväm, läsa tidningar, roa sig med spel eller utbyta tankar i allmänna frågor; ett sådant sällskaps lokal. - England är klubbväsendets hemland. Församlingsfriheten, den utvecklade allmänandan, de uppdrifna fordringarna på lifvets bekvämligheter och det stela umgängeslifvet inom familjerna ha varit de främst verkande orsakerna till uppkomsten af de engelska klubbarna. Under 17 :e och 18:e årh. uppstodo flera sådana; de hade sina samlingsrum på dåtidens kaffehus och spiskvarter. Den första man känner var Bread streat (Friday street) club, stiftad af sir Walter Raleigh. Bland dess medlemmar finna vi Shakspere, Beaumont, Flet-cher och Donne; den hade sitt tillhåll på Mermaid tavern. En dylik, som något senare höll till på Devil tavern, sades vara bildad af Ben Jonson. Den högt ansedda Literary club stiftades 1764 af sir Joshua Reynolds och doktor Sam. Johnson. Addison skildrade i början af 18:e årh. i "Spectator" sin tids klubbar. Bland dessa lefva ännu många, som till syfte ha endast gladt kamratskap och middags-ätning (t. ex. Royal society club). - Bland Londons många politiska klubbar äro de förnämsta Carlton, Conservative, Junior Carlton, Junior Conservative, Constitutional, S:t Stephen's, Reform, National liberal och Eighty. Bland de vittra och vetenskap- liga intages ett framstående rum af Athenceum (af-sedd för skönlitterära och vetenskapliga förmågor, framstående konstnärer samt mecenater), till hvilken inträdet är högeligen försvåradt. Af öfriga klubbar må nämnas Travellers', Alpine, Bachelors3, Jockey-club, National (för anhängare af anglikanska kyrkan), militärklubbarna United service och Army and navy, East India united service och Garrick (från 1831, för dramatikens gynnare och vänner). Dessa klubbars hus äro ofta praktfulla palats (många belägna vid Pall Mall och Piccadilly), och några af dem inrymma dyrbara bok- och tafvelsamlingar. I spetsen för en klubb står vanligen en förvaltningskommitté; inval verkställas af denna eller genom allmän ballo-tering, hvarvid gemenligen l svart kula på 10 utesluter den föreslagne. I nyare tid har ett stort antal arbetarklubbar (working men's clubs) uppstått. Äfven i Edinburgh, Dublin och en mängd provinsstäder finnas klubbar i samma stil som de londonska. För öfrigt är det endast i Nord-Amerika, som ett klubb-lif i utpräglad engelsk anda förekommer. Jfr J. Timbs, "Club life of London, with anecdotes of clubs, coffee-houses and taverns" (2 bd, 1866) samt "History of clubs and club-life in London" (1873), J. Rodenberg, "Studienreisen in England" (1871; "Bilder ur lifvet i England", 1873). - I Frankrike uppstodo mot slutet af 18:e årh. under inverkan af engelska tänkesätt politiska klubbar, hvilka voro förelöpare till revolutionen. Den första grundades 1782; därpå följde Club des américains 1785r vidare Club des arcades och Club des étrangers. Alla dessa stängdes af polisen 1787, men öppnades ånyo efter revolutionens utbrott 1789, och deras antal växte betydligt under de följande åren. I de förnämsta fingo de stora politiska folkpartierna sina medelpunkter med sträng organisation. Här må nämnas "Jakobinklubben" (se J a ko b in er) och Club des cordeliers (se Gördel i ers). Dessa upphäfdes under direktoriet, och först 1848 uppstodo åter politiska klubbar i Paris. Deras antal var då betydligt, men de nådde icke de förras inflytande och undertrycktes genom lagar af 1849 och 1850. Sedermera ha väl nya politiska klubbar uppstått, men utan större betydelse. Bland societets-klubbar (fr. cercles) kunna nämnas Cercle de la Rue royale, Cercle militaire, Cercle de Vunion arti-stique och Jockey club. - Äfven i andra länder, såsom Tyskland, Italien och Spanien, ha från 1790-talet politiska klubbar för kort tid funnits till under revolutionära rörelser. I Österrike kallas de partipolitiska sammanslutningarna inom riksdag och landt-dagar för klubbar. - De första politiska klubbarna i Sverige voro riksdagsklubbarna (de särskilda ståndens eller partiernas) under den s. k. frihetstiden, hvilka uppkommo på 1730-talet och ofta hade kaffehusen till lokal. Den mest bekanta af 1700-talets svenska klubbar var Svenska botten, som stiftades i jan. 1772; den bestod af 168 medlemmar, hufvudsakligen yngre adliga officerare af hattpartiet. Deras ledare var öfversten frih. J. M. Sprengtporten. Svenska botten hade till uppgift att utkämpa konungens och adelns sak vid riksdagen; den fick understöd af konungen, sedermera äfven af franske ambassadören, och dess medlemmar voro främst i konungens följe morgonen 19 aug. 1772. Efter Gustaf IIT:s död uppstodo klubbar, i hvilka man svärmade för franska revolutionen; af sådan art voro Ord, som saknas under K, torde sökas under C.